Det primitiva hatet är det värsta hatet...
   
  nr 48  1977                       
■■■   Isidor har bjudit Pettersson på kaffe!
    Ryktet gick från stuga till stuga på ön i november. Vad är det då för märkvärdigt att någon bjuder en granne på kaffe? Jo, i det här fallet var det märkvärdigt.
  Albert Engström påstod på sin tid, att det inte finns något outrotligare än gammaldags bondehat, två bonnläppar kunde bli osams för livet om en kappe potatis, hatet levde glödhett i decennier och svalnade inte förrän gubbarna själva dog och svalnade.
    Det är likadant i dag, bland sommargäster som köper stugor i skärgårn.
  En av dem är Listiga Isidor. . . När ett gammalt skärgårdshemman styckades i hundra tomter, så var det Andersson, Pettersson och Lundström som köpte. Samt Listiga Isidor. Andersson, Pettersson och Lundström kom att trivas ihop men gillade inte Listiga Isidor. Han var inte från trakten och gick inte in i gänget. Till råga på allt var han en sån där duktig fan, han slet som ett djur på tomten och var klar med stuga, dränering, brunn, avlopp, gräsmattor och brygga innan Andersson, Pettersson och Lundström ens hunnit börja.
    Isidor hade allting fixat medan de andra fortfarande satt i sina provisoriska masonitkojor och grubblade hur de skulle göra för att komma igång.
    Och så kom stormen och vattnet steg och sopade undan gränspinnarna mellan Pettersson och Listiga Isidor. Det låg en grusplätt mellan dem, en trist bit som inte kunde användas  till någonting eftersom där endast växte, tistlar och annat ogräs. Men både Isidor och Pettersson ville ha den. Pettersson för att han ansåg plätten var hans: Isidor därför att han såg möjligheter att med lämpliga åtgärder göra den fruktbar.
    — Låt mej ta hand om grusplätten, sa Isidor, så hyfsar jag till den till våran gemensamma glädje.
    — I helvete, sa Pettersson.
    Slåss om saken, föreslog Andersson och Lundström. Det är en enkel match, Isidor är liten och svag.
    — Åkej, sa Pettersson, steg in hos Listiga Isidor och gav honom en sittopp där han satt vid frukostkaffet och ingenting anade.
    — Vatt i helvite menar ty? sa Isidor.
    — Vi ska slåss om grusplätten mellan oss, sa Pettersson. Den som vinner äger plätten, sa han.
    — Ack so, sa Isidor och klappade till Pettersson så han somnade med örona före i vedlåren. Ingen vet varifrån Isidor fick sin styrka, men en klockren träff var det. Och grusplätten var hans.
    Sen dess har Andersson, Pettersson och Lundström jävlats med Isidor och slutat hälsa på honom. Detta har pågått i tio år och det har inte rått någon trevlig stämning på ön.
  Isidor har väl inte haft någon direkt glädje av sandplätten, men han behåller den, för han tycker att det är rätt åt Pettersson och dennes sätt att bedriva grannumgänge.
  Pettersson skulle väl inte heller ha haft någon glädje av sandplätten, men har det gått prestige i saken, så har det. Och så är det Andersson och Lundström som hetsar honom. Pettersson suckar, skulle han komma till en uppgörelse med Isidor, skulle de andra bli både besvikna och förbannade. Kanske sluta hälsa också.
    Tänk, så människor kan vara.
    Men så, en dag november bjöd Isidor över Pettersson på kaffe. Och Pettersson sa, att så här kan vi ju inte ha det. Man kan ju inte hata hela sitt liv. Och lite kaffe skulle sitta fint i ryggen.
    Vilket liv det blev på Andersson och Lundström! De enades om att Petterson var en plös. En jävla mes som inte stod pall för att upprätthålla ett enkelt bondehat.
    — Går du dit, så är det slut mellan oss! sa Andersson och Lundström.
    — Coola ner er, sa Pettersson och gick.
    Du ska veta, innan det blir påtår, att jag står på mej när det gäller grusplätten, sa Pettersson till Isidor.
    — Åkej, åkej, sa Isidor, men vi kan väl snacka i alla fall. Det är så tråkigt grannar emellan, när man inte kan snacka.
    Och nu sitter dom där och snackar och lite av spänningen på ön har försvunnit.
    — Det bästa som hänt i en november, menar folk som bor i närheten.
    Det där hände på en helt annan ö än vår och strängt taget rör det oss inte i ryggen. Men Söderlund i viken sa i lördags, att Isidor är klok som en räka, för just det där att folk snackar med varann är så viktigt. Det spelar strängt taget ingen roll vad man snackar om, bara man har kontrakt.
    — Jag minns ett gammalt par i havsbandet, sa Oskarsson på udden. Sen barna vuxit upp och flyttat till fastlandet, hade dom bara sig själva och kon och allt mindre blev sagt. Så småningom blev tystnaden en mur mellan dem, på ömse sidor om muren grodde leda och hat. Sådan slutenhet kan leda till desperata handlingar och tragik. Det var ytterst nära på den här holmen. Gumman förebrådde en vinterdag gubben för att han klafsade in i stugan med stövlarna på, och bonden svarade, att höll hon inte käften, så hade han nästa gång inte bara stövlarna på utan också yxan med sig.
    1960 fyllde gubben 70 år och då var det några sommargäster och andra som skramlade till en liten 17-tummare åt det gamla paret. Den tog död på hatet och tystnaden och lyckan lyste i kapp med TV:n i stugan. Det är skönt för människor, som tigit länge, att få något att prata om, det må sen vara om Perry Mason gått upp några kilo eller inte sen sist.
    Men, sa Söderlund i viken, för att återkomma till fallet Isidor, så begriper jag inte varför han stod på sig som han gjorde beträffande den där grusplätten, alla försök att odla upp den skulle ju, förlåt vitsen sluta i grusade förhoppningar.
    — Han tänkte kanske gräva en brunn sa Oskarsson.
    — Brunn där? sa Söderlund. Det skulle i så fall bli en brunn som det bara sina i.
    Men, tillade han, det är i alla fall skönt att folk snackar, så får dom åtminstone vatten på sin kvarn.