Det börjar dra ihop sej. . .
                        

  nr 12  1977                

■■■ Isarna svartnar och dör. Det drar ihop sej till sjösättning på båtklubbarna.
    — Fast i år vete väl fan om inte Jonsson får hysta i sin båt själv, säjer Söderlund i viken.
    Det var synd om Jonsson i fjol. Det var därför vi hjälpte honom.
    Vi andra drar opp våra skorvar på ön, det blir billigast så. Men Jonsson som har segelbåt med köl på måste ligga på båtklubb i stan, där dom har kran och slip. Det förs ett hårt reglemente på båtklubbarna. Man får ett datum när båten ska i och passar man inte den dan, vet man aldrig när man får chansen härnäst. Jonsson hade slipat och målat och donat för att vara färdig i tid. Och så golvas han av ett virus två dar före sjösättningen.
    — Det var på jobbet på fredagsmorron, sa Öberg med Pentan. Plötsligt svartnade för ögona på'n. Han bara small av och sjönk ner i papperskorgen.
    — Det såg ut som en kuslig symbolik, sa Oskarsson på udden.
    — Vadå symbolik? sa Pettersson med Archimedesen.
    — När äldre kisar, slitna efter ett hårt liv i karriären, smäller av i papperskorgar, så är det väl symboliskt, sa Oskarsson.
    — Inte vet jag, sa Öberg. Men dom tog in honom till Karolinska. Det första han sa, när han vakna opp var “Båten!”
    Båten skulle i på söndan.
■  Det var då som gubbarna på ön reste in till båtklubben och hystade i Jonssons Vega. Inspirerade av att få göra en god gärning hängde vi oss på lunan och vägde henne av bockarna över på sjösättningsvagnen. På sådana här båtklubbsvarv fungerar det så, att folk turas om att vara slipbasar och kranbasar och vagnbasar. Det är nyponröda farbröder med klubbens 25-årsnål i vegamössan som brukar få förtroendet.
    — Mera vänster! skrek vagnbasen.
    — Säjer dom inte babord på den här klubben? stånkade Öberg och sög i så han vitnade.
    — Nej, inte på land, pustade Oskarsson.
    — Mera höger, skrek vagnbasen.
    — Vill han att vi ska bryta av pråmen på mitten? klagade Pettersson.
    — Mera fläsk på lunan! skrek vagnbasen.
    Då kom det två gubbar till och la sina 98 kilo på hävstången. Och si, Jonssons Vega la sej majestätiskt på vagnen.
    Hugg i och dra! skrek vagnbasen. Med förenade krafter sköt och drog vi vagnen mot kajkranen. Inte för att vi vet vad Jonsson hade kladdat på för bottenfärg, men den smetade av sej. Oskarsson var blårandig i hela nyllet och Söderlund såg ut som en tant som försökt måla makeup i sjögång på Ålands hav.
    — Sug i över motlutet! skrek vagnbasen.
    — Ser'u inte att vi tar i så vi är alldeles blåa? pep Söderlund.
    Framme vid kran var det ett nytt nypon som stod för kommandoskriken. Tvenne stroppar lades om skrovet, en kring förskeppet, en kring aktern.
    — Kolla dyviken! skrek kranbasen.
    Då gjorde vi det. Jo då, Jonsson hade skruvat i bottenpluggen snyggt och ordentligt.
    — Dyvik åkej! rapporterade Söderlund.
    — Å hi och hej, skrek nyponet.
    Och så gick Vegan till väders, svävade ut över kajkanten och satte sej i vattnet med en graciös nigning.
    — Stropparna loss, förtöj! skrek kranbasen.
    Då hände något som förvånade oss. Blek men ändå på benen i gröna stövlar kom Jonsson tassande längs kajen. En patient på rymmen från Karolinska.
    — Jonsson? sa vi.
    — Hejtan, sa Jonsson.
    — Ligger inte du på observation?
    — Jo, men jag fick permis för att sjösätta båten. Jag hörde att ni gubbar från ön skulle ställa opp. Helsikes bussigt. Fast det räcker med min båt.
    Det kan du hoppa opp och klappa dej på, sa Söderlund. Dom andra får fixa sina fartyg själva.
    — Var är Lindholm nånstans?
    — Vicken jävla Lindholm?
    — Tja, sa Jonsson han ska väl bju på en rackare. Det brukar höra till när man får hjälp med båten. Förra året peta han i sin Vega på tre man och det var jobbigt. Sån här fin hjälp har inte Lindholm haft på år och dag. Ska vi ta itu med min Vega nu? Det är den därborta med vinröd botten.
    I år får Jonsson hysta i sin båt själv. Det enades vi om medan isarna svartnade och dog med ett sörplande ljud.
■  För övrigt har inte Jonsson sin Vega kvar. Han seglar numera en Maxi. Vegan som han köpte för 60 lappar 1973 sålde han i juli för 78. Vegan är en förträfflig båt, men det finns liksom lite för många av dem. Det är serietillverkningens baksida, menade Jonsson, att båtarna blir många och bra men mister något av sin själ. Det var efter den där grejen i Sandhamn som Jonssons funderingar på att sälja Vegan mognade till handling.
    Medan frugan brassade middag på spritköket i ruffen gick Jonsson i land för att köpa aftontidningarna i tjorren. När han kom tillbaka och hoppade ner i sittbrunnen, nåddes hans näsborrar av matoset från ruffen.
    — Jaså, det blir kåldolmar i dag igen? sa han.
    — Jomen, men va har du me de å göra? sa en som hette Holmlund och ägde den Vega i vilken Jonsson hoppat ned i.
    Då blev det Maxi. Dom är visst inte fullt så många.