Det har gått raffel i soporna!
          nr 27  1976
■■■ En ruggig morron denna 13 gradiga skärgårdssommar trodde vi att Knoppen Karlsson hade fått spader.
    Knoppen Karlsson är killen som kommer varje måndag för att tömma sopsäckarna på ön. Soporna förvaras i papperssäckar som gillrats upp i plåtskåp med gröna lock. Varje måndag väcks vi i gryningen av Knoppen som slamrar med gröna lock.
    Förra måndan väckte han oss inte, vi var redan oppe, för Oskarsson på udden och jag hade nät ute och skulle vittja klockan sex. (Piggvaren är fin så här års, ingenting går opp mot dessa marina lövbiffar.)
    Vi såg Knoppen lägga till vid min brygga. Men det var inte samma raskhet över hoppet iland. Knoppen har skärgårns skitigaste aktersnurra, alltid lastad ner till relingen med fulla sopsäckar.
    Men han manövrerar den suveränt även i hårt väder, glider mjukt in till bryggan och tar språnget i land med fånglinan i näven utan att trampa fel en millimeter. Med åren har det blivit en liten grop i brovirket, för Knoppen sätter sin fotsula exakt där varenda gång.
    Men nu liksom smög han sej i land, tassade mot säckhållaren med avvaktande steg, knackade på tunnan med knogen, lyssnade och kastade sen upp det gröna locket med ett plötsligt ryck för att i samma tiondels sekund ta ett steg tillbaka. Man har ju sett sånt där i krigsfilmer på TV, så brukar gerillan uppföra sej när dom med maskingevären vid höften rensar en stad kvarter efter kvarter. Det fattades bara att Knoppen Karlsson skulle ha dragit upp en kpist och jagat en kulkärve genom avfallet.
    Jag följde hans besynnerliga förehavanden i kikaren när han drog sej bortåt udden där Oskarsson har sin säck. Samma grej där. Knoppen smög sej på säcken, klappade på behållaren ungefär som dom på Arlanda klappar flygpassagerarna till Luleå för att kolla om någon har avsågade hagelgevär i bakfickan.
    — Såg du Knoppen? sa jag till Oskarsson när vi en stund senare rodde ut mot den väntande vakaren som guppade på vågorna.
    — Ja, sa Oskarsson, jag såg. . .
    — Konstig fan, smög sej på säcken som om det vore en bomb i den!
    — Det är Söderlund som vanligt, sa Oskarsson.
    Soporna har alltid varit ett problem i skärgårn. Man betalar några hundra kronor om året för att ett företag på fastlandet ska komma ut med båt och hämta dem en gång i veckan. Men ofta händer det, att man får behålla sina sopor fast man betalat. Sopföretaget styrs väl av data förstås, och det är väl lätt hänt att ens sopavgift kommer bort i maskineriet.
 Söderlund hade kommit bort. Och har man kommit bort, är det ett helvete att komma tillrätta igen. Söderlund hade inte fått soporna hämtade på fem veckor. Fyra fulla säckar stod vid knuten och osade som bara gamla sopor kan osa. Söderlund ringde varje vecka till sopföretaget och klagade. Till slut klagade han inte, han skällde så han osade även han.
 Hos Söderlunds närmaste granne, Öberg med Pentan, funkade det alldeles utmärkt, ny tomsäck i tunnan varje vecka. Söderlund försökte genskjuta Knoppen Karlsson i två veckor, men Knoppen är en man med tidiga vanor, när Söderlund sent om sider vaknade, försvann just Knoppen vid horisonten med allas sopor utom Söderlunds.
    En måndag gjorde Söderlund något radikalt. Han bar över sina sopor till Öbergs och grupperade hela batteriet av säckar kring dennes tunna.
    Knoppen kom, Knoppen tog Öbergs säck men lät Söderlunds stå.
 Nästa måndag kom Knoppen igen till ön och började som vanligt med Öbergs tunna. Men just som han öppnade locket, reste sej Söderlund i hela sin längd ur tunnan och gallskrek:
    — Nu har jag dej din jävel!
    Knoppen Karlsson blev så rädd att han måste sätta sej på en stubbe och lugna hjärtat.
    Söderlund fick dock sina sopor hämtade och löfte av Knoppen om regelbunden hämtning under resten av sommaren.
    I triumf ilade då denne Söderlund in i stugan och kastade sej på telefonen för att ringa ett par andra familjer på ön som heller inte fått någon rätsida på Knoppen i år. “Gör som jag”, sa Söderlund och berättade. Det var därför som både Isaksson på Rödskär och Hermansson på Svinudden satt i tunnorna och skrek när Knoppen öppnade locken.
    Och detta ledde i sin tur till att Knoppen inte längre är sej lik utan smyger som en nudist som ska över ett taggtrådsstängsel.
    Men medge, sa Söderlund i viken när vi talade om saken på bryggan, medge att metoden var den enda rätta.
    — Jag vet inte det, sa Pettersson med Archimedesen, och inte är den ny heller. Det var en villaägare i södra Ängby som körde med samma grej i höstas. Grannen fick tömt, men inte han, så han satte sej i grannens soptunna och väntade. Det var bara det, att han glömt varsko grannens tant. Hon tömde fyra kilo potatisskal i roten på honom fem minuter innan sopbilen kom.
    Just det, sa Oskarsson på udden, man ska inte rekommendera såna här metoder. Tänk på Kindgren. Han hade villa i Duvbo och satte sej i tunnan för att säja sopverket ett sanningens ord. Bara att krypa ner i säcken var en prestation, för Kindgren är två meter lång. Sen visste inte Kindgren att sophämtarna i distriktet kör med automatisk förslutning av säckarna. Han fick gå till fots hem ända från tippen i Lövsta. Han försökte med T-banan men luktade som en Camembert och blev avvisad.
    — Tänk, sa Söderlund, en camembert på två meter.