Det finns dom som aldrig ger sig... 
                      
  nr 49  1977 

■■■ Nu har det hänt igen, en 8-årig gosse har fått en kvarskatt på 38.000. Sånt väcker samma förvåning varje gång. Folk säjer: Vem är det som sköter datamaskinerna?
    Jag säjer: Det måste vara Nyberg. Det kan inte vara någon annan än han.
    Egentligen är det märkvärdigt att Nyberg får gå lös.
   Somliga människor ställer till det för sig, det finns de som inte kan vässa en penna utan att det slutar på lasarettet. Nyberg är en sån. Det betecknande för sådana typer är att dom ska ge sig på allting. Det går åt helvete varje gång de försöker med något nytt, men de ger sig aldrig.
  Nyberg gick ut i livet med ganska ruttna examensbetyg, för det var inte nog med att han lade kemisalen i ruiner när han skulle göra svavelväte, utan han glömde glasögonen när han gick på skoldans och frågade rektorn om denne skulle hänga med på muggen och dela en kvarting.
   Nyberg gjorde ingen succé på arbetsmarknaden heller. I brist på meriter fick han börja i disken på Berns. Redan andra kvällen la han in fel växel på diskmaskinen och gjorde småflis av 220 djupa tallrikar som en bankett just avnjutit soppan i.
   Han försökte sig på bensinbranschen men fick luften sedan han proppat en Volvo full med dieselolja.
    — Det stod ju 242 DL som i diesel bakpå? sa Nyberg.
    — Far åt skogen, sa mackägarn.
   Inte gick det heller vidare bra i begagnade bilbranschen. När chefen kom in och undrade om någon sett hans nya Camaro som han parkerat utanför, så måste Nyberg bekänna, att den sålde han för fyra och två till en aningslös herre från Sundbyberg.
    I brist på framgång inom yrkeslivet sökte Nyberg kompensera sig med en lämplig hobby. Man ska ha en hobby att gå upp i, då räddar man sin självkänsla från att krossas.
   Det visade sig att Nyberg hade motgångar även inom hobbyvärlden. Han beslöt att gå in för ringmärkning av fåglar och satsade på måsar, för såna är det ju gott om. Men måsarna ville inte förstå, Nyberg kom hem och såg ut som om han slagits med busarna på Sergels Torg.
    Sen blev det tyst om Nyberg ett tag och hans bekanta undrade vad han hade för sig. Jo, han hade gått in för jakt. Nu satt han på kåken i tre månader efter en älgjakt i Västerfärnebo. Just som Nyberg börjat ge upp hoppet om att det skulle komma någon älg, så kom det en, och Nyberg brassade på. Älgen tvärstannade med ett förfärligt rassel i buskarna och Nyberg sprang fram för att ge den nådaskottet. Då öppnades en dörr i älgen och en rödbrusig herre sa att Nyberg inte var riktigt klok. Detta hände 1957, det året man började lackera Volkswagen gråa som älgar.
   Ute i friheten igen, satsade Nyberg på segling. Inte för att han hade råd med någon segelbåt, men det fanns ju kompisar som hade. Nyberg anmälde sig som gast på Lundströms Mälar 30:a och så stack man till Sandhamn. Alla seglare ska till Sandhamn, fråga mej inte varför. På ingående till kaj, sa Lundström, att “nu får du vara beredd med draggen i aktern”.
    — Jag är beredd, sa Nyberg.
    — När jag skriker “låt draggen gå” så slänger du den, begrips?
    — Okie dokie, sa Nyberg.
    — Låt draggen gå! skrek Lundström.
    Draggen gick och sen rände Mälar 30:an rakt in i kajen och krossade stäven.
    — Helvete, sa Lundström, vad gjorde du för knop på linan?
    — Va, sa Nyberg, skulle de va snöre i också?
   Någon svensk kung, Nyberg minns inte vilken, hade svarvning som hobby. Nyberg tänkte att det kunde kanske vara något för honom? Jo, ett bildningsförbund hade svarvarkurs om kvällarna i en slöjdsal på Kungsholmen. Nyberg kom, Nyberg fastnade med slipsen i svarven och fast instruktören fick stopp på maskinen, så gick det inte att få loss Nyberg. Folk skrattade åt honom på tunnelbanan när han åkte hem med ett stolsben under hakan.
    Då köpte han en motionscykel för något ska man ju göra.
    — Inte inne i huset, sa Nybergs hustru, den där manicken får du ha på gräsmattan utanför! Och så ska du ta av dej glasögona innan du börjar trampa, dom blir bara immiga annars.
    — Då ser jag ju inget, sa Nyberg.
    — Man behöver väl inte se för att trampa motionscykel? fnyste fru Nyberg.
    Sen gick Nyberg ut och var borta hela dan. Utan glasögon tog han fel på motionsapparaten och barnets trampcykel och märkte inget förrän han var i Uppsala och en konstapel frågade varför han körde mot enkelriktningen. “Tyckte jag inte att det kändes lite dragigt kring benen”, sa Nyberg.
   Grannarna som sett honom bränna löv på tomten anser att han borde buras in. Det small som om det vore krig och brinnande löv regnade ner över förorten i flera minuter. “Å fan”, sa Nyberg lugnt, “var det där jag hade lagt raketerna vi skulle ha på kräftskivan.”
    Grannarna var inte ett dugg förvånade när de mötte honom på promenad med dammsugaren i koppel, de undrade bara hur han använde hunden inomhus.
    Ingen ville tro det, när Nyberg anmälde att han vunnit anställning i databranschen. Man menade allmänt att han ljög. Men så började 8-åringar och tamkatter att få dryga skattsedlar från den centrala datorn, och då insåg man att Nyberg talade sanning.
    Vi kom att tänka på Nyberg häromdagen, när det stod i tidningen att lotsverket på försök ämnade styra oljetankers genom Stockholms skärgård med dator.
    För Guds skull, gör inte det!