Det är sug i gamla resegrammofoner... 
        nr 31  1978                              
■■■ Den gamla resegrammofonen från 1937 räddade partajet på Oskarssons veranda.
   Söderlunds var där, Öbergs och Petterssons också. Och så Isakssons på Rödskär, Begagnade Bergmans och vi. Oskarsson hade bilat till Systemet i stan och dessutom handlat färsk oxfilé i Hötorgshallen, så allt var laddat för en riktig skiva.
    Då small det! Hela himlen sprakade och lyste och den välsignade ön blev utan ström, Åskan hade slagit ner i transformatorskåpet på ängen. Det gjorde den i augusti i fjol också. Då gick det en sprakande ljusbåge från skåp till kraftledning som flimrade och sken trots att regnet bara forsade ner. Ängen lyste som en ishockeyrink i augustinatten och alla som kom för att titta såg ut som yrvakna lik i ansiktet.
    Och nu var det dags igen. . .
    Filén berördes inte av strömavbrottet ty träkolsgrillar trotsar naturkrafterna. Men hur skulle det bli med dansen? Här hade de muntra fruarna på holmen gått omkring med plastrullar i roten hela dan för att bli fina till tangon, och så hotade det att inte bli någon!
  Huset var fullt av kassetter, skivspelare, förstärkare och högtalaranläggningar, men vad hjälper det mänskan att hon behärskar elektroniken, när det inte finns någon ström?
    — Jag har en gammal resegrammofon på vinden, sa Söderlund, en gammal “His Masters Voice” som jag köpte på postorder från Älvdalen 1937.
    — Den kommer att göra flisor av varenda LP, sa Öberg med Pentan.
    — Jag har stenkakor också, sa Söderlund. En hel bärkasse.
    Inte nog med att den gamla resegrammofonen räddade dansen med raspiga men glada låtar av Louis Armstrong, Fats Waller och Mills Brothers (“The Atchison, Topeka and the Santa Fe”, ska rentav höras på stenkaka), grammofonen blev också kvällens samtalsämne.
    — Kommer ni ihåg under kriget när man dansade bakom mörkläggningsgardinerna till sådana där grammofoner? suckade Öbergskan.
    — Man hade stoppat en raggsocka i ljudtratten för att inte störa grannarna, erinrade sig Oskarssonskan.
    — Nattstiften kostade 2 öre styck, sa Begagnade Bergman. Hade man glömt köpa nattstift, gick det lika bra med taggen från en kam.
    — På ett party i Äppelviken körde vi med synål, sa Pettersson. Fats Waller lät som en hes syrsa!
    Kolla! skrek en handfull ungdomar som anslöt till partyt vid kaffet. En skivspelare utan ström!
    — Inte klokt alltså, sa en häpen tonåring. Man bara drar opp’en med en vev! Tänk vad dom hittar på nu för tiden. Vad tjackar man såna?
    — Jävla vad dom kan, japanerna, sa ett annat busfrö, det där blir nog en världsartikel.
    Ett ungt geni i PR-branschen sa:
    — Jag bjuder 500 för lådan!
    — Inte ett öre under sju, sa Söderlund och vevade för att pigga upp varvet på “Yes sir, thats my baby”.
    — Då säjer vi det, sa PR-geniet. Till oss andra viskade han att det är sug efter gamla grammofoner. “Man får ett lakan för dom i antiksvängen.”
    Morgonen efter stod Söderlund på bryggan med sju hundralappar i nypan och vinkade adjö till sin grammofon som medföljde PR-geniets plastracer mot fastlandet och ovissa öden.
    — Nu gjorde du nog bort dej, Söderlund, sa vi. Det är inte likt dej att släppa en gammal grammofon för sjuhundra, när du kan få tusen för den i stan!
    — Bjäbb-bjäbb-bjäbb, sa Söderlund och så kom Oskarsson över berghällarna kånkande på Söderlunds grammofon.
    — Han kallade mej för bonnläpp! sa Söderlund och knöt näven mot den bortflyende racern av vilken vi endast såg en liten prick vid horisonten.
    — Ungdomar har den jargongen, de menar ingenting med det, sa Öberg.
    — Han sa bonnläpp fyra gånger! envisades Söderlund. Först sa han det rakt i nosen på mej två gånger, och sen sa han det om mej, när han berättade för Begagnade Bergman hur smart han varit när han “lurat av bonnläppen grammofonen för sjuhundra bagare”.
    — Men här kommer jag ju med din välsignade grammofon, sa Oskarsson och stirrade fånigt på sin börda.
    — Just det, sa Söderlund, och där ute på fjärden försvinner just en ung man med en gammal resväska värd 4 spänn, tidigare tillhörig en bonnläpp på Fåglarö, fylld med tegelsten!
    Man får inte vara dum i affärer.
    Vi firade Söderlunds senaste med en källarsval öl i bersån och Pettersson med Archimedesen framhöll, att Söderlund nog var den fräckaste affärsman som södra skärgården kunde uppvisa.
    — Sundman på Älgholmen var värre, protesterade Söderlund.
    Sundman på Älgholmen var känd för att ropa in gamla radioapparater på auktion efter fiskargubbar som vänt näsan i vädret. Dessa apparater sålde han dyrt till sommargäster som imponerades av det fina ljudet. Att Sundman hade en dyrbar Hansonhögtalare under det bord, på vilket de gamla apparaterna demonstrerades, fick kunderna aldrig veta,
    Men som alla smarta killar gick Sundman ett steg för långt. Han inbillade en lättrogen samlare från stan, att det gick att höra 40 år gamla nyheter i en Radiola från 1938!
  När samlaren knäppte på radion, fick han höra Chamberlain tala från München och lova världen “peace in our time”. Samlaren trodde inte sina öron.
    Sundman hade spelat in det där från en TV-sändning om vår tids historia.    
    Men just som samlaren satt där och lyssnade blek av spänning, hörde han ett knäpp och sen en röst som sa: “Så där ja, nu stoppar jag in den här kassetten i en gammal radio och säljer den för tusen spänn. Alltid finns det väl nån idiot från stan som går på't. . .”