Det ska vara en doldis i år... 
    nr 5  1980 
■■■ Är det nån som vet om Thorbjörn Fälldin lever? sa Söderlund i viken.
    — Den har man inte sett röken av sen valet, sa Öberg med Pentan.
    — Dom säjer att han turnerar i parkerna som “Osynlige mannen”, sa Pettersson med Archimedesen.
    Ön och den omgivande skärgårn låg tyst som en isöken, det försynta sprakandet i bastuns skorsten ekade som artillerield i tystnaden. När Alfågelflocken lyfte lät det som en jaktplansbrigad.
    — Det är så tyst så man hör vad dom säjer inne i stan, menade jag.
    Värmen spred sig i frusna lemmar och snacket rörde sig om Fälldin, för nån ska ju snacket röra sig om. Var håller han hus?
    — Jag har en teori, sa Oskarsson på udden. Han undviker radio och TV därför att han tagit fasta på det gamla ordspråket “Det är bättre att tiga och misstänkas för att vara dum än att öppna munnen och undanröja varje tvivel om saken”.
    — Fy fan, sa Öberg med Pentan, det var grymt sagt. Den gamla sossen går aldrig ur dej, Oskarsson. Det är tvärtom så, att Fälldin är en smart herre. Lika smart som Per Albin Hansson och Tage Erlander förr i tiden. Det var inte ofta man hörde dem yttra sig i media. De fick sköta sin politik utan iblandning. Men på 60-talet, ungefär i höjd med att Palme trädde till, fick vi två TV- kanaler och en jäkla massa radiokanaler. Palme kunde inte ens gå ut på Riksbron och köpa en korv förrän han fick åtta mikrofoner i nosen och en massa näsvisa frågor.
    Fälldin undviker massmedia och verkar i det tysta!
    Precis som Wallenbergs då, sa Söderlund. “Verka men inte synas”. Det ska vara en doldis i år.
    — Eller som en annan folkledare, sa Pettersson med Archimedesen, han som sa: “Det går en tid och I sen mig icke, det går ännu en tid och jag skall åter vara ibland eder”.
    — Aha, du menar Frank Andersson, sa Öberg som inte är speciellt bibelsprängd.
    — Somliga, sa Söderlund i viken, har goda skäl att gå under jorden.
    — Assarson, sa Öberg med Pentan.
    Då log vi, ty alla mindes historien om gubben Assarsson som hade sålt tjuguåtta tomter för svarta stålar på Stora Lindö och snuvade staten på 320.000 kronor.
  Som gammal skärkarl hade han en utmärkt tubkikare hemmavid på skäret, för övrigt det sista som var kvar efter “Alma”, skutan som Assarson en gång i tiden körde ved med in till Strandvägskajen i stan. Gubben hade hörsel som en räv och syn som en pilgrimsfalk. Så fort polisen dök upp med polisbåten vid horisonten för att delge Assarsson stämning, skuttade gubben i båten och försvann utom räckhåll.
    Så där höll han på år ut och år in, och när det var tre veckor kvar tills preskriptionstiden gick ut den 31 maj, började han känna sig som segrare. Han t.o.m. skröt om'et i handelsbon i land. Men kringboende skärgårdsbönder, såna som Söderman på Råkholma och Lindström på Norra Viskär, rådde honom att försvinna för gott de sista veckorna. Man kunde aldrig veta var polisen har sin gång.
    — Di jävlarna har skaffat helikopter, sa Söderman.
    — Di kommer flaxande mitt i natten, sa Lindström. Fla-fla-fla-fla, låter det så har du dom på gårdstunet förr än du anar!
    — Kan di va så jävliga? sa Assarsson och strök sig eftertänksamt över skäggstubben.
    Nästa dag packade han storbåten med förnödenheter och försvann. Det var hög tid, han hade knappt rundat udden förrän han hörde helikoptern vid horisonten.
    Efteråt har han berättat om hur det var att gå under jorden.
  Assarsson var en man som kände sin skärgård, men han var listig nog att inse, att mot överhet som seglar omkring i luften kämpar man förgäves. Han for till varvet i Stångsundet, sa åt gubbarna att slipdra båten, skrapa och bottenmåla. Själv tog han bussen till storstaden där han räknade med att lätt kunna försvinna i vimlet.
    Han sov under buskar på Djurgården. Han kvartade under högar av presenningar i Pålsundet, där man just hade sjösatt fritidsbåtarna. Han tog tåget till Nyköping och bodde några nätter i ruinerna efter Nyköpingshus.
    En natt tog han nattåget till Luleå och fortsatte mot Kiruna.
    — Man skulle röra sig hela tiden, det var min strategi. Inte mer än tre dygn på varje ställe. 
    Den 31 maj gick tiden ut, den 1 juni skulle han vara en fri man, oåtkomlig för åklagaren. Då skulle han återvända till sin ö, volma sitt hö och vittja tvåhundrade krok.
  På en lunchbar i Skellefteå trodde Assarsson att det var klippt. Två konstaplar klev plötsligt in i lokalen, stegade fram till Assarssons bord och sa:
    — Hörrududu!
    Assarsson bleknade och trodde att nu var hans sista stund kommen.
    — Är det din Fiat som står parkerad på trottoarn här utanför?
    Assarsson drog en djup suck av lättnad. Tänk, han som just trodde att han åkt fast, två dagar före preskriptionstidens utgång!
    Den 1 juni återvände han i triumf till varvet i Stångsundet, hämtade sin nymålade båt, styrde med en sång på läpparna ut till Stora Lindö.
    Där stod polisen på bryggan!
    — Haha, skrattade Assarsson, det är den 1 juni i dag!
    — Håll reda på dagarna bättre, sa polisen. Det är den 31 maj!
    Assarsson hade redan lagt in backen när konstaplarna sa:
    — Var fan har du hållit hus? Vi har sökt dej i ett halvår för att meddela dej, att åklagaremyndigheten beslutat att lägga ner åtalet mot dej.