Den vinter SMHI kallar vår...
nr 16  1979
■■■ Nu börjar det likna fan, säjer gubben Herman och hans mäktiga stämma rullar runt viken.
    Snön ligger halvmeterdjup på ön, solen gnistrar i drivisen och vi undrar om det någonsin mer kommer att bli vår i denna skärgård? Kan det stämma att vi om bara åtta veckor ska simma omkring och löga oss just där som meterhöga drivisblock, drivna av strömmar och vindar, knuffar på varandra som radiobilarna på Gröna Lund?
    — Jag har ringt dom i veckor och dom säjer att dom ingenting kan göra så länge isen ligger, morrar gubben Herman.
    Söderlund i viken sitter i päls ute på isen och pimplar abborre, för i hans vik är isen än så länge obruten.
    Oskarsson på udden ligger i stugan och vrider sej i magsmärtor, mot vilka han pimplar brännvin.
    — För många hårdkokta ägg på påskafton, gallan hotar att säja opp sej! klagar han.
    — Annandag pjåsk, säjer Öberg med Pentan som alltid ska vitsa till'et.
    Hela skärgården hotas av rysk olja, säjer gubben Herman, men ändå säjer oljebolaget att det är omöjligt att leverera olja till skärgårn!
   Gubben Herman har frusit hela påsken. Herman har oljeeldning. Oljan tog slut redan på skärtorsdagen. Nu eldar han med alternativa bränslen, men det verkar som om pannan var allergisk mot björkved. Den bara slocknar stup i kvarten.
    — En som har bott i skärgårn i hela sitt liv borde väl ha vett om att ta hem olja så det räcker redan på hösten, säjer Öberg med Pentan.
    — Tog för fan hem tre tusen liter, fräser gubben Herman. Men en vinter som den här har man fått elda för högtryck vartenda dygn.
    Sätt in el-värme, säjer Pettersson med Archimedesen.
    — Aldrig på tiden, säjer gubben Herman. Isaksson på Rödskär satte in elvärme och höll på att frysa ihjäl. Härute i havsbandet är det ju strömavbrott för det mesta. Så fort det blir helg och baddjävlarna kommer ut och sparkar i gång elementen, så pajar det elektriska ända från Landsort upp till Sandhamn.
  Men i bastun på ön var det varmt och gott. Granveden sprakade i spisen och gubben Herman, som förr alltid muttrade om "badjävelfasoner" när han hörde talas om bastubad, hör numera till vår krets. Om det är själva badet eller det källarsvala ölet efteråt som lockar honom, har vi inte lyckats lista ut.
    Tänk, sa Söderlund, så mycke energi som går till spillo på en sån här ö, bara för att man inte kan tillvarata den!
    — Hur var det dom sjöng i en schlager på 50-talet, sa Pettersson med Archimedesen . . . "Fånga lite solsken, stoppa det i fickan, spar det till en regnig dag . . ." Är det så vi ska göra, mena'ru?
    — Man skulle sätta generatorer på allt och ha batterier som ackumulerade energi, sa Öberg med Pentan. Varför inte ett litet vattenhjul på muggen som snurrade varje gång man drar i snöret? Varför kan man inte ha ett litet vattenhjul på kran i köket, så mycket som den står och rinner till ingen nytta?
    — Eller en propellerdriven turbin i båten? sa Oskarsson på udden. En liten propeller på utsidan som driver en generator inne i båten som laddar batterier?
    — Framför allt, sa gubben Herman, skulle man ha en vindmotor i toppen på nån tall, så ini helvete som det blåser på den här ön.
    — Eller i flaggstängerna, sa Söderlund. Här smattrar det blågula dukar i varenda flaggstång hela somrarna, låt oss hissa upp blågula propellrar i stället och samla energi.
    Det är kanske dags för min gamla idé, sa jag. Vi bygger ett hälsocenter nere på södra udden. En lång veranda mot havet, där motionscyklarna står sida vid sida till ett antal av hundra stycken. Folk från stan, som behöver gå ner i vikt, får sitta där och trampa med sjöutsikt. Dom får pröjsa hundra bagis om dan för logi och råkost och fri trampning. Gästerna behöver ju inte få veta, att vi har kopplat generatorer till varenda hoj och samlar upp energin i ackumulatorer för att sen kunna kränga ström till Vattenfall. Det snackas ju så mycket om att skapa en levande skärgård med nya inkomsttillfällen. Det här borde kunna bli något.
    — Äsch, sa gubben Herman, dom orkar inte trampa ihop många kilowatt, dom får bara skavsår i ändan och lägger av.
    — Bra, sa Öberg, då säljer vi Salubrin till dom för femton kronor flaskan och gör en slant på det också.
    Skymningen lade sej över ön och ångan rök om sju innovationsjockar på energiförsörjningens område när de klev ut i snöslasket för att kyla ner den värsta påhittigheten.
    — Skönt de häringa, sa gubben Herman och drack öl ur burk. Men nu ska man hem å frysa igen.
  Silhuetterna svartnade mot den nedgående solen. Drivisbältet förvandlades till en panoramabild av månens baksida, sjöbodarnas gavlar avtecknade sig som fyra Tetrapak mot himlen. Båtar, ännu sovande under presenningar, liknade hotfulla stridsvagnar på skyttelinje.
    — Vafan ä de som ligger på stora bryggan? undrade gubben Herman och kisade mot det uschla ljuset.
    Det är väl nån som beställt ut virke, sa Öberg med Pentan, det har legat där sen i förra veckan. Eller det är kanske cement eller tegel, för det ligger presenning över? 
    Det var det inte. Det var gubben Hermans eldningsolja. 14 fat.
    Situationen är räddad i den vinter SMHI kallar vår.