Det ringer, det ringer men vem é det som svarar?
     nr 37  1980  
■■■ Oskarsson kan skylla sig själv. Efter att ha bott så många somrar i skärgårn, borde han veta, att man ska se upp med vad det är för folk man engagerar när det gäller byggenskap.
    Vi andra gjorde våra smärtsamma erfarenheter när vi byggde våra hus i 60-talets gryning. Man engagerade murare för att få skorstens- stock i huset och tog ett par gubbar som hade de bästa rekommendationer. Detta hindrade inte att när man kom ut i veckoskiftet, så var inte skorsten halvfärdig ens, gubbarna hade föredragit att gå runt stränderna och dänga med spinnspöt dagarna i ända. Och när jobbet äntligen var klart, debiterade de timlön för alla fiskestunderna.
    Sådana, som utgav sig för att vara rörmokare, hade i själva verket aldrig skarvat två rörstumpar i sitt liv och kostade bara pengar. Folk, som var experter på brunnsborrning, höll på tills de var uppe i 40 arbetsdagar utan att komma mer än tio meter ner i berget.
  När Oskarsson skulle ha grunden gjuten till sin nya “Friggebod” (stuga på tio kvadratmeter som man får bygga utan att söka byggnads- lov) varnade vi honom, visa som vi är av våra erfarenheter.
    Lugn, bara lugn, sa Oskarsson. Jag har spårat upp två toppenkisar, Larsson och Lundén, bästa grundläggarna söder om stan!
    Larsson och Lundén kom. Oskarsson gav instruktioner samt reste till staden.
  Efter en vecka hade Larsson och Lundén inte hunnit mer än att börja på grunden. En hög tomglas antydde vad de i stället hade sysslat med.
    — Om det inte vore så, att jag måste vända tillbaka till stan på stubinen, så skulle jag mura grunden själv! röt en besviken Oskarsson.
    Ännu en vecka gick, under vilken vi hörde glada sånger från Oskarsson corps de logi där herrar Larsson och Lundén var inkvarterade. Oskarsson kom sättandes på inspektion och fann, att grunden inte kommit en bit längre än sist!
    Då rann sinnet på Oskarsson. Han tadlade herrar Larsson och Lundén i högljudda ordalag och sa:
    — Om ni bara ska supa dagarna i ända, jädrans degosar, så kan ni åtminstone göra mej den tjänsten att vakta min telefon idag! Jag måste åka in på ett viktigt sammanträde men väntar ett av görande samtal från ryska ambassaden. Dom ska ge mej besked före klockan tre, ja eller nej till visum.
    Lugn, sa Larsson och Lundén, det fixar vi. Lita på Larsson och Lundén!
    Oskarsson for och Larsson och Lundén halade fram en hela Kosken och bänkade sig vid telefonen. Första påringningen kom inte förrän de hunnit halvvägs mot botten. Larsson lyfte luren. En röst sa:
    — Tjena, det är Johan! Nu har jag ringt 0lle, hörrudu, och sagt att det är grönt med 169.000. Men du, nog ska vi väl ha 20 procent?
    — 25 procent, sa Larsson.
    — Säjer’u de?
    — Absolut, sa Larsson.
    — Jag ska träffa Olle på Operabaren klockan åtta, då säjer jag att vi är överens om 25.
    — Åkej.
    — Å dina 70 laxar, hur får vi dom?
    — Titta i Tegnerlunden. Dom ligger nergrävda under tredje Rodedenron busken från höger.
    — Å de mena'ru att jag ska säja till Olle?
    — Visst, länge gräve Olle.
    Härnäst ringde en man som sa på bruten svenska:
    — Goddag, detta är riska ampassaten. . .
    — Jaså e're ni. Men vi har slut på mikrofilmerna för tillfället. Vi får in nya på måndag, försök då.
    Larsson och Lundén skrattade och tog sig en rackabajsare till.
    Nästa var en dam som tydligen kommit fel.
    — Ere Gideon?
    — Visst, sa Lundén som stod i tur att sköta luren.
    — Vad är det egentligen som du har skrivit?
    — Dansen den går uppå Svinsta skär, sa Lundén. Har du inte hört den? Den har legat på svensktoppen sen 1929.
    — Dumma dej inte, Gideon. Vad är det du har skrivit till mamma? Hon bara gråter.
    — Violer till mor, sa Lundén. Jag tyckte jag fick till det riktigt bra och Bertil Boo gav den full rättvisa.
    — Va konstig du låter, är du förkyld?
    — Nej, det är damen som fått fel nummer. Damen får lära sig hålla reda på sin jäkla Gideon!
    Goddag, sa nästa påringande, detta är ryska ambassaden. Har ni någon förklaring att ge?
    — Nej, sa Larsson, men ring Gideon, han kanske har.
  Träffas fru Oskarsson? sa en kvinnoröst nästa gång det ringde.
    — Det är jag, sa Lundén.
    — Förlåt, sa damen, nu lät inte som. . . ja. . . som. . .
    — Som ett fruntimmer, menar damen. Det är det inte heller men jag håller på att bli, jag ska spela morsa i After Dark i höst. Ursäkta om jag har lite bråttom, men jag ser ut i håret så det är inte klokt. . .
    Det var sent på dagen när Oskarsson själv ringde ut.
    — Är det någon som hört av sej? undrade han.
    — 0 ja, sa Larsson. Det blir nog visum. Men först ska du gå på Operabaren och pröjsa 70.000 till Gideon Wahlberg, sen ska du gå till Tegnérlunden och snygga till efter dej.
    — Herregud, sa Oskarsson som hörde hur det stod till. Jag kommer ut och kastar er i sjön!
    — Bra, hörrudu, vi ses After Dark.
    Gör mig en tjänst, sa Oskarsson när han ringde mej i sena kvällen. Gå över till min kåk och klipp av telefonsladden. Det ligger en sekatör i vedbon, ta den!