Det är tid för affärer med båtar. . .
    nr 17  1980         
■■■ Det var klart, att det var Öberg med Pentan och ingen annan som skulle ha Emanuelssons båt! Gladan, en gammal fin kutter i ek.
Emanuelsson har ägt båten i 24 år men måste sälja på grund av tilltagande ålder och därför att en knapp pension inte tillåter ett sådant dyrt underhåll som denna vackra båt kräver. Det är bara det, att Emanuelsson har så svårt att skiljas från båten. Sentimentala band är starka och svåra att slita.
    Sen var det ju en sak till, nämligen att plasthandlare Jacobsson givit sig djävulen på att han och inte Öberg skulle ha båten. Plasthandlare Jacobsson har madrassen full av klöver och bjuder vad som helst när som helst. Öberg har det knapert, men eftersom vi vet att han har en mycket starkare feeling för båten ifråga än Jacobsson så hade vi lovat att stötta med kapital. Öberg får låna mot skälig ränta, det står vi för.
  Det är marigt att ha med såna som plasthandlare Jacobsson att göra, den där typen som är hagalen och ska lägga under sig allt ställer bara till trassel.
    Hur var det inte när Söderlund i viken skulle köpa bryggvirket som Isaksson på Rödskär fått över? Söderlund bjöd 500 spänn, vilket naturligtvis var ett rövarpris, men Isaksson slog till. Men tror man inte att den förbannade Jacobsson var där och bjöd tusenlappen jämnt:
Klart att han fick virket, men inte blev det något av det. Det ligger fortfarande travat på Jacobssons strand till ingen nytta.
  Och när Oskarsson på udden hade fått tips om en begagnad hydrokopter. . . Oskarsson på udden, som är ute på ön mest varenda helg året runt, skulle verkligen behöva en hydrokopter. Det skulle vi förresten behöva ha lite till mans, men de är så förbaskat dyra. På 60-talet kunde man köpa dem i Arkösund för 17.000, numera är inte priserna tänkbara för vanligt folk. Men det fans en begagnad i Dalarö för åtta lappar och Oskarsson bjöd sju å fem. Tror ni inte att Jacobsson var där och snöt den för åtta jämnt? Och där har den legat på Jacobssons strand ända sedan dess. Han har inte åkt en meter i den.
■  Jacobsson snuvade Pettersson med Archimedesen på en jolle i trä som dom sålde på Runmarö. Jacobsson hann före med plånboken när det var meningen att Söderlund skulle köpa skötarna av gubben Håkansson som lessnat på strömmingsfisket. Jacobsson tog de sista 140 metrarna av tryckimpregnerad trall på sågen fast han visste att jag så väl behövde dem till en veranda. Vi har ett helvete med Jacobsson.
    Och nu låg fan grå i startgroparna igen för att köpa Emanuelssons båt så fort gubben bestämde sig för att sälja.
    — Vad jag än bjuder, kommer han att bjuda en tusenlapp över och betala cash på stubben, suckade Öberg med Pentan.
    — Men gubben Emanuelsson vet väl vid det här laget att du har bra mycket mera känsla för båten? sa Pettersson med Archimedesen.
    — Men svag för pengar är alla, sa Öberg.
    — Vi kanske ska kvista över till Emanuelsson när isen har gått opp och lägga ett gott ord för dej? sa Oskarsson på udden.
    Tanken var god, men det blev inte av.
    Men i veckan som var kom Pettersson sättande med andan i halsen. Han hade varit inne i Dalarö och hört att nu hade Emanuelsson äntligen
bestämt sig för att sälja “Gladan”.
    — Och Öberg som är på affärsresa till Norrbotten; sa Pettersson.
    Det gällde att handla raskt.
    Söderlund i viken och jag for över till Emanuelssons holme. Jo, nu var det dags, suckade gubben. Gladan måste i sjön före 1 maj och det fanns inga pengar till rustning. Hon behövde både ny fernissa och färgbyte i botten. Det var inte utan att motorn ropade på lite nya packningar också.
    Gubben Emanuelsson stultade med ner till bryggan där båten låg under presenning.
    — Tjutvå å fem vill jag allt ha, sa Emanuelsson. De e inte mycke mer än jag gav för'na.
    — Vad är det för skorv som ligger breve? undrade Söderlund.
    — Dä ä Skraken, sa Emanuelsson, henne kan ni nästan få på köpet. Dä ä inte mycke me'na.
    En glimt jag tycker mig känna igen tändes i Söderlunds ögon. Han sa:
    — Å nej, en sju-åtta tusen ska det väl gå att få ut för den?
    — Toker där: skrattade gubben.
    Det blev bestämt att Emanuelsson inte skulle göra nån affär förrän vi hört av oss igen.
    Öberg svarade från något litet pensionat i Norrbotten och pep i luren, att inte fan hade han några tjutvå å fem disponibla. Tolvtusen kunde han få loss.
    — Då skjuter vi till ett par tre tusen, sa Söderlund.
    — Det räcker väl inte? sa Öberg. Det blir på sin höjd femton lappar och gubben vill ju ha drygt tjutvå.
    Söderlund ringde Emanuelsson igen och undrade om gubben stod fast vid att vi fick Skraken på köpet om vi köpte Gladan för tjutvå å fem? Jo, meddelade den gamle hedersmannen, han stod fast.
■  Öberg hämtade Gladan i lördags. Vi var med och sjösatte hela bunten och styrde hem till våran ö i triumf. Där drog vi uppe henne på slipen. När hon runnit av, ska vi rusta henne också.
    Hur det här kunde gå till har ni kanske redan räknat ut. Söderlund ringde förstås till plasthandlare Jacobsson och berättade att han hade fullmakt att sälja Emanuelssons båt för åttatusen.
    Om han kunde få en telegrafisk remissa på beloppet omgående , skulle Emanuelssons båt vara hans. Det gäller “Skraken” sa han.
    — Jaså. den, sa Jacobsson.
    Det kom pengar som en blixt.
    Glädjen är stor på ön. Och så går vi i förväntan också. Det ska bli så roligt att kolla minen på Jacobsson när han får se vilken båt han gått och köpt. Och när han får veta vilken annan båtaffär han varit med om att finansiera.
    Välsignade skärgårdsbönder som har den sympatiska vanan att hålla sig med två båtar, en stor- och en lillbåt.