Dags igen för samlarbilderna

nr 24  1976
■■■ Fortsätter sommaren som den börjat, sa Söderlund i viken, så får vi starta insamling av tumvantar till måsarna.
    För att vara i juni var kvällen ovanligt gråkall, den traditionella inflyttningstoddyn i bersån fick täras kring öppna spisen i Söderlunds storstuga.
    Där satt Öberg med Pentan, Pettersson med Archimedesen, Oskarsson på udden och dennes gäst, en skäggig fan från stan som spelte gitarr och sjung att vi skulle riva ner samhället.
    Var ska vi börja? sa Petterson.
    — Börja med vad då? sa gitarristen.
    — Riva ner, sa Pettersson, det är klart att vi kan gå ut redan kväll och knuffa omkull Söderlunds vedbod och fortsätta med Öbergs skithus i morron bitti, men blir mänskligheten så mycket lyckligare för det?
    Ta det inte sa bokstavligt, sa skägget. Det är naturligtvis inte byggnaderna som ska rivas, utan systemet.
    — Vacker tanke, sa Söderlund, vi river systembutiken i Handen och delar spriten till folket. Det kommer att bli en midsommar med drag i.
    Låt mej ta ett ett exempel sa mannen med gitarren. Ta den moderna marknadsföringen. Köper man ett paket flingor till sina barns filmjölk får man inte bara flingor utan också en liten bil eller en liten flygmaskin av plast som ligger mittibland flingorna. Här drunknar barnen i fåniga plastleksaker som ingen bett om, tror ni man får dom här grejorna gratis? Åh nej, dom finns med i priset! Detta att tvinga på folk en massa saker som dom inte vill ha är en otillständighet. Vi kan väl börja med att riva ner den moderna marknadsföringen som kör med såna där metoder. . .
    Alfakola, sa Söderlund i viken.
    — Divachoklad, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Indiangum, sa Öberg med Pentan.
    — Va dillar ni om? sa skägget.
    — Jo, sa Söderlund, ni fjunskäggiga rödvinskommunister inbillar er, att den sortens marknadsföring är nåt nytt. Vi som samlade divakort och fotbollsbilder på 30-talet har levt med det här hela vårt liv.
    — Alfakola var bäst, sa Oskarsson på udden. Fem Sven Rydell för en Malte Mårtensson.
    — Tre Malte Mårtensson för en Knutte Kroon, sa Öberg  med Pentan.
    — I Skåne möjligen, sa Pettersson. Här i stockholmstrakten var det åtta Knutte Kroon för en Pära Kaufeldt.
    — För att inte tala om Lillis, sa Söderlund. Flintis var han och allsvenskas flaxigaste brallor hade han. Men jag fick betala fyra Sven Rydell och två Svarta Filip för honom på Renstiernasgatan.
    Divakorten kommer jag ihåg, sa Oskarsson på udden, en Diva choklad kostade  10 öre hos gumman i kiosken och det var lika spännande varje gång man öppnade. Man blev arg varje gång man fick Myrna Loy, för det var Lilian Harvey man ville ha. Det kostade en hel bunt Myrna Loy att byta till sej en Lilian Harvey.
    — Jan Kiepura var också en dyr jävel, erinrade sej Söderlund. Jean Gabin hade man så att man kunde gödsla med.
    — Likadant med Adolf Jahr, sa Öberg, det drällde av honom. Men man fick tugga som en dåre för att få en Sigurd Wallén.
    Indiangum, sa Oskarsson på udden. När det var som värst satt jag med tjugunie Sitting Bull men ingen Örnöga. Det värsta var när sommaren kom. Skolan stängde och man hade bara feta Måns i granngårn att byta med. Och den hade specialiserat på Hjortfot. Sket blankt i mina Sitting Bull.
    Herregud. suckade mannen med skägget och gitarren, stugan full av femtioåriga gubbar som blev manipulerade redan som barn. . .
    — Ja, det blir nog inte mycket nerrivet av det här gänget, är jag rädd.
    Söderlund log, ty det nostalgiska samtalet hade stämt honom ljus till sinnet, i denna ruggiga afton.
    — Riva ner marknadsföringen nu, när den behövs som bäst? sa Öberg med Pentan. Riksdagen har sett till att vi bara får en sorts öl i butikerna. Ska dom kunna sälja denna svagpilsner, måste det till massor av marknadsföring.
    Fin idé, sa Söderlund. Bilder på riksdagsgubbar i pluntorna! Av plast, så dom inte drunknar. Det sista man får i mun när man halsar en bärs är en liten folkvald fan i plast.
    — Fem Jönsson i Grävebo (c) mot en Johansson i Gryt (s). Och så premier i form av en gammaldags mellanöl till alla som kommer opp i hundra Torsten Eliasson (c)! Pettersson med Archimedes riktigt bubblade av förtjusning.
    Det small i dörren.
    Det var rödvinskommunisten som tog gitarren och gick.
    — Han blev visst härsken? sa Öberg med Pentan.
    — Det kanske inte är så lätt för dom där gitarromstörtarna, sa Pettersson. År ut och år in sjunger dom om att riva ner samhället och folk bara skojar med dom.
    — Det är bara Sveriges Radio som tar dom på allvar, sa Söderlund och lade ett trä på brasan.