DET SYSTEMATISKA BEDRÄGERIET! 

nr 46  1980         
■■■ Folk från bilprovningen framträdde i TV och uttalade förvåning över att det är lätt rostangripen svartplåt i avgassystemet på alla bilar, hur dyra de än är, när det finns rostfritt som håller bättre utan att vara särskilt mycket dyrare!
    Sent skall bilprovningen vakna. Den frågan ställde jag för många år sen. Men bilbranschens killar bara flinade. En del skakade på huvudet och tittade menande på varandra.
    Jag betraktades som en fåntratt, en amatör, en Svensson som ingenting begrep.
  Att sälja en bil till Svensson är egentligen ingen stor affär, fick jag veta. Att sälja en utombordsmotor till Svensson innebär heller ingen himlastormande förtjänst, men att sälja reservdelar, DET är affär!
    Jag minns när Oskarsson på udden trodde han kommit på nåt. Han skulle lura hela aktersnurrebranschen. Han sa:
    — En ny femtihästare kostar 8 000 spänn (ty detta tilldrog sig på den idylliska tiden). Jag har anledning misstänka, sa Oskarsson, att jag då får betala lönerna för killarna som har satt ihop motorn. Ponera att jag köper motorn i lös vikt och sätter ihop delarna själv! Händig är jag ju, var en jävel på Mekano redan som liten...
    Oskarsson reste till snurrefirman i stan och sa att han skulle ha reservdelar.
    — Vilka?
    — Alla!
    Han kom ut till ön igen något slokörad och utan delar samt med vissa illusioner krossade. Att köpa åttatusenkronor i delar visade sig nämligen kosta 19.400 kronor. Så är det.
    — Dom kör med samma politik när det gäller tvätt- och diskmaskiner, frysar och TV-apparater, sa Söderlund i viken. Allt i dessa apparater är inkapslat för att ingen ska komma åt att fixa småfelen själv. Stora ansträngningar har gjorts för att tvinga konsumenten att anlita reparatör, dvs. en skäggig yngling på 18 år som ska ha 850 kronor för att han förfogar över den verktygssats som förmår öppna apparaten.     Sen tar det fyra dar, så är det samma visa igen.
  Ska det vara så här? I dag, när man lite var måste börja se på slantarna, sätter man sig ned och summerar 25 års köp av kapitalprylar. Det är en dyster sysselsättning. Ingen, säger ingen, av prylarna man köpt har varit till belåtenhet längre tid än ett par år. Sen har de rasat ihop och ingrepp av leg. reparatören har inte hjälpt. Som om försäljaren har anat detta, ringer han och undrar om det kan vara dags för ett nyför-värv. Jo, det är dags, men hur kan försäljaren veta det så påpassligt? Jo, han är en länk i det allmänna bedrägeriet.
    Hushållsmaskiner försäkras ha en livslängd på tio år, men alla i branschen vet, att de är gjorda för att paja efter tre.
    Jag tror de där reparatörerna också är inblandade i verksamheten. De ringer nog försäljaren och säjer:
    — “Hej, nu har jag lyckats knäcka Olssons disk, där är det läge för att sälja en ny.”
    Tänk dig för när du skriver på köpekontraktet, det innebär inte att du bara betalar en pryl, det innebär också att du binder dig för åratal av dyr, dålig och i många fall värdelös service.
    Allt flera branscher fungerar tydligen så här. De slår sig ofta för bröstet och kallar sig “det fria näringslivet” där marknadskrafterna ska råda. Vad är det för en frihet det talas om? En frihet att blåsa allmogen på pengar? 
    Är de som marknadsför dagens kapitalvaror medvetna om att de håller på att förlora folkets förtroende? Eller tror de som politikerna, att svenska folket består av åtta miljoner idioter som man kan få till vad som helst?
    Listan på odugliga prylar man minns är retfullt lång.
    Vi minns den svenska diskmaskinen, som var fordrad inuti av plast som inte tålde varmvatten utan bucklade och sprack. Den var slut efter fem år och firman bara hånskrattade när vi ringde. Haha, garantin hade ju gått ut för länge sedan.
    Vi minns den svensk-tyska tvättmaskinen, den dyraste på marknaden, som hade ett medfött tjall på programmet från köp och fem år fram över utan att hemsända reparatörer förmådde göra något åt saken. För denna fyratusenkronorsmaskin erbjöd sig firman betala femhundra om vi köpte en ny.
    Vi minns den helsvenska TV:n som tog eld mitt i “Bröderna Cartwright”, ty det var på den svartvita tiden. Firman försäkrade, att vi hade haft den påslagen för länge och utsatt den för överhettning, exempelvis haft den stående på över natten. Något garantibyte kunde det följaktligen inte bli tal om. (Ni vet hur det fräser om en TV man glömt stänga av, man glömmer det helt enkelt inte.)
    Vi minns den tyska cabrioletbilen som läckte som ett såll ända från köpdagen. Den kostade 10.300 kr (tänk, att bilar varit så billiga en gång.) Efter en månad erbjöd sig generalagenten betala 6.000 för bilen i byte mot en ny.
    Vi minns vår långa serie av den svenska kvalitetsdammsugaren. Vad betyder nya fiffiga munstycken, nya tjusiga dekaler när samtliga modeller har varit utrustade med dessa odugliga slangar som punkterar efter ett år och gör apparaterna lika otäta som obrukbara?
 Har ni stött på någon utegrill som inte rostat sönder efter två säsonger? Har ni haft en ficklampa som fungerat så länge att ni hunnit slita ut tre batterier? Har ni lyckats få en vanlig 60 watts glödlampa att hålla ett helt år?
    Listan på odugliga småprylar skulle kunna göras ännu längre än den på kapitalvaror.
    Tummen ner, tillverkare och smarta försäljare, ni är inte värda att ha oss som kunder, ty ni har svartplåt i era själar.