DET ÄR KUSLIGAST NÄR DET SKYMMER

nr 23  1978
    Sluta vattna mig, närsynta dam, jag är ingen kaktus utan en stackars människa som tar akupunktur mot migrän!
    Mannen var riktigt arg och fru Öberg ställde vattenkannan ifrån sig, tog ledigt från jobbet på mottagningen och åkte ut till ön.
    — Jag ska aldrig mer glömma att ta med mig glasögonen till jobbet, lovade hon. Detta var en fruktansvärd dag. Undrar vad det var för piller jag gav den långa karln på 7:an? Han stod på alla fyra i sängen och pep så konstigt, när jag for. Och doktorn som blev så förbannad när han fick Damernas Värld i stället för journalen när han skulle gå ronden. Hade jag stannat en sekund till, hade jag fått sparken.
    Det är ett lidande för en människa att famla i blindo, sa Söderlund i viken, som skaffade glasögon den där gången han gick in i en skärmbildsbuss och bad om en cheeseburgare med ketchup.
    — Vadstenaspets, sa Öberg, han med glasögon som Tommy Dorsey.
    — Bergmans barn, sa Oskarsson på udden, goggles.
    — 3 hg köttfärs, sa Pettersson med Archimedesen, vilken äger en syn som en jaktplanspilot men måste ha glasögon när han läser tidningen.
    — Vi har med åren blivit glasögonormar hela bunten, sa jag, som måste lägga telefonkatalogen på durken och stå på tå för att läsa, när jag inte hittar mina brillor.
    Att Öberg med Pentan utbrister i ett ord som "Vadstenaspets" på tal om glasögon syftar på en händelse i förfjol, när Öberg hade köpt så läskiga brillor att barnen sprang och gömde dom. Öberg letade i timmar för han skulle lägga ut sitt enda abborrnät på Jönssons grynna, där abborren rapporterades stå tätt som en ståplatspublik. Han fann aldrig glasögonen, men nätet måste i. Det blev ingen abborre, det enda som hände var att abborrarna på Jönssons grynna blev lite förvånade. Det hör inte till vanligheten att någon kastar en bordduk av Vadstenaspets i sjön, till på köpet försedd med korkflöte.
    Jisses så arg fru Öberg var den gången.
   Att Oskarsson på tal om att famla i blindo, nämner Bergmans barn har också sin historia. Begagnade Bergman såg att Oskarsson skulle till att dra igång snurran.
    — Ska du in till Dalarö? undrade Bergman
    — Just det, sa Oskarsson. Det står fyra rullar tjärpapp på hotellbryggan som jag har beställt. Bäst att hämta dom så ingen snor dom i natt.
    — Jag skulle just in för att hämta minsta grabben, som har varit på simskolan, sa Bergman. Han kanske kan få åka med dej, så slipper jag?
    — Visst, sa Oskarsson, de e lille Totte va, den ljushåriga?
    — Just det, sa Bergman, ljushårig med utstående öron.
    Mitt på fjärden upptäckte Oskarsson att han glömt glasögona. Dalarö skans och Aspö udde anade han som suddiga konturer, men det var inte värre än att han kunde leta sig fram till Dalarö brygga. 
    Han fann tjärpappen och Totte också.
    — Kom med här, grabben, farsan din väntar!
    Tjärpappen stämde, men Totte var inte Totte utan ett barn som tog till lipen när det fick se Bergman. Då fick Bergman åka in i alla fall. Först fick han skällning av Totte, sen fick han skällning av föräldrarna till det barn som Oskarsson hade rövat, när de vände ryggen till för att handla kvällstidningar i tjorren.
    Att Pettersson med, Archimedesen säjer "3 hg köttfärs" på tal om glasögon sammanhänger med fjolårets möte med fastighetsägareföreningen. Man hade fått ut landshövdingen till diskussionsmöte om kommunikationerna i skärgården och Pettersson skulle hålla ett anförande som skulle ligga till grund för den fortsatta debatten.
    Väl i talarstolen fick Pettersson den fatala sanningen klar för sig, läsglasögona låg kvar hemma på byrån. Han fiskade dock upp sitt manus och började läsa med friskt mod: '"3 hg köttfärs, en melon, 4 liter jordgubbar, 3 liter mjölk. . ." Pettersson har inte visat sig på fastighetsägareföreningen sen dess, och det är ingen som saknar honom.
    Det värsta är att vi glasögonberoende aldrig kan påräkna människors medlidande, sa Söderlund i viken och kisade ut över fjärden, medan han putsade sina glasögon med en flik av flanellskjortan. När man berättar om Öbergs försök att fånga abborre i Vadstenaspets, så ska man inte tro att någon som lyssnar tycker synd om Öberg, ånej. . . dom garvar så det piper i dom och tycker att det är en festlig grej. Själv gav jag chefens fru en jättekram på personalskivan, men fick en snyting tillbaka, för det var inte chefens fru utan en sur apa i kassan, som trodde att jag försökte bädda för ett förskott. Dom garvar åt det än på jobbet.
    — Och jag kan inte gå förbi glasskiosken på Ringvägen utan att hela kiosken ekar av råa skratt, bekände Oskarsson. Det är bara för att jag gick in och satte mej i kiosken i fjol och frågade om dom gick direkt till Ingarö eller om jag måste byta i Gustavsberg. Bla-ha blah-a. . . Men det var fanimej så lagom roligt.
    Man Skulle ha brillorna hängande i ett snöre om halsen, sa Pettersson, det vet jag dom som har.
    — Pytt, sa Öberg med Pentan, det har jag lagt av med sen det läckte ut på firman att jag hade blivit transvestit. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför alla fnissade i lunchrummet, men det gick opp ett Liljeholmens när jag skulle läsa matsedeln. Det var inte glasögon jag hade om halsen, det var frugans pärlhalsband.
    — Nä gubbar, sa Oskarsson, det börjar skymma, det är dags att krypa till kojs.
    — Skymma? sa Öberg. Redan?
    Söderlund satte sina nyputsade glasögon på näsan och betraktade Oskarsson.
    Han log och sa:
    — Oskarsson, klockan är fem. Det är solglasögona du har på dej.