Det luktar sopor i viken!
1966
    Söderlund i viken tittade in i Oskarssonskans kök, vädrade med fladdrande näsvingar och sa:
     — Nu får du fanimej be Oskarsson gå ut med soporna, för här luktar det vidbränd, apa!
     — Det är surströmming, sa Oskarssonskan vasst.
     — Hjälp, sa Söderlund, nu går världen under! Även skåningarna har börjat äta surströmming!
    Ni får stena mej, ni får rulla mej i tjära och fjäder, ni får sarga min arma kropp med glödande spikar, ni får mej ändå inte att erkänna att surströmming är gott, sa han senare.
     — Det tyckte inte jag heller förrän jag försökte, sa Oskarsson. Det gäller bara att ta första tuggan, sen är man besegrad.
    — Snack, sa Söderlund. Som om inte jag har försökt. Jag minns väl när jag jobbade hos Åkerström & Son. Både Åkerström och sonen var inbitna norrlänningar och varenda höst bjöd firman en bunt andra jävla norrlänningar på surströmming. Det brukade vara åtta norrlänningar och så jag kring ett hörnbord på källaren Vimpeln i Gamla Stan. Mitt på bordet stod en sån där surströmmingskagge som luktade som en soptunna. Och där satt man och led bland idel tjoande surströmmingsgalningar, sa Söderlund. Man kände sej som en tjeck inklämd bland idel warschawapaktare. Det värsta var när dessa terrorister ur norrblocket började sjunga kampsånger så strömmingsstjärtarna sprutade ur mungiporna på dom. Då skulle det nämligen kopplas armkrok och man skulle vagga av och an, avsjungande hymner från de djupa skogarna.
    Strateg som man alltid har varit brukade jag sätta mej så långt bort från kaggen
som möjligt men när det blev dags för armkrok och allsång så hyvade dom och drog i en så att man doppade kran i kaggen två gånger varje versrad. Jag minns en kväll hösten 58 när dom tog upp en låt som hade fjorton verser. En vers till och det skulle ha stått i Expressen följande dag; Omtöcknad stockholmare dräpte åtta norrlänningar med surströmmingskagge.
     Åt du aldrig, sa Oskarsson. Om du bara hade försökt att äta av strömmingen själv så hade det ju gått vägen?
     — Hösten 54 gjorde jag mitt första försök, sa Söderlund. Jag stoppade en magnecyl i vardera näsborren och svalde en hel strömming. Sen luktade jag lik i åtta dar och katten sprang lång väg när jag visade mej. Norrlänningarna bara skrattade och sa att man ska rensa strömmingen först innan man sväljer den. Under dom sista åren hos Åkerström & Son var det påsmetoden som räddade mej.
     — Att vad? sa vi.
     — Har ni inte hört om påsmetoden? sa Söderlund förvånat. Man skaffar sej två små plastpåsar, en med ansjovis i höger innerficka och en tom plastpåse, i den andra innerfickan. Det hör ju till pjäsen att alla norrlänningar ska lägga för en ett helt stim surströmmingar på tallriken så fort dom märker att man inte gillar smörjan i ett obevakat ögonblick stoppar man den tomma plastpåsen i innerfickan och ersätter strömmingarna med de ansjovisar man har i andra påsen. Denna metod har räddat mej i många år, ja, jag har tom haft nöje av surströmmingsskivorna ty ansjovis är ju gott.
     Bra knep, sa Öberg med Pentan, att man aldrig har tänkt på det.
     — Fast man får inte göra som jag gjorde hösten 63, sa Söderlund.
     — Vad hände då? sa Oskarsson.
     — Jag glömde surströmmingarna, dom hängde i innerfickan på gåbortskavajen i fyra dygn. En vacker dag råkade Gullan öppna garderobsdörren och fick bäras ut av tre härdade grannfruar av norrländsk härkomst.
Den modigaste trängde fram till garderoben, grep kavajen och langade den i sopnedkastet.
     — Märklig historia, sa Öberg.
     — Ja, inte sant, sa Söderlund, det var den gången bröderna Andersson försvann.
    — Vad hade bröderna Andersson med det här att göra? sa Oskarsson.
     — Dom körde sopbilen i vårat kvarter. En dag hittade man sopbilen övergiven och av bröderna Andersson fanns inte en skymt. Man spårade dem efter flera timmar till arbetsförmedlingen, där de just fyllde i formulär med ansökan om omskolning. Renhållningsverket anställer numera endast renodlade norrlänningar som sopåkare.
     Sedan, sa Söderlund, bör man inte heller söka smussla bort påsen under hemvägen. En gång försökte jag gömma den i taxin men dom ringde från Taxis avdelning för upphittade effekter dan efter och bad mej hämta strömmingspåsen så kvickt som möjligt.
    En annan gång kastade jag den över räcket på Norrbro och det berättas att en havsfiskare fortfarande försökt bli trodd av kollegorna när han fått en färdigpaketerad strömming i haven sent en natt hösten 64.
     Oskarsson serverade öl och mackor medan Söderlund berättade. Skymningen sänkte sej över bersån, viken låg som en spegel och den höstliga luften var klar som kristall och över våran holme tindrade vintergatans eviga stjärnhimmel. Det var en vidunderlig afton och Söderlund sa:
     — Tänk att människor ska ha rätt att förpesta denna friska kristallklara höstluft med stanken från rutten fisk.
     — Äsch, sa Oskarsson. Putell på er. Ta en macka, Söderlund.
     — Vilken go ansjovis, sa Söderlund, får man ta en till?
     — Så gärna, sa Oskarsson, men det är inte ansjovis du äter, det är surströmming.
     — Ta hit en påse, jävla skåning! röt Söderlund.