Detta dånande flygvapen!
                                                                             
  nr 34 1968                
■■■ Tiderna har förändrats. Om man förr hörde nåt i luften som surrade så var det antingen Karlssons som hurrade eller Albin Ahrenberg som var uppe med Junkern och snurrade. I dag surrar det inte längre.
    Det dånar så att tegelpannorna faller som mjäll från kåken. Det är Sveriges flygvapen som dånar på låg höjd över vår holme, dag ut och dag in under hela sommaren. Varför?
   Fönsterrutorna skallrar, folk får hjärtat i halsgropen, katten flyger opp i gardinen, korna mjölkar på sej och Oskarssons gamla farfar blev så nervös att han stoppade en smörgås i bakfickan och en
plånbok med fyra tior i brödrosten. När den värsta röken lagt sej, det är förfärligt vad det osar om gamla körkort när de brinner, frågade sej Söderlund återigen: Varför?
    Det värsta är att dom går så fort, sa han. Man hinner inte lyfta armen för att knyta näven förrän dom är oppe i Gävlebukten.
     — Varför ska dom leka sitt jäkla luftkrig just över den har holmen? gnällde Öberg med Pentan.
     — ÖB har kanske sin sommarkåk här i krokarna? sa Pettersson med Archimedesen. Flygarna vill kanske bara hit och morsa på Rapp för att ligga bättre till i höst när det drar ihop sej till befordringarna?
     Pappskallar! sa Oskarsson på udden. Ni pratar som om ni hade huvudet under armen. Det hajar ni väl att det svenska flygvapnet måste flyga in sej på ett så strategiskt område som Stockholms skärgård. Det är ju här som ryssarna kommer om det smäller. Varenda jakt- och attackpilot måste hitta bland kobbarna så att vi är beredda att bita ifrån oss! Det är en fråga om vår beredskap helt enkelt!
     — Du snackar som en landstormsmajor från 1910, sa Söderlund. Bita ifrån sej! Om ryssen kommer! Alltid redo ... Gebb, gebb! Vem har sagt att det är ryssen som kommer?
     — Kineserna då, sa Oskarsson.
     — Eller amerikanerna, sa Söderlund. Jag såg Nixon på TV i går, verkade vara en lömsk typ.
     — Vem som än kommer, måste vi vara beredda. Det är därför vi får stå ut med att ha Drakarna dånande i talltopparna om dagarna.
     Men, sa Söderlund, tappar jag en ljuddämpare på bilen så att det smäller om'en så kommer polisen och stoppar mej fast jag på sin höjd har skrämt hjärtklappning på en eller annan landsvägsgroda. Men dom här, som skrämmer slag på en hel skärgård en gång i kvarten, dom får hållas! Vore det inte tänkbart att dom flög in sej på vintern när det knappt finns en katt här ute? Det kan ju tänkas att Nixon kommer på vintern.
     — Vi måste vara beredda på alla eventualiteter, medgav Oskarsson. Och så pass mycket måste vi offra oss att vi står ut med lite oljud.
    Detta du säjer, sa Söderlund, är ju en fruktansvärd anklagelse mot det svenska försvaret!
     — Jag tror jag har svårt att hänga med dej.
     — Det vet jag, men försök i alla fall. Flyget är här och lever jävelen varenda dag för att uppehålla vår beredskap. Men vad gör armén? Vad gör flottan? Vad gör kustartilleriet? Skiter dom i oss? Vore det samma fart på dom som det är på flyget, skulle vi ha 50.000 man som vände klack mellan Öbergs pump och din vedbod hela industrisemestern, för det är ju här som ryssarna kommer. Vore det lite rulle på kustartilleriet, skulle man inte kunna hoppa i spat från bryggan utan att hamna på axlarna på en röjdykare, för viken skulle krylla av grodmän i stora stim. Och var håller pansarbåtarna hus? Här har man inte sett en pansarbåt sen skepparn på "Drottning Victoria" var på fyllan och trodde han befann sej i Kalmarsund. Jag ska ringa armé- och marincheferna och säja, att nu får dom fanimej rycka opp sej. Se på flyget, ska jag säja, dom sköter jobbet, men vad gör ni? Sitter på mässen och krökar upp försvarsanslagen?
    Månen lyste över bersån, dimslöjorna över vassen glittrade och alarna bildade trolska silhuetter, och det var så vackert att diskussionen dog. Dessutom ångade, det nykokt krondill om kräftorna och portern immade i glasen. Söderlund kunde inte styra sej utan fnittrade med en kräftstjärt i mun.
     — Tänker du skratta i dej kräftorna? sa jag.
     — Ja, det är enda sättet. Jag kan inte hålla mej för garv. Titta på Oskarsson.
     Det hör ju så mycket löshumor till det här kräftätandet, haklappar med larviga verser och så små pappershattar som kommer svenska byrådirektörer att se ut som Helan och Halvan. Oskarsson hade fått en Napoleonmössa och liknade Sune Mangs på maskis.
     — Kommer ryssarna hit, ska vi knäcka dem med psykologisk krigföring, sa Söderlund. Vi ställer Oskarsson ute på Sandskärsgrund med den där papperspirkan på skallen. Ryssarna kommer att garva så dom kör på grund och så är det kriget slut!
    För övrigt, sa Söderlund, så borde det göras nånting åt allt det här papperskrafset som man måste köpa varje år för att smälla i sej en kräfta. Nog för att jag är traditionalist och inte gärna accepterar en massa nymodigheter, men en del borde förnyas! Den där förbannade pappersmånen har t ex sett lika insmickrande ut med sitt evinnerliga självbelåtna leende ända sen dom gjorde klichén 1927! Titta på'n, sa Söderlund, så där kommer Yngve Holmberg att se ut om 15 år när han tappat håret.
    Sen smällde vi av fyrverkeriet. Söderlund misslyckades med elevationen på fjärde raketen så att den gick horisontellt och brakade in på gubben Boms veranda. Gubben kom ut i tofflorna och undrade om fan var lös.
     — Lugn, Bom, det är bara kineserna som är här! sa Söderlund.
     — Jaså, sa gubben, och gick in och la sej igen.