De mörkaste lördagarna har vi i skärgårn!
 
nr 47 1971    
    En tidningsrubrik får en att spetsa ögonen, hur man nu bär sej åt med det. Där står: MITT I RONDEN SLOCKNADE ALLTING! Man vänder på tidningen för att kolla om man fått tag i något gammalt exemplar från Ingemar Johanssons dagar, men det är rätt datum och det handlar om strömavbrotten i riket under den första vinterstormen.
    Ett sjukhus hade blivit alldeles mörklagt, och detta hade orsakat några minuter av förvirring tills man hunnit slå på reservströmmen.
    Ack ja, för vem slocknade det inte! Hela skärgårdsön lades i mörker. Folk säjer att man har det fint som har kåk i skärgårn och kan åka ut och ha det mysigt året runt.
    Folk som säjer så har inte haft med Älvkarleby kraftverk att göra.
    Att skicka folk tur- & retur till månen är ju en baggis numera, men att skicka ström till skärgårdsöar, det går man bet på.
•   Dessvärre har vi elektriskt i stugan. Både brunnen, värmen och matlagningen hänger på Älvkarleby kraftverk. På fredagarna brukar det gå bra, men så där framåt 18-tiden på lördagskvällarna börjar vi hålla tummarna. Det hjälper inte. Just som käket står i ugnen och något spännande har börjat på TV, säjer det KLICK och vi känner oss som efter en dagsedel av Floyd Patterson allihopa.
    Härom lördan slocknade det redan klockan 17.
    — Dom är tidiga den här veckan, sa Söderlund i viken, och futtade eld på ett kronljus från Liljeholmen.
    Utan Liljeholmens stearinfabrik skulle vi gå under.
•   Vi gjorde som vi brukar göra, slog Älvkarlebys nummer för felanmälan. Där svarades det som det brukar svaras, en röst hänvisar till något riktnummer i Hojtahejti, där det sitter en stackars tjänsteman och har jour, dvs. att det är hans tur att få på skallen denna lördag.
•   Ibland är det en sur ingenjör som säjer att man får skylla sej själv om man är så dum att man åker ut i skärgårn i sånt här busväder.
    — Det är värst med maten, den hann aldrig bli färdig.
    — Det finns väl smörgås, säjer ingenjörn.
•   Ibland är det glada ingenjörer som försöker skämta och föreslår att man ska slå sej ihop med grannarna och lattja ryska posten.
•   Ibland är det mera redogörande ingenjörer som berättar att kablarna mellan Dalarö, Fåglarö, Ornö och Utö är så gamla och skröpliga, att dom inte tål den belastning som det blir när hundratals sommarstugeägare slår på elementen på en gång.
•   Ibland är det en suckande, resignerad ingenjör som meddelar att man är den fyrtioåttonde som ringer och att man inte rår för att strömmen brutits, för någon dårfink har seglat av kabeln i det grunda sundet mellan Stora och Lilla Segelholmen.
•   Ibland är inte ingenjörn hemma utan frun svarar. Härom lördan gav vi en ingenjörshustru en gripande skildring av mörker och köld och svält. Hon blev lätt irriterad och sa:
    — Åja ... det är värre i Pakistan!
    Vi fick göra som vi brukar göra, rulla in oss i filtar och lägga oss i en ring kring öppna spisen och dela upp folket i eldvakter. Vi kallar oss scoutpatrullen Kåldolmarna. Scouterna brukar ligga där i mörkret och samtala om livet. Ibland drar det ihop sej till heta dispyter mellan Söderlund och Oskarsson på udden, men språket är vårdat, ty scouter svärja icke. I stället för svordomar, säjer vi:
    — Tro inte att jag håller med dej, i Älvkarleby heller...
    — Var i Älvkarleby la jag korkskruven?
    — Minns ni i somras, när det var så ini Älvkarleby hett att man knappt kunde andas ...
    Ibland är det mörkt i några timmar, ibland längre. Härom lördan var det mörkt i 17 timmar, så vi hade natten på oss för tankeutbyten. 
    En vinter var vi fyra familjer härute, sa Oskarsson. Bara en kvart efter lördagssläckningen smet Öbergs katt ut. Fru Öberg gav sej inte förrän Öberg gått att leta efter katten, för räven hade smugit kring knutarna och katten var i fara. Öberg kom in utan katt och sa att den smitit in under kåken. Fru Öberg sa, att då fick han åla in under kåken och hämta katten. Öberg försvann igen och det blev ett himla väsen under kåken. Efter en kvart kom Öberg in och sa:
    — Här är han, men de va en jävel å rivas.
    Det var inte katten han kom med. Det var räven.
    Mörker, sa Oskarsson, för människorna vilse. Vi är naturens, ja jordens herrar, men så fort det blir mörkt är vi påfallande hjälplösa. Minns ni mörkläggningen under kriget? Jag jobbade på Centrum radio vid S:t Eriksgatan då och skulle ta bussen från Bantorget hem till Traneberg. Man såg inte bussen förrän den var alldeles inpå en, den växte som en vägg ur mörkret och man fick lyssna sej till var ingången var . . . det där tryckluftljudet ni vet, när dörren svänger upp. När vi hade åkt tio minuter tyckte jag att det var en konstig väg vi tog, men jag tröstade mej med, att man så lätt tappar orienteringen i mörker. Men när vi hade åkt i en halvtimma och jag ännu inte hade sett skymten av Tranebergsbron, så frågade jag en gubbe som satt bredvid vart vi var på väg.
    — Haparanda, sa gubben. Jag hade hamnat på en buss med fyrtiotre frivilliga till finska vinterkriget.
    Oskarssons historia stämde oss till eftertanke, det var tyst i scoutpatrullen i flera minuter, kanske tänkte vi på Oskarsson när han satt i bussen till kriget.
    — Tänk om du hade hängt med ända fram, sa Pettersson med Archimedesen. Mannerheim skulle nog ha tappat hakan.
    Sen började vi tala om livet. Oskarsson menade att den där läkaren i Göteborg som satt i "Kvällsöppet och föreslog att man skulle sterilisera männen i stället för att stoppa fruntimmerna fulla med pessarer och spiraler och P-piller och annat fanstyg, han var nog inne på rätt linje.
    — Mja, sa Pettersson ur mörkret, inte skulle jag vilja bli desarmerad för all framtid inte.
    — Behöver du inte heller, sa Oskarsson. Det tar bara några minuter att fimpa kanalerna på dej och sen kan dom lappa ihop dom, när du vill avla barn igen.
    — Den där doktorns idé kunde kanske utvecklas, menade Söderlund. Kunde man inte montera in en kran, som man stängde när man inte ville bli farsa och öppnade igen när det var dags.
    — Kan tänkas, sa Oskarsson, men det skulle förstås bara bli en massa elände med folk som fick ofrivilliga barn därför att dom glömt stänga kran.
    — Äsch, sa Pettersson, man skulle förstås ha en summer som varnade med ett diskret surr så länge kran stod öppen.
    — Förträffligt, sa Söderlund. Och när man sa åt Oskarsson att det var som Älvkarleby vad du ser blek ut, så skulle han svara: Undra på det, så som jag surrat hela natten!
    — Dårfinkar, sa Oskarsson och la några trän på brasan. Ute tjöt snöstormen, mitt på fjärden blinkade lanternan från tyska fraktångaren Borkum Riff som sökt lä utanför vår ö, en ensam liten ljusprick i ett urtida kolmörker.