Det är vår, hundbajs och förolämpningar i luften. . .

nr 18  1980
■■■ Ibland, när Söderlund i viken känner sig frestad att köpa hund igen, lånar han ut en hund till ön över helgen och strax går lusten över.
    Sålunda kom han traskande längs stigen ner mot södra udden och hade en tax i band. Han var ståtligt ekiperad, Söderlund, sprillans nya brallor, en täckjacka i vitt och en "Lidingöhatt", en av de där populära slokhattarna som denna vår fått hela Stockholm att se ut som om de gick omkring med Melittapåsar på roten. 
    Taxen uppträdde naken så när som på ett rött halsband.
    Helvete, Söderlund, har du skaffat hund igen? ropade Oskarsson på udden som mötte honom på stigen skjutande aktersnurran på en skottkärra. Det är ju sjösättningsdags men så lågt vatten på södra sidan ön att Oskarsson får sjösätta på Norrudden.
    — Bara lån, försäkrade Söderlund. Den hör till en polare på jobbet. Jag tyckte han behövde lite frisk luft och tog ut en i skärgårn över helgen. I Vasaparken kan han ju inte gå, det ligger en stank av upptinad hundskit över hela parken och taxarna, som rör sig på låg nivå, har det värst.
    — Och jag som trodde att du, din gamla hundhatare, hade gått och köpt dig ett eget hatobjekt.
    — För det första är jag ingen hundhatare, för det andra skulle det aldrig falla mig in att köpa hund igen, sa Söderlund kärvt och traskade vidare på stigen medan taxen snodde som en slalomåkare framför fötterna på honom, sniffande i vartenda sorkhål som snösmältningen blottat.
    Nej, sa Söderlund i viken, när vi om aftonen tog oss en kaffehalva i lugn och ro och såg solen sjunka ner i fastlandsskogen som en edamerost. Inte hund igen, jag har inte nerver till sånt! 
    — Bara besvär, sa Öberg med Pentan, ut morron, middag och kväll. Och så får dom ont i magen och veterinärerna tar betalt som  societetsläkare på modet.
    — Inte besväret, inte stålarna, sa Söderlund. Det är hundägarna jag inte står ut med. Från ena ändan av Vasaparken till den andra blir man stoppad av femtioelva dårar som också är ute och vallar hund. Alla snackar. Ibland kan man tro att folk skaffar hund bara för att ha något att snacka om. Jag hatar alla käringar som prompt måste låta sina fyrbenta korvar bekanta sig med den jycke man själv har. Först nosar jyckar varandra i gapet, sen ska dom kolla avgasrören på varandra och då snor kopplen ihop sig som en långrev i sjögång. Till slut står man nos mot nos med hundens matte, ofta nån tant som tycks livnära sig på vitlök och stinker värre än hela parken. 
    I detta ögonblick blir hundarna osams och försöker äta upp varandra. Det är grrrr och nafs, tjut och hugg och 
man kan ingenting göra. Att sno i sär kopplen är inte att tänka på.
    — Moussie, lilla, snäll vovve! försöker tanten och man får en vitlöksdos som viker knäna på en.
    — Gira babord! skriker man i synen på henne. I bästa fall lutar hon sig då så pass åt sidan att man själv kan böja sig ner och frigöra kopplet från den egna hundens halsband. Det brukar lyckas efter ett par minuter, men man blir svårt biten i fingrarna.
    Väl lös tar hunden chansen. Man får knata som en älg genom hela Vasastan för att hinna ifatt den. Människor man möter på trottoarerna tror att man just har rånat en bank och försöker sätta krokben för en.
    Nej, fy farao, sa Söderlund, aldrig mera hund! 
  I detta ögonblick erinrade sig Söderlund i viken, att det var hög tid för en ny drillrunda med helgens lånehund och partyt bröts.
    I skymningen över ön följdes vi åt, Söderlund och jag.
    — Nummer ett, sa Söderlund, ty på stigen såg vi en annalkande matte med något som kunde vara en boxer.
    Damen tvärbromsade på femtio meters håll och skrek:
    — Det här är en hund!
    — Det ser jag väl för fan, skrek Söderlund tillbaka, inte trodde jag väl att damen är ute och kör häst.
    Nu är det ju, som ni vet, så i hundkretsar, att man säjer "hund" om en hanhund och "tik" om en honhund. Den mötande damen ville bara varsko att hon nalkades med en kille. Var det så, att även vår jycke var en kille, så skulle risk för slagsmål kunna föreligga. Mellan killar och tjejer uppstår däremot sällan något gurgel.
    Damen vek emellertid av på en tvärstig och i stället kom en herre i träningsoverall och boxer inom synhåll.
  Mannen skrek:
    — Det här är en hund, vad är det där?
    — Det här är en igelkott! skrek Söderlund tillbaka.
    Mannen påskyndade sina steg, tvärbromsade och konstaterade:
    — Men han är ju alldeles slät, som en tax?
    — Ja, vi har nyligen haft henne inne för klippning, sa Söderlund. Vi säljer taggarna som pligg till skoindustrin. På det viset jobbar hon ihop till hundskatten alldeles själv.
    Sedan mötte vi en tant med en pekingeser som undrade vad vi förde för ras? Söderlund hade satt en liten fallkvist i taxens halsband så att hon i skymningsljuset liknade en pudel, fast en halv pudel hög och två pudlar lång.
    — En Stiltondaimler, sa Söderlund.
    — Så söt, sa damen. Det här är en pekingeser.
    — Det var en ful fan, sa Söderlund. Man påstår att hundägare och hundar blir lika varandra med tiden. Fan vad det kan stämma ibland!
    Vi mötte inalles åtta hundägare. Söderlund förolämpade dem alla.
    — Att du bara kan? sa jag.
    — Rutin från min tid som hundägare, sa Söderlund belåtet. Det fanns en tid när alla mattar och hussar sprang hem så fort de såg mig. Hunden och jag hade somliga kvällar hela Vasaparken för oss själva.