Det är så varmt på varuhusen...
  
nr 6  1977  
■■■ Mitt i snösörjan i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen mötte jag Söderlund i viken som kom släntrande med en bok under armen.
    — Jag som trodde du höll till ute på ön och satte gäddsaxar? sa jag för han hade ju nån vecka i kompledighet att ta ut.
    — Nä, det blev inte av, sa han. Och nu tänkte jag gå till varuhuset och byta den där boken som tant Hulda gav mej i julklapp. Hänge'ru me? 
    Ja, jag hängde med för att se hur det hela skulle avlöpa.
    Kunde det avlöpa på mer än ett sätt? Kunde någonting annat hända än att Söderlund lämnade in en bok i varuhusets bokshop och fick en annan i stället?
    Ja. Boken som Söderlund önskat sej men inte fick är slut. Stubinen som Söderlund har är mycket kort. Hans sätt att umgås med omgivningen när saker och ting inte utvecklar sej som han tänkt, kan därför bli ganska magnifikt.
  Söderlund hade önskat sej den här “Jack” av Ulf Lundell, årets bestseller. Om det beror på att tant Hulda hör lite härsket eller på att “Jack” var slut redan före jul, vet jag inte. Men Söderlund fick en bok av Jack London. Eftersom Söderlund läst dom skrin från vildmarken som han behöver i sitt liv, önskade han byta. Säja vad man vill om Jack, men det ska inte vara Jack London i år.
    Varuhus är ett kapitel för sej. Varför blir man svettig ända in i armhålorna efter femton minuter på varuhus?
    Söderlund vet besked på den punkten. Varje människa utstrålar lika mycket värme som ett 75 watts element. När tvåtusen människor trängs på ett varuhus värms lokalerna upp av 150000 watt. Därför har varuhuscheferna ett helvete. Det gäller att värma upp lokalerna på nätterna och kyla ner dem på dagarna. Ibland fungerar inte systemet.
  Söderlund sa, att för säkerhets skull ämnade han hänga sin ulster i garderoben och gå omkring i bara kostymen.     
    — Jag behåller pajen på, sa jag.
    — Skyll dej själv, sa Söderlund. 
    Redan på bottenvåningen stoppades vi av en amper madam i grått fårskinn som spände ögona i Söderlund och sa:
    — Var har ni grytlapparna?
    — Jag har väl för fan inga grytlappar, sa Söderlund.
    — En sån personal, sa damen och snurrade i väg med näsan i vädret. Ingenting vet dom och oartiga är dom också.
    Det är mycket ovanligt att svenska herrar hänger av sej rocken medan dom shoppar på varuhus. Därför blir dom som gör det tagna för expediter. Om detta talade jag med Söderlund, men denne bara ryckte på axlarna och styrde stegen mot bokavdelningen.
  Jag har aldrig sett så många gräsklippare i mitt liv som på bokavdelningen.
    — Böcker flyttade i oktober, sa en gräsklipparförsäljare på förfrågan.
    — Vart?
    — Nånstans uppåt i kåken, tror jag.
    Mitt i rulltrappan blev Söderlund huggen i hampan av en herre med rutig keps.
    — Säljer ni Cylinda? sa kepsen.
    — Inte vad jag kan påminna mej, sa Söderlund. Men Chesterfield och Marlboro har vi.
    — Jag talar om tvättmaskiner, sa kepsen. För ni dom bästa märkena här?
    — Nej här säljer vi bara skit, sa Söderlund. Men Obs! i Rotebro har fina grejer.
    — Gäller kortet där? sa kepsen.
    — 0 ja, i all synnerhet där. Här ska dom ha legitimation, men ute på Obs! är dom inte så kinkiga. Sist köpte jag en korgmöbel där på en klöversjua.
    Efter fyra rulltrappor blev vi anfallna av en tant i persian som var påtagligt missbelåten med sin kaffebryggare.
    — Min Philips bara spottar och fräser om mornarna, sa hon.
    — Det gör min Magda också, sa Söderlund men inte springer jag ut på stan för det och beklagar mej för kreti och pleti!
    — Ni vägrar att byta då? sa damen.
    — Absolut, sa Söderlund. Jag tror inte att eran Philip är min typ.
    En äldre man i kort mockapäls ställde sej bredbent i vägen på fjärde våningen och meddelade, att han för all del var belåten med den engelska gungstolen. Men, sa han, det knarrar i bena.
    — Det är väl ingenting ovanligt att det knarrar i bena på gamla gubbjävlar, sa Söderlund. Vet min herre var bokavdelningen ligger?
  På femtioelfte planet hittade vi bokavdelningen och det förhöll sej precis så som jag misstänkte. “Jack” var slutsåld sen nån gång i november. Just som Söderlund skulle koppla ett grepp i kragen på bokbiträdet för att meddela denne att han var en ovanligt usel person, avbröts han dock av dels en barsk major i full uniform som skrek “att detta är för jävvligt”, dels en civilklädd person som hade vit krage och säg ut att vara nån sorts avdelningschef.
    Ni där, sa avdelningschefen till Söderlund, är ni ny här?
    — Så där, sa Söderlund, och jag tänker inte bli gammal här heller. 
    — Majoren här behöver hjälp, sa avdelningschefen. Det gäller en bok.
    — Kan han inte läsa? sa Söderlund.
    — Vafalls? sa majoren.
    — Kom här, sa Söderlund, vad gäller saken?
    — Mina bavnbavn, sa majoren, hav köpt en fövbannat depvavevad smövja åt mig i julklapp. Dom bovde väl veta vad vi gamla militävev läsev?
    — Det minsta man kan begära av barnbarn, sa Söderlund. Men det var kanske så, att både Kalle Anka och Fantomens Jul var slutsåld. 
    Då drog jag mej undan lämnande Söderlund och majoren åt sej själva. På avstånd observerade jag att majoren kastade sin julklappsbok i ansiktet på Söderlund och försvann efter en högst militärisk helomvändning med ett fast och förbannat taktsteg.
    Söderlund, sa jag, kan du aldrig sluta jävlas med folk?
    — Äsch, jag blir så förbannad, sa han. . . Sabla stroppar som alltid ska försöka sätta sej på en. . . 
    — Men du som mogen man måste väl ha lärt dej att det aldrig lönar sej att gräla med folk?
    — Visst fan lönar de sej, sa Söderlund. Vet du va gubbjäveln kastade i syna på mej? Jo “Jack” av Ulf Lundell.     
    Nu går vi och fikar. Heder åt armén. . .