Det är likadant vartenda år...
         nr 1  1976              
■■
Tredjedag jul lämnade vi ön med morgonbåten för att resa till stan och byta julklappar,  jag med min evinnerliga elhyvel från faster Ulla och Söderlund för att byta bågar på julklappsglasögona. Söderlund gillar goggles, barna hade skänkt honom ett par utan bågar och med skalmar av tunn gulddoublé.
    — Jag ser ut som Glenn Miller 1937, sa han.
    Söderlundskan reste också med för hon diggade inte vinterkappan hon fått.
    — Jag ser ut som Glenn Millers kärring. sa hon, 1937.
    Det visade sej att det stora varuhuset ockuperats av det traditionella kopplet av notoriska julklappsbytare.
  Där var den gamla pensionären som man sett irra omkring med gredelina halsdukar i åtta år febrilt letande efter halsduksavdelningen.
  Där var damen med brödrosten. Det är i och för sig en mycket parant madame med leopardpäls och allt. Jag har mött henne på varuhuset varje tredjedag jul. Hon bär alltid en brödrost i famnen och ett lidande uttryck i ögonen.
  Där var också TV-kändisen, han som har fjorton barn i tre äktenskap och varje år försöker byta fjorton polotröjor till någonting vettigt.
    Hans fjorton barn är också där för att byta sina LP. Med tanke på barnaskaran börjar farsan köpa julklappar redan i augusti och när julen kommer har dessa LP fallit bort från både Svensk- och Kvällstoppar och hunnit bli sagolikt ute.
    På avdelningen för glasögon sa dom, att visst kunde Söderlund få nya bågar på sina brillor, men det skulle ta fjorton dar.
    — Herregud, sa Söderlund, som inte hade några andra glasögon med sej. Nu var han dömd att trava halvblind genom resten av dagen.
  På avdelningen för el-hyvlar log den gamla bussiga expediten när jag kom dragande med min evinnerliga el-hyvel från faster Ulla.
    — Jaså, inte i år heller? sa hon deltagande. Ja,  jag var på vippen att be henne låta bli att köpa el-hyvel i år, men sånt gör man ju inte.
    — Nej, faster skulle säkert ta illa upp, sa jag.
    — Hon var för övrigt här alldeles nyss, log expediten syrligt. Hon bytte hårtorken som ni envisas med att ge henne vartenda år.
    — Va bytte hon till?
    — En elektrisk rakhyvel. Det blir nog en sån julen -76 också. . .
  På verktygsavdelningen fordrade ett högröstat ungt lejon att få byta sin julklapp mot en Instamatic-kamera. “Mamma har missförstått det faktum att jag utnämndes till chef för hålkortsavdelningen i oktober. Skynda. Sixten, fort, göra hål i dina kort”, citerade han ur den hjärtslitande julklappsversen. Mamma hade skänkt honom en borrmaskin.
    Arg som ett bi stod ett 50-årigt blodtryck från Östermalm och gallskrek ur djupet av en skinnbrämad anorak. Inte fan, framhöll han, går det an att resa till Åre och se ut som amiral Byrd, just framskottad ur snön vid sydpolen!
    — Det ska vara skinnkanter på kapuschongen i år, bedyrade expediten.
    — Jaså, fräste blodtrycket, ska de va sexton hundar och släde också? Ro hit med nåt tajtare!
    Han fick en tajt jacka och såg ut som en liten ilsken leverkorv när han gick.
    Det är sej likt år från år. Aqua Vera in, Old Spice ut. Elvispar in, kaffebryggare ut. Ishockeyrör in, slalomskidor ut. En sjöbuss från skärgårn såg påtagligt lättad ut när det inte mötte något hinder att byta en elektrisk jordglob till en rulle sjökort över Åbolands skärgård.
    Numera får alla byta, bekräftade en artig expedit på musikavdelningen. Det var betydligt strängare förr i världen. Då fick ingen byta en enda vara. Men jag minns att vi en gång gjorde ett undantag för en stackars enarmad fan som hade fått en saxofon. Men nu får som sagt alla byta, varuhuset har nämligen upptäckt att vid de flesta byten väljer folk dyrare grejor och pröjsar gärna en eller annan hundring emellan.
    Allt det där vore nog bra, bara det funnes något att byta till, röt Söderlundskan som efter två timmars letande givit upp hoppet om att hitta något klädsamt.
    — Titta här, fräste hon och bläddrade bland kapporna på konfektionsavdelningens stänger så att det uppstod tvärdrag i lokalen. Bara lump!
    — Den här då? sa Söderlund och höll förhoppningsfullt upp en ulster i cashmere.
    — Ha, skrattade Söderlundskan, hånfullt som en lapplisa. Sjuttonhundra! Kappan du gav mej går på åtta. Har du niehundra att lägga mellan?
    — Nä, suckade Söderlund och som han nyss hade blivit rånad.
    Och över oss alla stirrade skyltdockorna med sina iskalla plastögon. Moderna skyltdockor ser ut att ha livnärt sej på citronvatten i tjugotre år, stora utstående ögon och dammsugarslangar till armar och ben. Vad tjänar de för syften i marknadsföringen? Inte något av de fruntimmer, som tillsammans bildar vad man kallar marknaden, ser väl ut på det viset? Jo, jag kände en på 40-talet, men hon led av binnikemask.
    Den här kappan, sa Söderlundskan och nöp en skyltdocka i ryggen, den skulle jag inte vilja ha om dom så kastade den efter mej.
    — Den här då, sa Söderlund och ryckte i en annan docka. Hur fan kan folk köpa nånting sänt här!
    — Vet hut karl, skrek dockan och rappade Söderlund i huvudet med handväskan.
    Nästa gång Söderlund går på varuhus ska han ha glasögona på sej.