Det blir inget av med kulturen i år heller!
nr 29  1970
■■■ Solen satt som ett stoppljus över fastlandets talltoppar, svalorna jagade mygg i skymningen och gubbarna på ön satt i bersån hos Söderlund i viken och summerade dagens aktualiteter över den dryck som Oskarsson på udden kallar Irish Coffee och Söderlund kallar kaffekask. Kvällen var vacker och stämningen sentimental, när Oskarsson förstörde alltihopa, genom att fråga:
    — Vad är det som händer i världen? Är det nån som har hört nåt?
    Frågan resulterade i en pinsam och generande tystnad, för ska sanningen fram, så hänger vi med lite dåligt här ute på ön.
    — Jag har dom vackraste ambitionerna att hänga med i både nyhetskrönika och kulturvärld, när jag flyttar ut i juni, sa Öberg, men jag kommer aldrig förbi Hemmets Journal och Hylands 50-årsdag.
    Hur så? sa vi.
    — Jo, så här ligger det till, sa Öberg. Man kommer ut i juni och har båten lastad till randen med ambitiös litteratur som man inte har hunnit läsa under vintern, debattböcker och sånt. Och man säger: nu är det sommar, nu är jag ledig och avspänd, nu ska här läsas. Men det blir aldrig av att öppna en bok, för det är full rulle på fiske och måleri och murning och lagning av aktersnurror från morgon till kväll. De enda stunder på dygnet när man är riktigt avkopplad är när man sitter på utedasset. Och där ligger sen i september i fjol ett nummer av Hemmets Journal. Det är den tidningen man läser varenda gång. Förutom en artikel av Åsa Alm om atlantseglingen med pappan, förekommer en stor artikel om Hyland som har rubriken: Om jag inte vore så berömd!
    Jag har läst den artikeln cirka 140 gånger. Jag har lidit med Hyland i hans bekymmer. Han säger: 
    — Jag är så berömd, så berömd att jag inte kan bli mer berömd. Men jag är ingen popkille. Jag är en seriös människa. Vore jag inte så berömd skulle jag ha en större handlingsfrihet.
    — Varje gång jag går på toaletten, lider jag med Hyland, säger Öberg. Jag vet inte vad det är för en jävel som har lagt detta exemplar av Hemmets Journal på min mugg, vem det än är så har han dömt mig att hela denna sommar dela denne riksbekante Tranåspojkes förtvivlan över kändisskapets smärta. Varför kan inte folk glömma något av Kafka på ens dass, eller nåt annat som man inte heller har läst, fast man borde, en Dreiser eller en Dostojevskij?
    Det skulle inte hjälpa, sa Pettersson med Archimedesen. Själv har jag haft Dr Zjivago på muggen i fyra år men aldrig hunnit längre än till sidan 34, hur dålig i magen jag än varit. En bok som har femtioelva huvudpersoner med tjugoåtta smeknamn vardera, den kan man inte forcera utan att lida av en mycket komplicerad dysenteri.
  Men visst är det egendomligt, sa Oskarsson på udden, att vi inte läser något här på ön?
    — Visst fan läser vi, sa Söderlund. Det finns inte en Dennis i kåken som inte jag har läst fyra gånger.
    — Nu talar vi om kulturkonsumtion, sa Oskarsson på udden något högdraget, det är nu när vi är lediga som vi skulle hinna med att konsumera kultur. Det är nu vi skulle lyssna till den högre musiken, det är nu vi skulle följa med i kulturdebatten, det är nu vi skulle följa med i vår TV.
    — Att vad, sa farbror? Det var Söderlund som protesterade, lika röd i plåten som den nergående solen. Skulle TV vara kultur?
    — Visst, sa Oskarsson, säja vad man vill om programmen men dom är i alla fall utvecklande för tittarna.
    — Pussa mig sakta, sa Söderlund. Jag var ute hos gamle Anton på Björkskär i går. Jag har inte varit ,där sen våren 1968. Då satt gubben med en grogg i näven och tittade på Forsytesagan. I går, två år och tre månader senare, satt han fortfarande och tittade på Forsyte. Den enda utveckling jag kunde spåra, var att det hade sjunkit något i glaset.
    — Å ja, det förekommer väl annat i TV än Forsyte, sa Oskarsson, nyheter och sånt...
    — Förr i världen, sa Söderlund, på Olle Björklunds tid, då var det roligt med nyheter i TV. Då kunde man alltid hoppas på en liten munspelstrudelutt mellan kommunikéerna i TV-aktuellt. Nu heter det inte aktuellt, utan Nu, Direkt och Rapport och fan och hans mormor, och det är idel okända snorvalpar som rabblar nyheterna. Det värsta är att dom ser så tragiska ut medan dom gör det. Dom meddelar nyheterna om öppnandet av en fjäderfäavelskongress i Smålands Taberg med minen hos ett statsråd som kungör att Hans Majestät Konungen har trillat av pinn. Inte ett munspel på nio år. Det var mera ordning förr. Björklund sa Douglas-Hjom och Henry Christensson sa Douglas-Håm. Sven Lindahl sa detjaschdebatt och Bo Holmström sa desjarrsdebatt, men det var man van vid. Det värsta med dom här okända juniortragediennerna är att dom inte ens har vett att staka sig. 
    Dom uttalar allting perfekt och det är så ledsamt att man storknar.
    — Du har din kultursyn för dig, sa Oskarsson. Av en person för vilken Dennis och Fantomen varit de senaste 
tio årens litterära upplevelse, kan man inte begära en intellektuell attityd visavi TV.
    — Jag antar att du är ute efter att förolämpa mig, sa Söderlund. Det bor en välsignad tanke i konstens brokotasal att den där är en bisonoxe men jag är en näktergal.
    — Vad snackar du för skit? sa Oskarsson.
    — Jag snackar inte skit, sa Söderlund, jag citerar. Det är en liten vers av en skald som heter Nils Johan Einar Ferlin. Men den kanske du inte känner till, jävla skåning, för han dog innan han hann bli med i TV.