De överlevande i november...
  
  nr 44  1977 
    Mörkret i skärgårn är som grymmast så här i skarven mellan oktober och november. 
Mörker kan vara så olika. Mörkret på vintern blir aldrig riktigt av, för snön lyser på berghällarna ner emot sjön och när isen sen lägger och månen skiner i februari, då blir natten blå och över grannlåten tindrar vintergatan. “Stjärnehär”. sjöng Sven-Olof Sandberg. Jag skulle vilja påstå, att vinterhimlen över skärgårn ser ut som ett upp och nedvänt flygfoto av Paris by night. Det är mäktigt vackert.
    Mörkret på våren äger en vänlighet, uddarnas granit måste ha lite fosfor i sej för de smyglyser och ängarnas ljusa grönska trotsar också natten med sin ungdoms kraft, det ligger ett löfte i vårens mörker.
    Men mörkret i november är svart, grymt och obönhörligt förbannat. Du kan stirra ut mot havet i timmar, ögonen vänjer sig aldrig! Inga konturer lösgör sej och håller dej sällskap. Man ser inte vågorna, man hör dem. Tungt och monotont ger de klipporna sina snytingar så skummet yr. Man ser inte skummet heller, men yr får man anta att det gör. Berget utstår denna tortyr utan kvidan. Nånstans ute i det svarta hör man en sjöfågel klaga. Skogen bakom dej är lika svart som havet, den susar med trädkronorna men du ser den inte. Nånstans inne i den, långt borta, hörs räven yla.
    En kväll som den här språkar vi om kusliga ting i bastun medan veden sprakar i kaminen. Det faller sig alldeles naturligt. Alla har sett serien på TV.     Öberg med Pentan säjer:
    — Men vad skulle man göra om en farsot utplånade 99 procent av Sveriges befolkning och man hörde till “De överlevande”?
    — Ta snurran och puttra runt för att samla käk och kröken, sa Söderlund i viken.
    — En materialists primärreaktion, sa Oskarsson på udden. Men mat och kröken kan vänta, det ligger ju där det ligger, det är bara att bärga efterhand. Det primära vore förstås att söka kontakt med andra av den fattiga procenten överlevande och sätta igång med att bygga upp en ny mänsklighet.
    Du tänker bara på nöjen, sa Pettersson med Archimedesen. Men det är klart, att ställde sej ett tjog skarpa blondiner i kö, så inte skulle jag säja nej. Ni kan räkna på min medverkan.
    — Ingen skulle ställa sej i kö, sa Öberg med Pentan, för ingen skulle veta att du fanns. I första hand är det här ett kommunikationsproblem. Det gäller att meddela sig med andra överlevande. Antag, att det överlevt tio brudar i Skåne och tio bonddrängar i Jämtland. Det kan bli en jävla fin generation om man sammanför dem, men hur ska det ske? Det går ju inte att skicka flaskpost till Norrland, för älvarna flyter ju åt fel håll och så är det visst kraftverksdammar i vägen på var femtionde meter...
    Röksignaler, sa Oskarsson på udden. Det gick bra för indianerna på prärien, det skulle kunna gå bra även här. Man eldar med vissna löv och sätter igång att signalera med en filt.
    — Hej hopp under filten, om nio..., sa Öberg men tystnade efter en blick av Pettersson.
    Raggare sa Pettersson med Archimedesen. När hela Sverige dött, måste det stå en massa övergivna raggarbilar på gatorna. För första gången i historien kunde de få en vettig uppgift. Raggarbilarna skulle föra Söderlund och Oskarsson och Öberg och mej runt Sverige på jakt efter tjejer, villiga att åter uppbygga människosläktet. Raggandet skulle plötsligt få en samhällsuppgift.
    — Man kunde skicka brevduvor, sa Öberg, små lappar mellan tårna där det stod: “Finnes: 45-årig kille med go. Sökes: tjej för ev äkt.” Och så adressen under.
    Larv, sa Pettersson, om duvan flög iväg till en tjej på Orust, hur fan skulle hon kunna ta sej till dej här på Fåglarö på ostkusten?
    — Enkelt, sa Öberg, landet är fullt av aktersnurror och bilar med soppan kvar, det är bara att tuta och köra och byta vartefter tankarna blir tomma, precis som våra förfäder bytte häst vid skjutsställena.
    Ni snackar om tjejer, sa Oskarsson på udden. Det är väl för höge farao annat än tjejer vi måste ha kontakt med? För att bygga upp en ny civilisation måste vi ju ha smeder, bagare, ingenjörer, elektriker och allt vad specialister som finns.
    — Hur ska man kunna tala om för världen, att det är en elektriker man behöver, med hjälp av en brasa och en filt? undrade Öberg.
    Tänk om farsoten kommer i början på månaden, sa Pettersson, just som man löst nytt 70-kort. T-banan bara stannar, jävla retfullt. 70 spänn åt helvete.
    Vårdkasar, sa Oskarsson på udden. Våra förfäder tände vårdkasar på berg längs kusten när de ville varsko varandra om att någonting viktigt var på gång. Det är kanske ingen dum idé. Eld efter eld tänds längs kusten, elden förenar de överlevande...
    — Rena stenåldern, sa Pettersson.
    — Just det, sa Oskarsson, om 99 procent av Sveriges befolkning dog, så vore vi, den överlevande procenten, tillbaka där vi började. Vid stenåldern! Men huvudsaken är, som jag sa, att vi löser problemet med kommunikationen mellan de människospillror som återstår. Vi måste få kontakt och arbeta i samverkan. Vad säjer du, Söderlund? Har du inga idéer alls du?
    Jovisst, sa Söderlund och la på några trän i kaminen. Jag skulle sätta mej vid telefon och börja ringa alla nummer från A och framåt ända till Österlund, alltid är det väl nån jävel som svarar.
    — Det hade jag inte tänkt på, sa Oskarsson. Men strömmen är väl slut?
    — Lite svagström brukar det finnas kvar i tåtarna, sa Söderlund. Det är väl som när åskan slagit ner, lamporna slocknar men telefon funkar. Och när den lägger av, får vi väl ta våra Walkie Talkies i båtarna och hojta så länge batterierna pallar... Ärligt talat så tror jag mer på det än brasa och filt, sa Söderlund.
    Sen gick vi ut i natten och försvann från varandra. Där ute i det svarta skrek en sjöfågel. Det lät som om han ropade på någon. 
    November... Ssss!