De sista piprökarna. . .
   
  nr 17  1979                 
••• Vi hör till den sista generationen av piprökare sa Söderlund i viken som satt på bryggan i vårsolen och stoppade pipan med två mosade Marlboro.
    Piprökarna börjar bli en så liten minoritetsgrupp att kioskerna på fastlandet inte ens bryr sej om att ta hem tobak längre. Unga expediter tittar oförstående rakt i vädret när man ber om ett paket Hamiltons blandning. Somliga tror att det är karameller man är ute efter.
    Terrorn mot oss som fortfarande röker blir allt starkare för varenda dag vår Herre ger. Vi sitter där längst bak i Linjeflygs Fokkrar som en föraktad grupp, vi är utjagade från järnvägens restaurangvagnar och på jobbet springer föraktfullt fnysande kolleger och slår upp fönstren på vid gavel så fort vi tar oss ett bloss. Detta gäller rökare i allmänhet, stämningen mot oss piprökare ligger nära lynchgränsen.
    Titta på en sån stackare som Fälldin. För bara något år sedan rökte han pipa i TV-intervjuerna. Stora krokiga Hamilton-saxofoner som han eftertänksamt puffade på när han fick någon besvärlig fråga. Ni ser aldrig Fälldin röka pipa i TV längre. Han vågar inte för den allmänna opinionen.
    Men har inte den allmänna opinionen tänkt på hur grym den är mot en sån som Fälldin? Pipan var hans tröst, förlängningen av spädbarnsårens napp. Numera vet han inte var han ska göra av sina nävar inför kamerorna. Nervös och otrygg utan sin pipa plockar han och trummar med fingrarna på allt han ser. Det är synd om Fälldin. Giv honom eldnappen tillbaka! Den var hans sysselsättningsterapi.
    Här ute i skärgården finns det dock en tapper skara piprökare kvar. Till den hör skeppare Persson på taxibåten som alltid har en elegant snugga med rakt skaft i käften, när han lotsar sitt fartyg mellan grynnor och oljeklumpar. Men i fredags blängde han på mej och såg misslynt ut. Herregud, hade det nu gått så långt att även Persson skulle börja gnata på mej om pipan?
    Nej, det gällde snarare märket på pipan. Jag är inte särskilt märkesmedveten. Det har man inte råd med när man har 25—30 pipor på gång. Man måste hålla sej med ett visst reservlager nämligen. Ty det hör till piprökandets baksidor att man glömmer sina pipor överallt, i taxibilar, på tåg och båtar och på kalas. Så länge man röker 20-30-kronorspipor kan man ta förlusten. Folk som köper Dunhillpipor för två hundrafemtio spänn har det värre. Dessutom knäcker man pipor. Man glider upp med båten längs bryggkanten, sträcker sej med fånglinan mot pollaren, glömmer att man har pipan i byxfickan,  dessa förbaskade jeans som ska ha fickorna placerade i ljumskarna!  och “knak" säjer det så har pipan sönderfallit i två bitar. Jag har en hel säck i vedboden med huvudlösa skaft och skaftlösa pipskallar.
    Vad är det du röker? sa skeppare Persson och rynkade på sin berömda kran, den är så väderbiten att han kan använda den som babords lanterna.
    — Hamilton, sa jag.
    — Jag menar inte tobaken, jag menar pipmärket?
    — Royal Ascot, tjugotvå kronor på rea, sa jag.
    — Fy fan, sa skeppare Persson och girade för en oljefläck.
    — Jag har några Ratos och någon enstaka Lillehammer där hemma, urskuldade jag mej.
    — Skulle aldrig falla mej in att offra tobak på sådana Epasnuggor, sa Persson.
    — Har inte råd med annat, sa jag.
    — Vad i helvete, sa skeppare Persson. Köper du pipor?
    — Ja, gör inte du det?
    — Skulle aldrig falla mej in, sa Persson, när man kan få dom gratis. Jag är väl inne i Stockholm ett par tre gånger om året. Då går jag in på Riche och säjer: Jo, hovmästarn, jag glömde en pipa här för flera månader sedan, men har inte haft tillfälle att hämta den. Har ni möjligen sett till den?
    Då går hovmästarn in i kulisserna och hämtar en hel skokartong full med kvarglömda pipor. Det är bara att rota i högen och ta en som det står Dunhill på. Inrökt och klar. Sen traskar man vidare till Operakällaren och ibland hinner jag med Hamburger Börs också. Men piporna är bäst på Riche. På Carlton och Sheraton är kvaliteten lägre. Och Amaranten och Metropol ska vi inte tala om, där finns det bara sådana där skräpsnuggor som du håller dej med. . .
    Skeppar Persson lärde mej att man ska koka skaften i lätt saltlösning man vet ju inte vilken typ som sugit på dom senast.
    På måndag ska jag in till stan och gå på Riche.
    Sen finns det folk som har slutat med piprökning och gått över till snus. Pettersson med Archimedesen är en sådan.
    — Precis som om det skulle vara hälsosammare med snus, säjer Oskarsson på udden.
    — Folk som snusar ser ut som valrossar med bruna hörntänder, menar Söderlund i viken. Hellre väljer jag lite hosta än att jag har snussaften rinnande ända ner på halsen.
    Det är inte fråga om hälsa, sa Pettersson med Archimedesen och tryckte prillan på plats. Piprökningen höll på att kosta mej livet.
    Och så anförtrodde han oss den sorgliga händelse som fick honom att sluta med sin kära pipa. Pettersson är inte att känna igen utan pipan. Han har haft den hängande i höger mungipa ända sen han flyttade hit till ön på 60-talet. Det känns tomt efter den. Men Pettersson är med i ordenslivet och där har han lärt känna en ädling med monokel och vita polisonger som bor på Grevgatan på Östermalm.
    — På torsdag, min käre Pettersson, sa greven, är du välkommen hem till mej på Grevgatan för att bese min vapensamling. Han var en känd storsamlare den där. Pettersson gick dit och slog sej ner i länsstolen och greven radade upp sina 300-åriga vapen.
    Då slocknade ljuset. Det blev svart som en säck och Pettersson, som alltid varit lite mörkrädd av sej, famlade efter pipan för att ta sej ett lugnande bloss Det tog lite tid att hitta den i mörkret men så fann han den och skulle just repa eld på en tändsticka, då ljuset kom tillbaka.
    — Det var ödet, sa Pettersson, hade jag tänt stickan hade huvudet flugit av. För där satt jag med en laddad ryttarpistol i käften.
    — Märklig historia, sa jag.
    — Mycket märklig, sa Söderlund Alla som slutar röka ljuger ihop ett skäl för sej själva. Alla ljuger. Det är bara så. Men det här var nog det grövsta hittills. Har du lite tobak!