Egentligen vore det lika bra att vara en spigg... 
       
  nr 29  1971

■■■ Sjön kring ön går vit som om den vore målad av Marcus Larsson, hängmattan är på tjocken med en frisk sydvästbris, nere vid bryggan är det lä och där ligger jag platt på magen och kikar ner genom springorna. Vilken festlig värld man får se.
  Det är spiggen som leker där nere bland bryggkistans stenar. Runda romstinna honor simmar omkring och vickar på stjärten, uppvaktade av hundratals ivriga hanar. Dessa, hanar har just fått sina bon färdigbyggda, små runda bollar av sjögräs, och nu ligger dom i för att ragga upp en snygg hona att dela boet med. Men det är inte lätt.
    Hanarna gör ivriga slag och genskjuter honorna, men dessa är oerhört svårflirtade. Dom vänder på stjärtfenorna och fjädrar sej för nästa hane. Och när denne börjar tända, avfärdar hon även honom. Det är ett förtvivlat nobbande timme efter timme, och till slut blir man förbannad och undrar hur fruntimmerna egentligen ska ha det.
  Men så småningom vinner trägen, en och annan hane får napp och honan simmar lugnt med honom in i boet. Det är precis som under tango-kvällarna på stadshotellet i Avesta, det tarvas ett välsignat krusande om handelsresande ska få med sej blondinerna upp på rummet.
    Det är i Avesta som här, alla vägar bär till rom.
    Mitt i denna marina kärleksdans kommer en gammal abborre simmande. Han står en stund stilla bakom en tångruska och kollar spiggarnas friande. Sen gäspar han och släpper ur sej en luftbubbla. Det är väl portiern, kan tänka. Han har sett det mesta och blivit likgiltig på gamla dar.
    Men där, framrusande bakom en sjunken gummistövel, kommer en annan abborre och han är förbannad. Han gör en attack mot hela stimmet på en gång och spigghonor och spigghanar skingras. Honorna stannar en bit ifrån i en grupp för sej, hanarna bildar en grupp en bit åt andra hållet. Mitt emellan grupperna står den arga abborren och mun går på honom i ett. Det ser ut som om han skäller. Det är nog hovmästarn.
  Plötsligt får hovmästarn spader. Han flyger på en spigg och hugger den i stjärten. Skadad flyter spiggen opp till ytan där den ligger på sida och vickar med sin stukade stjärt för att komma ner igen. Man blir så upprörd att man skriker högt:
    — Hallå där, hovmästarn!
    En båt skrapar mot bryggan. Det är Söderlund i viken. Han ser lite ängslig ut. Och del är klart, att stora feta karlar som ligger framstupa på bryggor i skärgårn och skriker på hovmästarn, såna ska man nalkas med en viss försiktighet.
    — Jag tänkte du ville ha din tidning, säjer Söderlund. Jag tog med den när jag var på posten. Vad ligger du här och hojtar för?
    Söderlund blir snart lika fascinerad som jag av spiggarnas lek. Fast han anser att det påminner mera om gamla Hotell Saga i Borlänge. Där brukade jakten på honor bli så intensiv framemot tolvtiden på kvällen att allt strök med, cigarrettjejer, servitriser och låghalta spritkassör-skor.
    — Det var en sagolik rulle på gamla Saga. En ilsksint gumma från Kvarnsveden tittade in vid halvtolvsnåret för att hämta hem sin karl. Hon fick ihop det med en resemontör och kom inte hem på fjorton dar.
    Medan Söderlund kikar på spigg läser jag i Dagens Nyheter att den härlige musikanten Louis Armstrong är död. DN har t.o.m. en artikel på ledarsidan om Louis. Och där står det:
   “Som Ambassadör Satchmo drog han över världen, älskad och bejublad som ingen amerikansk president före eller efter. Aldrig förr har någon gjort så många så glada. Louis Armstrong var samma lysande särling inom jazzen som Bertrand Russell inom logiken och filosofin. . .
    Jag minns plötsligt ett gammalt tidningsurklipp som jag sparade, en recension ur DN från den 26 oktober 1933, när Louis Armstrong var på sin första Sverigeturné och gav konsert på gamla Auditorium vid Norra Bantorget. Då skrev DN så här:
   “Louis Armstrong tycktes den nyktre och omedryckte iakttagaren snarast göra ett försök att akustiskt illustrera det nuvarande tillståndet i Förenta Staterna. Negermusik i olika former har ju intagit ett betydande utrymme i den västerländska repertoaren under de senaste femton åren. Stockholm gästas just nu av en av dess mest sympatiska och respektingivande tolkare, Marion Anderson. Även den negroida dansmusiken har förts hit av kultiverade stjärnensembler, sådana som Jack Hyltons och Josephine Bakers orkestrar. De som nu presenterades var något annat. Ett kollekt och trimmat gravallvarligt och oindividuellt band och framför detta en vild och larmande clown som producerade en skärande solostämma, antingen med sin av högtalare förstorade gutturala brännvinsbas eller med sin i ekvilibristiska diskantlägen trakterade trumpet”.
    Samma tidning och samma människa. Fast det är förstås 38 år mellan notiserna.
    Ack ja, säjer Söderlund, vi är alla spiggar och alla har vi arga abborrar som nafsar oss i ändan. Och sen när vi flyter upp till ytan som snygga lik, så bubblar abborren ur sej en vacker vers till vår ära. Men minuten efter är han på jakt igen efter nya offer.
    Så taskigt som livet är, menar Söderlund, kunde man lika gärna vara en spigg.

Har ni hört den här?
Det finns trots allt äldre människor som tack vare sitt sinneslugn förmått att ställa om sej till den moderna tillvaron. Gamle professor emeritus Olsson var sålunda ute på kvällspromenad i Hötorgscity när en långhårig person hoppade fram ur ett prång och ställde sej i hans väg med en stilett riktad mot professorns strupe:
    — Om du rör dej gubbe, sa ligisten, så är du en död man!
    — Dumheter, sa den gamle professorn. Det strider mot logikens lagar. Om jag rör på mej så är det i stället ett klart tecken på att jag lever.