DET VÅRAS FÖR BAJSBYRÅKRATERNA!
          nr 15  1981               
■■■ Det är slut på det gamla låt gå-samhället. Moderna myndigheter slår ned på allt som inte är som det ska. Man har t ex under det senaste decenniet gjort en fruktansvärd upptäckt i Stockholms skärgård.
    Gissa vilken?
    Jo, kan ni tänka er, människorna som bor på öarna bajsar! Ibland t o m ett par gånger om dagen. Och det lär dom ha hållit på med ända sen stenåldern utan att man gjort någonting åt det. Här har torrdassen fått stå och lukta i generationer utan att myndigheterna ingripit. Folket i skärgården har blandat bajset med jord och kalk och använt det som gödsel med strålande resultat.
    Sådana snuskigheter måste ju stoppas. Det får vara måtta på släpphäntheten.
    Därför fick vi på 60-talet kommunal bajshämtning. 308 kronor får vi betala för att få våra dassburkar tömda åtta gånger per sommar. Mot kompostering av bajset råder strängt förbud.
    För femton år sen fungerade tömningen utmärkt. Det kom en gubbe och bytte burk på toa en gång i veckan och det var ingenting mer med det.
    Tömningen sköttes av ett privat bolag som hade egna båtar som kilade mellan bryggorna.
    Men kommunen fick ett allt större inflytande över verksamheten. Att tömningspersonalen skulle behöva gå ända in på torrdassen och skifta burk, ansågs betungande. Stugägarna i skärgården ålades att själva försluta burkarna och ställa dem på backen utanför dassen.
    Nästa steg var att kommunen fann det alltför betungande för tömningspersonalen att behöva bära burkarna ner till bryggan. Stugägarna anmodades anlägga asfalterad väg på det att cykelkärra skulle kunna användas.
    Söderlund i viken säjer, att nästa steg blir att man får åka hem till burktömmaren på fastlandet och överlämna sin burk, helst prydd med rött sidenband och rosett.
    Årets reglemente har just kommit i brevlådan. “Gångvägen mellan båtens landningsplats och latrinkärlets uppställningsplats skall vara minst 1,2 m bred, trappa med körslänter på båda sidor om ett 0,4 m brett trapplopp godtas, om trappan är rak och dess lutning högst 1:4 och antalet trappsteg inte överstiger 10.
    Det finns gamla människor som inte orkar lyfta latrinkärlen själva, men dem har man tänkt på. Det heter: “Byte av latrinkärl inne på TC utföres efter ansökan hos hälso- och miljövårdsnämnden och beviljas under förutsättning att fastighetsinnehavaren åberopar sådana medicinska eller andra skäl, som styrker att han är oförmögen att själv flytta kärlet. Om ansökan beviljas tillkommer ett skiftningstillägg för 56 kronor per säsong.”
    Om man är gammal och inte orkar lyfta får man alltså för en sommar betala 308 kr plus 56 kr, vilket är 364 kronor: För kärl, om man ska ha två stycken, får man betala 331:50 per styck. 364+663 kr= 1.027 kronor.
    — Det är oxfilépriser på skiten i skärgården, säjer Söderlund. Snart är vi dessutom omringade av bajsspioner som trycker i buskarna för att gripa alla som smygbajsar i grop.
    Gösta Bohman, var är du?
    Trots de priser som skitbyråkratin tar ut av oss i skärgårn, fogar vi oss i det otympliga systemet. De enda som gnäller är rosorna, vilka går miste om den goa gödseln.
    Vi inser ju att det här är fråga om miljön. Att folk har bajsat i frihet sedan urminnes tider kan tänkas ha påverkat grundvattnet och med den trängsel som råder i skärgården om somrarna numera måste förstås någonting göras.
    Men nu råkar det vara så, att när hösten kommer, upphör bajsbyråkratin att fungera. 1 oktober försvinner den sista hämtarbåten vid horisonten och där står vi — vi som använder våra stugor varenda veckohelg året runt, firar jul och påsk här ute. Hur gör vi?
    En som ringde hälso- och miljövårdsnämnden och undrade hur man skulle bära sig åt med bajset på vintern, fick svaret:
    — Har ni ingen spade då?
    Vad som är en miljöfara på sommaren, är en bagatell höst, vinter och vår. Det är sådant som kallas kommunal konsekvens.
  Öberg med Pentan löser problemet på sitt eget lilla vis. När det trycker på, reser han tur & retur med Vaxholmsbåten mellan ett par bryggor och utnyttjar fartygets toalett.
  Pettersson med Archimedesen är en raffinerad typ. Han går runt i granngårdarna och säjer:
    — Hejsan, hejsan, jag tänkte bara titta in och visa lite fotografier jag tog på kräftskivan i augusti.
    — Så roligt, stig in, vill du ha kaffe?
    — Nej, men får jag låna toan ett ögonblick är jag tacksam.
  Oskarsson på udden har skaffat mulltoa, en sån där som ryker och blåser och förbränner resultatet till blomjord. Det må han hålla på med så länge inte vinden ligger åt vårt håll.
  Isaksson på Rödskär bajsar i oljefat på 150 liter som sedan försluts och ställs bakom vedboden. Det är hans avsikt att någon gång frakta dem till fastlandet och smyga in dem bland avfallstunnorna vid någon kemisk industri.
    Strax före jul kom Begagnade Bergman ut och visade sin nya 230 000 kronorsjakt för öbefolkningen — lyxsalonger, elektroniskt pentry och toalett. Alla sprang ombord för att beundra. Begagnade Bergman hade slagsida hem.