Du känner inte svenska killar, lilla Silvia!
                    
nr 13 1976

■■■ Jag är lite orolig för den här Silvia. Fröken Sommerlath fiskade lax i Mörrumsån och sa till pressen:
    — Jag tänker verkligen inte slå mej till ro som fiskaränka. Jag tänker dela min mans hobby, som jag för övrigt redan trivs storartat med!
    Detta uttalande kommer att väcka förstämning i vida kretsar av svenska killar. Det ska du nämligen veta, Silvia, att det inte är dej det gäller utan grabben.
    Du är i Sverige nu och här är det så, att fiske är något som svenska killar bedriver på söndagarna för att få en anledning att smita bort en stund från "tanten", som dom säjer.
  Det är på ungefär samma sätt med fotbollen på Råsunda och hockeyn på Johanneshov. Svenska killar påstås ha ett starkt idrottsintresse, men flertalet går på Råsunda och Hovet för att komma hemifrån en stund och tugga lite polarsnack på läktarn.
    Visst, Silvia lilla, jag håller med dej om att detta låter lite barnsligt. Men ser du, svenska killar blir sällan mer än 17 år.
  Det har hänt att killar kommit larvande till Hovet med '"tanten" i släptåg. Lite överdrivet hurtigt har dom viftat med norra kardan och skrikit "morsning, morsning" till höger och vänster. Polarna har nickat kort till svar men sagt sinsemellan:
    — Han har tanten me sej, hoppas hon i alla fall låter honom behålla lite fickpengar på avlöningsdan.
    — Ja och så portnyckeln . . .
    Det där är ju stenålder, utbrast Oskarsson på udden när vi i söndags dryftade problemet på ön. Har samhällets strävan till jämlikhet mellan könen varit helt förgäves? Och kvinnoåret. . .
    — Nog för att man har försökt, sa Pettersson med Archimedesen. Tan . . . förlåt, Inga kunde inte förstå varför man rände på Hovet så fort Djurgårn hade hemmamatch. Hon hade kollat ishockey på TV och inte tyckt att det var värst mycket dramatik att hojta om. Och jag sa att "det är annat i verkligheten än på TV,  den förtätade stämningen i hallen, trycket från tusentals supporters som lever med och stönar i varje passning, den stora glädjeyran på läktarna varje gång Djurgårn sopar in en syl. . . kom med på torsdag och släpp loss!" Ja, Inga traskade motvilligt med. Det här var några år sen. Ett kvartersgäng från Norrland, Sandåkern, spöade Djurgårn med 5—3 inför 368 dödstysta betalande. 
    — Var är trycket? sa Inga.
    Sen gick hon aldrig på hockey mer. Numera fnyser hon bara när jag drar i väg till Hovet.
    — Råsunda, sa Söderlund i viken. Jag tog med mej tant . . . förlåt frugan till Råsunda. Ingen plattmatch utan stort derby mellan AIK och Djurgårn. Det var inget fel på trycket, men frugan tyckte inte om'et ändå. En polare längst in i bänkraden var sagolikt på röken och trängde sej förbi alla i bänkraden för att köpa varm korv åt åtta kompisar. När han passerade frugan, tappade han balansen och satte sej i knät på'na. Hade hon haft kniv med sej, hade det blivit mord på Råsunda. Fem minuter senare kom fanskapet drällande tillbaka med åtta korvar drypande av senap mellan fingrarna. Jag glömmer aldrig hennes vrede, när hon stod där framför mej med persianpälsen full av Slottssenap och röt: "Stanna kvar du, själv står jag inte ut en minut till bland dom här djuren!" Det var klart att man var solidarisk och troppade av i kölvattnet på'na. Men hårt var det, det stod 2—2 och i bilradion på vägen hem hörde man att Gnaget vann med 3—2. Man missade det avgörande målet! Och det var ju det dom snackade om hela dan därpå, hela gänget på firman. Fan vad man kände sej ute.
    Svenska killar slits mellan dubbla lojaliteter, sa jag, polarna och familjen. Det gäller att välja där. Att välja familjen framför polarna kräver en viss mognad.
    — Mognad å mognad? sa Öberg med Pentan. Va fan, vi killar armbågar väl oss inte in på tanternas syjuntor och ber att få sitta med? Det är klart att det väcker förstämning på läktarn när en gammal polare måste komma dragandes med tanten. Men vicken förstämning skulle det inte bli om Asta tog med mej till syjuntan. Ens blotta närvaro skulle frysa ner snacket. Spelar ingen roll om jag så gick in till tusen för en strumpa, tanterna skulle känna sej besvärade och juntan skulle gå helt miste om veckans kvantum av spännande skvaller.
    — Fiske, sa Oskarsson på udden, kan väl lika gärna bedrivas av kvinnor som män? Varför skulle Silvia lägga sordin på kungen genom att hänga med till Mörrum och Tärnaby på fiskepartajerna? Det förstår jag inte.
    — Hörrudu, sa Pettersson med Archimedesen. Gurra på bokföringen hade med sej tanten när vi angla gädda på Mälarn. Vicket hallåj! När Gurra satte betesmörten på kroken, började käringen gallskrika. Djurplågeri, skrek hon så det ekade över fjärdarna. Hon hade aldrig hört talas om det här med levande bete och förde ett helvetes regemente. Gurra fick lägga av med fisket och har inte varit sej lik sen dess. Mager och dyster.
    — Såvitt jag förstår, sa Oskarsson, försattes han i en valsituation. Men det måtte ha varit nåt fel på kärleken makarna emellan eftersom denne Gurra hade så svårt att välja mellan hustrun och en halvdöd mört?
    — Du vränger till det som en vältalare, muttrade Öberg.
    — Inte alls, sa Oskarsson. Jag menar bara, att om vi hela tiden accepterar det här stenålderssnacket om att tjejer inte passar på Råsunda. Hovet eller gäddfisket, så kommer ju samhället ingen vart. Det är det gamla manssamhället som talar. Det gäller att förändra svenska killars kvinnosyn!
    — Personligen, sa Pettersson med Archimedesen, vill jag alltid ha Inga med mej när jag fiskar. Jag vet inte vad jag ska ta mej till utan henne i båten . . .
    — Se där, sa Oskarsson på udden och sken som en sol. Du har rätt inställning, Pettersson!
    — Ja, inte sant, sa Pettersson. Inga är för jävligt fin på att rensa fisk. Rensa fisk är det äckligaste jag vet.
    Killar är som dom är, svenska killar är ännu värre.