De gäller att hitta på något nytt... 
      nr 27  1978 
■■■ Söderlund i viken fyllde jämna år. Han stod på bryggan med blomsterkrans kring håret som en annan Evert Taube och tog emot gratulanterna.
    Där kom Begagnade Bergman med stora kramen och present, en ostbricka av glas.
    — Den är vacker, sa Söderlund. Dessutom är den praktisk. Det är ett helvete att diska ostbrickor av trä, dom blir aldrig riktigt rena utan står där och konar gammal Camembert.
   Och där kom Isaksson på Rödskär med stora kramen och present, en ostbricka av glas.
    — Kan vara bra att ha i reserv, sa Söderlund, bockade och tackade.
   Sen kom Pettersson med Archimedesen. Stor kram och en ostbricka av glas.
    — Den nya innegrejen, sa Pettersson. Rena slagsmålet om dom i stan.
    Sundin på Malö hade plockat en vacker bukett av strandängarnas alla juliblomster och överräckte dessutom en ostbricka av glas.
    Söderlund hade vid det laget börjat flacka med blicken.
    — Jag visste inte vad jag skulle hitta på men jag ringde Oskarsson på udden, och han påstod att du behövde en sån här, sa Sundin.
    — Lustigt, sa Begagnade Bergman, jag ringde också till Oskarsson för att få tips.
    — Jag med, sa Isaksson på Rödskär.
    Då kom Oskarsson själv. Stor kram och en ostbricka av glas.
    — Tack, sa Söderlund kort. Sen spände han ögonen i mej och väste: ”Vad kommer du med då? Är det möjligen en ostbricka av glas?”
    — Inte alls, sa jag, min är av trä. Jag pinglade Oskarsson jag med, men uppfattade aldrig att den skulle vara av glas.
   En något surmulen jubilar bjöd på sherry i bersån och sen blev det arton sorters strömming och nubbe så att stämningen steg.
    Vad talar folk om på ett skärgårdsparty i juli? Jo, man talar om precis samma saker som inne i stan, nämligen de dåliga tiderna, de svåra skatterna som förlamar företagsamheten.
    — Sune Kanon klappade igen verkstan för två veckor sen, rapporterade Öberg med Pentan. Han orkade inte längre. Arbetsgivaravgifter och sociala utgifter knäckte honom, Sune funderar på att ta jobb på en bensinmack.
    — Det finns ingen bensinmack som anställer en 55-årig verkstadsägare, sa Pettersson. Inte med dom här förbannade Åmanlagarna.
    — Vad jag inte begriper, sa Begagnade Bergman, det är att man gör allt för att strypa småföretagarna just nu, när landet verkligen behövde den produktion som går att åstadkomma. Runt hela Sverige står tomma fabrikslokaler, olönsamma för större industrier. Men om småländska oppfinnarjockar och annat duktigt folk bland småföretagarna finge minsta chans att slippa pålagorna, så skulle det kunna blomma en välsignad småindustri i dom där lokalerna.
    — Den här borgerliga regeringen vi valde för ett par år sen, sa Söderlund, vad har den egentligen gjort? Inte är det nån särskilt borgerlig politik dom för.
    — Jag har lyssnat på ert eländiga gnäll, sa Oskarsson på udden och ställde ifrån sej glaset. Jag tycker att det gnälls åt helvete för mycket i detta land. “Sluta gnälla börja jobba!” Det är min paroll. Se på mej, vad gjorde jag, när det började gå snett i min bransch? Jo, jag satte mej ner och började fundera. Man måste satsa på något nytt. Man måste vara kreativ och nyskapande annars stannar hjulen och landet råkar i kris. Tänk på en sån som Putte Rosander. Han levde gott på att han levererade en liten precisionspryl till Bofors luftvärnskanoner i 23 år. En liten verkstad, bara tre killar och en maskin som spottade fram prylarna. Putte Rosander hade villa i Nockeby, stuga i fjällen och bungalow på Sandhamn, en Cadillac på 18 meter och en motorbåt på 23. Men vad händer? Jo, Bofors la ner kanonen! Puttes prylar behövdes inte längre. En månads varsel bara. Där stod Putte utan framtid!
    — Stackars fan, mumlade de kringstående och tog sej klunkar ur glasen.
    — Men, sa Oskarsson, vad gjorde Putte då? Jo, han satte sej ner och funderade. Efter tre nätter vid ritbordet var han klar. Han hade konstruerat en liten apparat med vilken man kunde kolla hur pass nykter man var. Man stoppade en tioöring upptill, satte fingret på en knapp och när tio öringen rasade ner i apparaten längs en skala tryckte man till. Ju nyktrare man var, desto reaktionssnabbare var man.
Ingen trodde på den här prylen. “Jävla leksak”, sa gubbarna i verkstan. Men har man sett, Putte Rosander sålde femtioelva apparater om dan! Dom satt i varenda krogtambur i hela Sverige. Putte köpte en ny Cadillac och bygge ut på Sandhamn, så fan vet om han inte hade royalty på tioöringarna också!
    Oskarssons exempel på hur man klarar krisen genom att vara kreativ vann allmänt intresse.
    — Jo, minsann, nickade gubbarna. Så ska det gå till. Är man bara påhittig så klarar man sej.
    — Får man lov att fråga vad det var för en ny grej som du själv satsade på?
    Söderlund spände ögonen i Oskarsson.
    — Tja, sa Oskarsson, jag har ju agentur för lite av varje. Så här gällde det inte att uppfinna något utan bara att skaffa en ny artikel. Och skapa efterfrågan på den.
    — Vadå till exempel?
    — Jag har börjat marknadsföra ostbrickor av glas.
    Då kom dagens femtioelfte gratulant Jonne på varvet. Gästerna bleknade när dom såg hans paket. Runt och platt. Söderlund mottog gåvan och gick utan ett ord ut på vedbacken och slog paketet i bitar med yxan.
    — Konstig fan, sa Jonne. Här jagar man stan runt efter Fats Wallers samlade, sammanlagt tio LP, som han önskat sej och så gör han mos av alltihop!
    Varenda dag fyller folk år men det är samma evinnerliga presenter.