DORIAN SLÅR TILL IGEN!
          
  nr 35  1979   
■■■ Jag är förfärligt ledsen. Dorian har slagit till igen. Och den här gången mitt i sommaren.
    Jag tror att jag har berättat om Dorian någon gång förut. Dorian är mitt sämre jag, en inre röst som viskar elaka saker i mitt öra.
    När någon snor den sista vilstolen på plagen mitt framför ögonen på mej viskar Dorian:
    — Knuffa den jäveln i sjön! Sparka'n på smalbenen och ryck ifrån honom stolen!
    Vanligtvis slår jag dövörat till. En gång för alla har jag bestämt mig för att aldrig låta Dorian få makt och inflytande över mej. Sånt kallas behärskning.
  Söderlund i viken har en stark Dorian och kan inte alltid stå emot. En som snodde sista båtplatsen för Söderlund inne i Fiskarhamnen i Dalarö fick sej en torvel så att han satte sej på durken varpå Söderlund lossade hans tamp och sköt ut båten på böljan.
    Söderlund skämdes förfärligt, efteråt, men det satt en Dorian inne i honom som gapskrattade rått och länge.
    Min Dorian älskar att gå på middagar, helst i sällskap där jag måste hålla mej på min kant och uppföra mej väl. När man fått en högfärdig gammal skräcködla till bordsdam som prövar ens tålamod med galna men tvärsäkra värderingar, då är Dorian i toppform.
    — Ungdomen vill ju inte arbeta längre, säjer ödlan, det är komfortablare att skriva in sej vid nån högskola och sitta på Maxim om kvällarna och supa upp studielånet!
    — Spotta kärringen mellan ögona, viskar Dorian.
    — Ungdomen vet allting om Chile och Kuba, säjer ödlan, men frågar man dom var Västerfärnebo ligger så vet dom inte.
    — Vält omkull glaset för den apan, viskar Dorian, lite rödvin i knäet ska såna där ha!
    — När vi hade ett barnbarn med oss och bilade till Norrland, säjer ödlan, så frågade barnet i höjd med Gävle om vi inte var i Växjö snart. Alla klagar på att skolan inte lär dom nånting, men jag tror helt enkelt inte att dom vill lära sig nånting!
    — Be henne åtminstone hålla käften! viskar Dorian och är mycket nära. 
    Feg är du, väser Dorian, en feg anpassling! Såna där ska ha vad dom tål, ett par raska snytningar över näsroten så dom håller babblan för resten av kvällen.
  Det kan ha sina risker att lyssna till sin Dorian. Söderlund i viken körde in på bensinmacken vid Norra Bantorget och skulle just häkta slangen av pumpen och börja fylla, när en herre i rouletthatt och buskiga mustascher sträckte fram en arm och snodde slangen. Söderlunds Dorian hoppade jämfota inne i Söderlund.
    — Ta tillbaka slangen, dra ner hatten över örona på'n? skrek Dorian.
    Och Söderlund gav vika. Med ett bryskt grepp ryckte han slangen ur händerna på gubben och hällde tanken full. Gubben bara gapade.
    Sen körde Söderlund därifrån. Det vill säja att det gjorde han inte. Bilen funkade inte. Rycker man slangen ifrån gamla farbröder ska det vara farbröder som tänker handla bensin. De som just ska fylla sin bil med dieselolja ska man inte ge sig på.
    Värst är Dorian när vi kommer ner till hamnen och ska ta båten ut till ön. Hamnen är inte bevakad.
Alla båtar utsätts för någon form av åverkan. Förr stal folk allt vad man hade i båten, i den mån man inte norpade hela fartyget. Nu är man mest ute för att ställa till jävelskap, man kastar bensindunkar och kompasser överbord,  man klipper av vajrarna till styrningen för att man ska köra rakt in i berget eller skruvar tändstiften ur motorn för att man inte ska komma i gång.
    — Den där jäveln i kepsen därborta på bryggan verkar skum, det är han som har gjort det! viskar Dorian, när man finner sin båt med sönderskuren sufflett. Spring i fatt honom och klappa'n i roten med båtshaken!
Men man motstår sin Dorian och gör ingenting.
    — Fegis, fegis! väser en besviken Dorian.
    Men . . . i denna vecka nådde Dorian vissa resultat. Jag är ledsen att behöva säja det, men han hade ett av sina större ögonblick.
  Det hade varit en jobbig dag i stan, på vägen ut till Dalarö satt man i bilen och såg fram mot abborrfilé, kall öl och en immig sup och bastu med dopp ovanpå det. 
    Men vad i helv. . .? På långt håll såg jag att det var påhälsning i skorven. En lång fan i snickarbyxor rotade i maskineriet.
    — Nu, skrek Dorian. nu har du en på bar gärning! Kasta dej i båten, klappa till direkt!
  Dorian fick mej till det. Jag var så arg att jag såg rött. Jag minns inte ens om jag fick träff på karln, men han flydde hals över huvud. Kvar på durken låg rotorn till fördelardosan i min Volvomotor. En minut till och han hade stuckit med min rotor. Jag hade fått sitta där i land tills varvet öppnade morgonen därpå.
    Jag ringde från hamnkiosken ut till ön och varskodde om att jag var på gång. Ett av barnen svarade och sa:
    — Fick du rotorn? Morsan tog ur den i eftermiddags för att ingen skulle sno båten. Men hon glömde att stoppa den i handskfacket utan fick med sej rotorn ut till ön. Svensson på Västudden, den där nye polar'n du vet, som flytta in i fjol, lovade att ta prylen med sej in. Han skulle skruva dit'en, sa han.
    — En lång fan med snickarbyxor?
    — Precis, har du träffa'n?
    — Jag är rädd för det. . .
    Dorian gapskrattar än.