Det är inte lax allt som nappar...
     nr 27 1977  
■■■ Badorten var i uppror för en dag, för det hette att Oskarsson på udden hade fått en lax på metspö.
   Ingen skulle ha höjt ett enda förvånat ögonbryn om han fått en gädda, marulk eller lake på spöt. Men lax är en statusladdad firre. Lax är dyr på krogen såväl som i butiken, att någon fått en dyr lax på vanligt metspö med daggmask som bete, det var en sensation, ty här förverkligades alla metares hemliga dröm sen hedenhös.
    Oskarsson for raka vägen till fastlandet för att visa upp sin lax och få den rökt av någon av fiskarna på orten.
  Här ute på ön löpte ryktet fort.
    — Minst fem kilo, sa Öberg med Pentan.
    — Fem å ett halvt, sa Pettersson med Archimedesen som hade varit med. Den stretade alldeles förbannat. Tur att reven höll.
    Nu visade det sej att Oskarsson hade svårt att få sin lax bedömd i badorten på fastlandet. Dels är det så, att de människor, som befolkar badorten på sommaren, aldrig sett lax annat än i anrättat tillstånd under vinterhalvårets representationskäkande på Operakällaren. Dels har den fasta befolkningen inte ägnat sej åt laxfiske i någon större utsträckning på senare år, dom som fiskade på 40-talet kör sommargäster och telegrafarbetare i dag som passbåtsskeppare i skärgården, sommargäster och annat folk från stan betalar sej bättre än fisket.
    Vad är det här? sa Oskarsson och höll opp sin fångst under näsan på första bästa människa han såg i Dalarö. Det var en gammal ortsbo, närsynt men utrustad med ett osvikligt väderkorn. Ortsbon nosade och sa:
    — Det ser ut som en matfisk men luktar som en gammal strumpa. Han kanske är ankommen?
  En herre i vit tyghatt och käpp med silverkrycka trodde, att det kunde vara en björkna eller en asp. Men en jämnårig polare i hans sällskap anmärkte. att asp är en fisk som endast förekommer i korsord, när det någon gång behövs ett ord på tre bokstäver.
    — “Med darrande löv” eller “simmar i Roxen” blir alltid asp, förklarade han.
    Att få någon att röka fisken, visade sej inte heller så tvärenkelt. På gatan genom Dalarö kom en av de svajiga storfiskarna från förr med skottkärra och kratta, för han jobbar kommunalt numera.
    — Röker du? sa Oskarsson.
    — Jatack, men bara filter sa storfiskaren.
  Den gamle adjunkten i biologi, som hyr Svenssons villa i sommar, kunde inte heller ställa någon säker diagnos,
    — Det ser ut som en Pelecus cuttratus, men kan lika gärna vara en Abramis blicca, sa han. Såvida det inte rentav är fråga om en Abramis vimba 
    — Inte lax då? sa Oskarsson.
    — Varken Salmo salar eller Salmo trutta försäkrade adjunkten.
    — Tack, sa Oskarsson som aldrig har varit mycket för latin.
    På torget stod Feta Lundberg, på sin tid en tongivande nätfiskare i Vadviken. Om någon skulle kunna reda ut vad för en märklig fisk Oskarsson metat upp, så var det denne Lundberg med sin empiriska kunskap om böljans fauna.
    Oskarsson sprang rakt på honom, höll upp sin lax och nästan skrek:
    — Vad fan är det här?
    — En fisk, sa Feta Lundberg lugnt, vad trodde du. En foxterrier kanske?
    Hemma på ön sprang Oskarssonskan runt i stugorna och ställde utsikt ett laxparty om det skulle visa sej, att det som Oskarsson fått upp på spö vid Roséns grynna verkligen var en lax.
    — Det är mycket tänkbart, sa Söderlund i viken. När farfar var barn, fick han en lax på spö utanför Mellsten, i själva Danziger Gatt. Han hade skurit spöet själv i ett hasselsnår, hade ett vanligt omslagssnöre från speceriboden som rev, en blybit som sänke och en säkerhetsnål som krok. Laxen vägde 5 1/2 kilo och drog som om han vägde femti. På grund av att farfar var bara barnet, så förmådde han inte dra opp. Laxen drog och slet men den späda gossen gav efter när han rusade och därför höll grejorna. Efter närmare en timme var laxen så trött, att det bara var att hala in honom till båtkanten.
    Inne i Dalarö kämpade Oskarsson vidare för att få sin lax identifierad.
  Kalle Kanon, som lägger långrev varje lördag utanför Korsholmen, undrade om det verkligen kunde vara en laxfisk, för laxsläktet, hade han hört, kände man igen på fettfenan mellan rygg- och stjärtfenan. Det som Oskarsson visade upp, saknade fettfena.
  I Dalarö bokhandel lånade Oskarsson ett exemplar av bokverket “Fiskarna i färg” av Curry Lindahl, men Oskarsson hade inte glasögonen med sej utan tyckte att alla fiskar på bokens planscher såg ut som ubåten “Hajen”.
    — Det kanske var Marinkalendern jag fick låna, sa han efteråt. Människan är hjälplös utan glasögon, brukade alltid farbror Agaton säja efter att på 40-talet förgäves ha försökt engagera en frimärkssamlarkongress för ett utgånget spårvagnskvitto.
  Gamle Bisse, som driver en liten varvsrörelse i trakten, sa att visst fan kunde det vara en lax som Oskarsson gick och bar på, men gamle Bisse är inte att räkna med, för han har varit full sen kriget och kan inte längre se skillnad på en älg och en golden retriever. Av barn och dårar, ska man höra sanningen.
  Barnet var en snorig ordning på 9 år. Han sa i det han rynkade på näsan:
    — Det var den största mört jag sett. Jag fick en på kilot på spö nere i Fiskarhamn häromdan, men den här är vassare!
  Dåren var den gamla adjunkten i biologi som hyr Svenssons villa i sommar. Han kom lubbande ner för hotellbacken med uppslagsboken i näven och ropade på långt håll:
    — Herr Oskarsson, herr Oskarsson, nu har jag det!
    Oskarsson, som just resignerat och ämnade gå i båt för att fara ut till ön igen, bromsade upp.
    — Här, flämtade adjunkten. och pekade på en plansch.
    Oskarsson, fortfarande utan glasögon, såg bara ubåten “Hajen”.
    — Leuciscus idus. rosslade adjunkten. Det var de röda fenbaserna som slutligen ledde mej på spåret vid examinationen, tillade han stolt.
    — Leuciscus idus? sa Oskarsson. Hur mycket blir det på svenska?
    — Id, sa adjunkten iskallt.
    Det blev så tyst på bryggan, Dalarö ström låg stilla som ett oljeutsläpp, t o m syrenerna kring hotellet höll andan, borta vid Rågholmen hånskrattade en mås.
    Id! sa Oskarsson tungt och klev i båt.
    Det är klart att Id går att äta. När det är krig och det inte finns något annat. Den går an som inkokt men bör ätas med mikroskop för alla benens skull.
  Stämningen var lite dämpad i bersån om aftonen. Ingen hade just något att säja om Oskarssons lax. Utom den där jävla Söderlund förstås. Denne tog en klunk ur glaset, knäppte händerna bakom vegamössan, sträckte på sej i trädgårdsstolen, flinade och sa:
    — Håhå ja ja, det är skönt för oss människor att få sträcka ut oss efter dagens id!
    Han ska då alltid lägga lök på laxen...