Dimman har många namn...
   
nr 44  1974  
■■■ Det låg dimma över stan häromdan. Det brukar det göra så här års. Men det är någonting speciellt med dimman. Den fascinerar folk, den inspirerar folk, särskilt folk som skriver bokstäver.
    Dimman stod som en vägg, läste jag i Kalmartidningen Barometern. Dimman brukar alltid stå som en vägg i mindre begåvade tidningar. Sådana tidningar som äger fantasi hugger till med bättre liknelser.
  Dimman låg sålunda som en grynvälling i Örebro-Kuriren. Dimman kan vara som en grå smet också. Det var den i Vestmanlands Läns Tidning.
I Dala-Demokraten var den som en gröt. Helsingborgs Dagblad högg till med fetvadd.
  I Stockholm missades dimman totalt av Svenska Dagbladet och kvällspressen, men Dagens Nyheter uppmärksammade den desto mer. Kåsören Red Top framhöll att dimman låg som en ruvande höna över stan.
    Det tycker jag var stiligt sagt. Men man kunde inte riktigt bestämma sej på DN. Kåsören Eld i samma tidning ansåg att dimman hängde som en våt disktrasa över stugorna. Fast höna eller disktrasa kan komma på ett ut, påpekar en som försökt att livnära sej på broiler.
    Regn står som spön i backen. Snön faller som vita lappvantar från himlen. Blåsten tjuter i knutarna och kylan knäpper i desamma. Regn, snö, blåst och kyla inspirerar inte. De står, faller, tjuter och knäpper. Och solen glöder, strålar, värmer, ler och gassar. Någon gång kan enstaka skribenter eldas till poetisk yra och säja att solen står som en röd edamerost över skogsbrynet. Men mera blir det inte.
    Det ska vara dimma för att sätta fart på pojkarna. Dimman är smet, vägg, höna, trasa, gröt, välling, fetvadd, våtkallt omslag och gud vet allt.
    Vi kom, att prata om dimman ute på ön i söndags. Det föll sej naturligt, för det var så helsikes dimmigt att Söderlund i viken drog upp fel båt för vintern. Oskarsson på udden neg och tackade, för det var hans båt.
    — Gunnar på Tranholmen, sa jag, han har forskat i det här. Gunnar säjer, att en av dom bästa vi hade på dimma var Albert Engström. Han lade märke till det här att dimman kan förvränga perspektivet. Inte bara så att man drar opp fel båtar utan också så, att allt verkar mycket större i dimma. 
    Albert skrev t ex " Plötsligt fick jag se en skyskrapa dyka upp ur dimman och några sekunder senare hade jag förtöjt vid min sjöbod”.
    Bra sagt sa Öberg med Pentan, precis så är det.
    — Men världsbäst på dimma var i alla fall Conan Doyle, menade Pettersson med Archimedesen. Minns ni kapitlet när Sherlock Holmes möter Baskervilles hund? Jag har boken här i hyllan, en översättning från 1907. Får man läsa en bit?
    — Hjälp, sa Oskarsson på udden.
    — Läs du, sa Söderlund i viken.
    Och så här lät det:
Med hvar minut drefs den bomullslika dimman, som betäckte halfva heden, allt närmare huset. Dess första lätta ringlar skymtade redan öfver det upplysta fönstrets gyllene fyrkant. Trädgärdens bortre mur var redan osynlig, och träden omgafvos af hvita ångor. Under det att vi stodo där mellan stenarna, kommo hvirflar af dimma sakta framrullande kring båda husknutarna och tätnade till ett tjockt lager, på hvilket den öfre våningen och taket flöto som ett underligt fartyg på en oklar sjö. Holmes slog handen i stenen framför oss och stampade af otålighet. ‘Om han inte är ute inom en kvart, så ligger dimman öfver stigen. Om en halftimme kunna vi inte se händerna för ögonen.’ ‘Skola vi draga oss tillbaka, så att vi komma på högre mark?’ ‘Ja, det är visst bäst.’
    Allt eftersom dimman böljade framåt retirerade vi, till dess vi kommit en half engelsk mil från byggningen, och alltjämt svepte detta täta, hvita, månbelysta haf långsamt och obevekligt närmare.
    ‘Vi få inte gå för långt’, sade Holmes, ‘ty då skulle han kunna bli upphunnen innan han kommit fram till oss. Det är bäst att vi stanna här.’ Han föll på knä och lade örat till marken. ‘Gud vare lof, nu kommer han visst.’
Ljudet af snabba steg bröt hedens tystnad. Nedhukade mellan stenarna, fäste vi våra blickar vid den silfverkantade töckenmuren framför oss. Steg en Ljödo hårdare, och fram genom dimman kom som ur ett moln mannen vi väntat på. Han såg sig öfverraskad omkring, då han trädde ut i den klara, stjärnbelysta luften. Därpå följde han raskt stigen, gick tätt förbi oss, där vi lågo, och vidare uppför den långa sluttningen. Han såg sig oupphörligt omkring som om han varit orolig.
‘St!’ sade Holmes, och jag hörde att han spände sin pistol ‘Se upp! Nu kommer han!’
    Från det inre af den tjocka, rörliga dimman hördes ett tassande ljud. Vi voro på om kring femtio alnars afstånd från den hvita molnväggen och vi stirrade på den alla tre, ovissa om hvilken afskyvärd företeelse, som skulle framträda därur. Jag befann mig tätt bredvid Holmes och kastade en blick på hans ansikte. Det var blekt men triumferande, och ögonen glänste klart i månskenet. Plötsligt fingo de dock ett annat uttryck, och hans läppar öppnades af häpnad. I samma ögon blick uppgaf Lestrade ett tjut af fasa och kastade sig framstupa till marken. Jag sprang upp och fick tag i min pistol men stod som tillintetgjord vid åsynen af det gräsliga djur, som kommit fram ur dimman. En hund var det, en ofantlig, kolsvart hund, men icke en sådan hund, som människoöga skådat. Eld flammade ut från det öppna gapet, ögonen glödde som brinnande kol, nos, öron och käke voro tecknade med fladdrande lågor. Aldrig har en sjuk hjärna i vildaste feberyrsel kunnat framkalla någonting mera ohyggligt, helvetiskt och fasaväckande än det djur, som sprang fram ur den murliknande dimman.”

    
Snacka om dimma, sa Pettersson och smällde ihop boken. Vare inte en mullig skildring av den engelska fogen?
    — Jorå, sa Söderlund, påståendet att det är dimmigt i England finns det fog för.
    — Två minuter, sa Öberg och gjorde tecknet för cross checking.
    — Vad kunde det ha varit för ras på hunden? sa Oskarsson på udden eftertänksamt.
    — Fogsterrier, sa Pettersson.
    — Två minuter, sa Öberg.
    — Det brann visst ur käften på'n, sa Oskarsson.
    — Då var det en Brand Danois, sa Söderlund.
    — Tre minuter, sa Öberg.
    Ingen vet hur detta skulle ha slutat om inte dimman i samma ögonblick hade lättat. Vi drog oss neråt bryggan för att fortsätta båtuppdragningen. Brand Danois? mumlade Oskarsson. Det skulle fanimej ha varit fem.