Det värsta med att drunkna är frågorna...
    nr 25 1976  
■■ Det är inte bara i roliga TV-filmer som folk trillar i sjön. Öberg med Pentan gjorde det häromkvällen när han skulle segla ut från Askfatshamnen till ön. Det låg ett skot på däcket. Öberg klev på skotet som fungerade som kullager och rullade i väg med Öberg. Denne kom sej aldrig för med att hugga tag i något stag. Han hade bärkassar i bägge händerna. Och svensken är nu en gång så funtad, att han hellre bryter armarna av sej och ramlar i sjön än han släpper taget om fem kilo potatis.
    Öbergs hustru var oppe i land för att parkera bilen. Hamnen låg kvällsöde. Ingen såg när Öberg gick i drickat. Ingen hörde plasket. Öbergs hustru kom tillbaka, ställde sej på kajen och skrek:
    — Ska jag kasta loss?
    Hon fick inget svar. Det enda som hördes var motorn som gick på tomgång. Hon antog att Öberg var inne i ruffen och stuvade grejerna. Därför höjde hon rösten och gallskrek:
    — Ska jag kasta loss?
(Egentligen är detta ett fånigt uttryck. Diskus, sten, spjut och värdelösa prylar brukar man kasta, men vad är loss för någonting? Har ni nånsin blivit träffad av ett loss som någon kastat?)
  När Öbergs hustru inte ens fick kontakt medelst gällt skrik, blev hon spöklik till mods och alldeles stilla. Då uppfångade hon ett ynkligt pip nere i det mörka vattnet mellan stäven och kajen. Det var Öberg. Han höll sej i stävöglan och pep:
    — Jag är här.
    Öbergs hustru trodde inte sina ögon. Låg inte karlfan och badade i tiogradigt vatten med kläderna på! 
    Och så kom repliken:
    — Har du ramlat i sjön?
    Öberg nickade bekräftande.
    Sen kom nästa replik, nästan obligatorisk i sammanhanget:
    — Ska jag hjälpa dej upp?
    Öberg nickade och sa:
    — Det kan du ge dej fan på!
    Lågvatten rådde och Öbergs hustru förmådde endast gripa den utsträckta handen. Att hala upp Öberg var inte att tänka på eftersom han i vattenfyllt tillstånd vägde 200 kilo.
    Då kom en man släntrande på kajen, en sen nattvandrare med randig keps.
    — Hjälp, skrek fru Öberg.
  Mannen tog händerna ur fickorna, glodde ner i plurret, tittade sen på fru Öberg och sa:
    — Har han ramlat i vattnet?
    Öberg nickade så ivrigt att det blev små svallvågor kring huvudet. Då sade mannen:
    — Ska vi dra opp han?
    — Låter som ett klokt förslag, pep Öberg.
  Fru Öberg drog, mannen drog, men Öberg vägde för mycket. Man lyckades lätta honom en halvmeter, sen släppte man honom. Öberg sjönk men kom upp igen och svor att man ville dränka honom.
    — Hjälp, skrek Öbergs hustru, denna gång så högt att folk vaknade i en Vega intill. En rufsig men beslutsam man kom springande och tittade ner i vattnet. Sen tittade han på fru Öberg och sa:
    — Har han ramlat i sjön?
    — Ja! gallskrek Öberg där nere.
    — Ska vi dra opp han? sa den rufsige.
    — Jättefin idé! skrek Öberg och spottade sjögräs.
    — Det skulle finnas stegar på såna här kajer, sa den rufsige.
    — Eller kranar, sa han i randiga kepsen. Hade vi bara en lyftkran, så skulle vi fått opp han på stubinen.
    — Det måste finnas en livboj nånstans, sa den rufsige.
    Trots att det hade mörknat fann man en mast, där det hängde både livboj och stege. Den rufsige kom ilande och kastade ner bojen till Öberg. Det plaskade lite. Sen blev det alldeles tyst.
    — Hallå, ropade den rufsige.
    Intet svar.
    — Ni träffade honom i roten med bojen, kved Öbergs hustru. Han svimmade och sjönk!
    — Hörru, ser'u bojen? skrek den rufsige.
    Endast tystnaden svarade. Öbergs hustru grät stilla. Säja vad man vill om Öberg, han hade alltid varit snäll mot barna . . .
    Ursäkta frun, sa mannen i randiga kepsen, när han drog av sej kalsongerna och stod där spritt naken för att kasta sej i sjön och dyka efter Öberg.
    — Vänta, jag kommer, sa den rufsige och hoppade i så påklädd han var.
  Ensam på kajen stod fru Öberg och grät som ett vårdike.
    — Upp med hakan, gumman, sa Öberg som kom klafsande genom mörkret.
    Fru Öberg ställde åter en av dessa frågor:
    — Har du kommit opp ur vattnet?
    — Ja, sa Öberg, kunde inte fan ligga där hela natten och vänta på livräddare.
    — Dom har hoppat i efter dej, sa fru Öberg och pekade ner i det mörka vattnet.
    Öberg såg ingenting, men det lät som ett bröllop mellan två flodhästar. Hallå! skrek Öberg.
    — Hallå vadå? sa räddarna.
    — De e jag som har drunknat, sa Öberg. Gör som jag, grabbar, gå armgång bort till kajens landfäste. Där är det bara 40 cm djupt så man kan promenera i land.
    Det värsta, sa Öberg när han drog historien i bersån på ön häromkvällen, det värsta med att drunkna är frågorna. "Har du ramlat i sjön?"... "Ska vi dra opp dej?" Det näst värsta var att det gick åt en 75:a Doctor Special. Och när vi satt där på piren, tre sjöblöta och frusna män tillfälligt styrkta av whiskyn, vad händer då? Jo, en snorgärs på 19 år kommer fram, glor på oss och säjer:
    — Har ni ramlat i sjön, gubbar?
    — Folk ställer så konstiga frågor, suckade Söderlund. Vad gör man med en sån?
    — Vi slog'en i huvet med tombuteljen, sa Öberg.