Det är sant, det stod i tidningen...
   nr 43 1975  
■■■ Det var den hösten som Söderlund i viken hade en blodigel boende i en gammal syltburk på glasverandan. 
    Den hösten fick han inte vara i fred många stunder. Alla som passerade och såg burken skulle nödvändigtvis titta in för att fråga vad det var för slags kryp.
    Där kom Oskarsson och Öberg med Pentan, där kom öbor och sommargäster, där kom människor som Söderlund aldrig tidigare sett. Tålmodigt berättade han för alla hur det förhöll sej. Det var en blodigel som konsulinnan hade lämnat efter sej. Konsulinnan hyrde gavelrummet med del i kök av Söderlund under augusti månad. Konsulinnan var en charmig dam i sin bästa ålder, men lite blåst. Hon hörde till dom där som klamrar sej fast vid envis tro på allt gammalt. Bl. a var hon fast övertygad om att man kunde bli kvitt alla sina åkommor genom att låta iglar suga blod ur sej på gammalt vis.
  När konsulinnan, totalt utsugen men inte särskilt mycket friskare, reste tillbaka till staden, lämnade hon igeln kvar. Igeln var inte särskilt pigg han heller, låg mest på botten av burken och bara glodde, möjligen dåsig av allt konsulinneblod han vräkt i sej.
    Till slut blev Söderlund trött på allt hojtande om igeln.
    — Det där, sa en pösig personalchef i rutig blazer, det är väl en blodigel?
    — Nej, sa Söderlund, det är larven till en ligustersvärmare.
    — Han ser deppig ut, sa personalchefen.
    — Ja, han saknar sin mamma och puppa, sa Söderlund.
    Är det sant sant, sa en docent i nordiska språk, att herr Söderlund har en igel som husdjur?
    — Nej, sa Söderlund.
    — Vad är det där då? sa docenten och pekade på burken.
    — Ett ålyngel.
    — Så där svart?
    — Ja, han är tokig i lakritsremmar, äter inget annat. I går gick det två rullar.
  Och en söndagsförmiddag i september var det en blåhårig amerikanska på 50 år och 40 briljantringar som knackade på och pekade på igeln med alla briljanterna och pep:
    — What’s that?
    Söderlunds engelska är som den är.
    — It’s an igel, sa han.
    — You don’t mean! sa amerikanskan och for till stan med undran i blick.
    Med ettbåten dan efter kom två långhåriga polare, en reporter och en fotograf från en av alla de där tidningarna som ökar mest i svensk press.
    — Vaehan? sa dom.
    — Vicken han? sa Söderlund.
    — Den svarta örnen, sa fotografen.
    — Ta're i brasan. sa Söderlund.
    — De e ingen idé ‘ru nekar, sa reportern. Berra på natten känner en amerikansk tant som var här i går. Hon berätta att du har en kolsvart örn som husdjur. Vi tänkte göra en bildsida på'n.
    — Jag hörde't själv, sa fotografen. “A black eagle”, sa tanten. Vi kan väl åtminstone få morsa på'n?
Jag kom att tänka på det där när jag läste Dala Demokraten i förra veckan. Av nyss antydda skäl är jag lite skeptisk mot örnar som förekommer i pressen. men Dala Demokratens örn tycker jag låter nästan övertygande. Så här berättar tidningen:
    “Målar Lars Andersson i Nusnäs fick lördag morgon se en örn med en katt i sina klor. Helt säkert var det järnvägaren Gustav Frids i Färnäs katt, som örnen tagit. Frids saknar sin katt sedan lördag morgon. Gustav Frid berättar för DD att han släppte ut sin katt som vanligt vid 4-tiden på morgonen.
    — Min katt är stor och stålgrå till färgen, säger Frid. Den vägde fem kilo. Detta kollade jag själv i torsdags. Jag har sökt och frågat efter katten i flera dagar nu. Min granne. Mats Elin, har berättat, att han tidigt lördag morgon hörde ett förfärligt oväsen och skrik samt såg en mängd kråkfåglar. Måndag kväll hörde jag genom en damfrisering i Färnäs, att man i Nusnäs sett en stor fågel med en katt i sina klor. Det måste ha varit vår katt.
    Det var Målar Lars Andersson i Nusnäs som såg örnen med katten vid 6.30-tiden på lördagsmorgonen. Han hörde ett förfärligt oväsen från ett stenröse intill AMS-kontoret efter vägen mot Fu.
    Han upptäckte en stor fågel som lyfte från röset med en mörk katt i sina klor. Fågeln hade stora svårigheter att lyfta med sin tunga fångst.
    Det måste ha varit en örn som Målar Lars såg. Ingen annan fågel kan orka flyga med en katt, särskilt inte en som väger fem kilo.
    Så långt Dala-Demokratens rapport.
    Nu är det så att jag har jobbat på tidningar i 33 år och inte kan bli kvitt den skepsis man får som yrkessjukdom.
  På en landsortstidning där jag tjänstgjorde i sex år blev alltid en kalv riven av ett lodjur i Närkes Kil. Det hände inget särskilt i Närkes Kil, och korrespondenten på platsen hade det väl inte så fett. När det kärvade till sej på allvar, slog lodjuret till. Ibland gick det åt fyra fem kalvar om året.
  På en kvällstidning i Stockholm hade vi landet bevakat genom ett finmaskigt nät av korrespondenter som hade femton kronor biten dom fick in i tidningen. En av de flitigaste bodde i Östersund. Han gjorde ett mycket dramatiskt reportage om vargar på Storsjöns is. Grejen sålde många lösnummer på Norrland. Men när vargarna återkom för fjärde vintern och alltid kring den 15 december när korrespondenten skulle amortera sitt egnahemslån, började vi dra öronen åt oss.
    Varje sommar kring den 20 augusti började vi vänta på Mijares Schreibers tiger. Den brukade alltid rymma i Tranås, där vi också hade en duktig korrespondent med egnahemslån.
    Men så där kring den 22 eller 23 brukade det bli fart på tigern. Han gjorde Tranås osäkert i fem år. Då ringde Baptista Schreiber och sa att hon ville ha dementi, eftersom tigern varit död i tre år.
    Därmed inte sagt att Dala Demokratens örnrapport ska betvivlas. Vi får väl se upp med örnarna om dom skulle bli för jävliga.