Ekorre eller Jesus i Göteborg?
                 

nr 7 1979
■■■  Vad rör det göteborgarna att vinterstormen viner kring stan och Landvetters flygplats måste stänga på grund av snötjocka, dom öppnar sin båtmässa ändå och låtsas att våren är här!
  Lasse Dahlquist och Nick Hjort och mässdirektören Rolf Lindkvist har basat för den här mässan  i 20 år, sett plastbåtarna komma och träbåtarna gå.
    Hur är det med båtbranschen? Våras det verkligen? Mja, några stora nyheter bjöd man inte på  den här gången.
  Albin Marin släpper ut en ny segelbåt, en entypsbåt för kappsegling för 49 500 kronor. Det priset är numera en bomb. Men 49 500 kostar den förstås inte i själva verket. Det ingår t ex inga segel, en hyfsad segelgarderob går på 6 000 kronor extra. Och sen är ruffen inte inredd. Den får man i lös vikt. En någotsånär händig köpare får använda 25 timmar för att skruva ihop inredningen. Båtbranschen tar mer och mer efter de grepp som Ikea en gång införde i möbelbranschen. En representant för Albin säjer:
    — De där 25 timmarna skulle kosta oss på fabriken ca 175 kronor styck, det blir billigare för kunden att göra jobbet själv.
    En annan nyhet är Pelle Pettersons motorbåt Maxi, 25 000 kronor billigare än den nästan exakt likadana båt som Pelle ritade för en annan firma för några år sen.
    En tredje nyhet är Monarks nya båtroder, av gummi! Alla som försökt backa en snipa vet att man aldrig riktigt kan säja vart båten styr. Propellerns rotation drar akterskeppet åt ett helt annat håll än styrman avsett när han la om rodret. Men det nya böjliga gummirodret från Trelleborgs gummifabrik ska i fortsättningen hjälpa oss styra rätt även baklänges. Monark har satt in det som standard på en av sina båtar. Sen återstår att se hur länge gummirodret håller.
    Köper folk båtar fortfarande? Har man råd i samma utsträckning som förr? Ja. tydligen. Björn Lagerkvist i Sweaboat gav mässan en optimistisk prognos. Vi kommer alltså att tillverka 25 000 båtar i Sverige under 1979. 6 000 av dessa båtar kommer vi att exportera, resten säljs på hemmamarknaden. Dessutom importerar vi 25 000 båtar. Det innebär att 44 000 båtar kommer att säljas i Sverige under året. Men statistik är statistik. Det finns en gammal historia om söndagsskolefröken som frågade det lilla barnet om han kunde säja vad det är som är rött och har yvig svans och hoppar mellan träna i skogen? Barnet suckade och sa:
    — Normalt sett borde det vara en ekorre men eftersom det är söndagsskollärarn som frågar så är det väl Jesus.
    När man pratar med gubbarna på mässan i Göteborg om tillverkningssiffror och importsiffror får man till att börja med reda på att i siffran på importerade båtar - 25 000 - ingår alla de roddbåtar och mindre snurrebåtar som Monark tillverkar i Polen. Dessutom ingår alla de Flipperbåtar som Papp Isak, Sigurd Isacson, tillverkar på sin fabrik i Finland! Dessutom händer det i vissa fall att dessa svenska båtar vi importerar från Polen också ingår i siffran över svensktillverkade båtar - 25 000! Statistiken och prognoserna för 1979 års båtmarknad säjer oss ingenting. Man vet nämligen inte vad som är ekorre och vad som är Jesus bakom siffrorna.
    Nya framtidsbåtar, som lanserades i fjol, överlevde inte året. Gamla trotjänare, som Ockelbo DC 21, ritad av Bengt Allskog 1965 och lanserad 1966, är fortfarande en storsäljare. Det enda man gjort åt den på 14 år är lite inredningshyss och lite fartränder. När Allskog och Willy Rantzow körde henne i Roslagsloppet för första gången, det var 1966, tappade hon snurran på ena motorn på själva defileringsrundan strax före målgången i Öregrund och låg där och kajkade i sju knop medan alla konkurrenterna körde om och snuvade dem på segern.
    Men numera sitter det Volvo Penta i DC 21:an som på många andra f d snurrebåtar.
    En del olater i det inredningsmässiga har man inte blivit kvitt ännu. För några år sen skulle varenda roddbåt ha pentry och diskho, trots att båtarna seglar i den största diskho som finns, nämligen havet. Det mesta är borta nu men alltjämt finns det båtinredare som tvingar båtägarna att åka i skorvar där halva utrymmet är köksinredning.
  Stora muggdillet synes också vara på tillbakagång, små kemiska toaburkar har satts in där det förr fanns pumpdass, som dels var miljövidriga, dels krävde att man skulle vara civilingenjör för att kunna slå en drill. 
    Kvar är dynfnatten. Någon fick för sig att en svensk semesterbåt ska vara inredd som en orientalisk opiumhåla med drivor av kuddar och dynor. Alla andra har följt efter. Stora kuddkriget i den svenska båtbranschen började någon gång på 60-talet. När det var som värst såg båtarna ut som amerikanska gynekologmottagningar.
    Att hoppa i en sådan båt med skorna på var liktydigt med att trampa sönder kuddar för ett par hundra spänn. När det regnade, det gör så vissa somrar, satt båtfamiljerna och huttrade under sittbrunnssuffletten. I ruffen fick de inte plats, där låg alla kuddarna som inte tålde regn.
    Än ligger isarna tjocka runt Sveriges kuster och det är långt till vår och sjösättning. Ute på ön är isen så tjock att Waxholmsbåten inte orkar ända fram till bryggan. Dom sätter av folket på iskanten vid den brutna rännan och så får de pallra sig i land bäst de kan. Men även om isarna är tjocka så är det en riskabelt mosig blandning av snö och is och inte alltid bärkraftig. Söderlund rapporterar att Isaksson på Rödskär plurrade 
med sparkstötting och allt.
    — Vi var fyra man som drog i han, men allt verkade förgäves. Men efter tio minuter fick vi gubbfan att släppa sparken och då gick det!
    Söderlund har plockat fram sin gamla grodmansdräkt för att börja dyka redan i islossningen.
    — Dyka efter en gammal spark! fnyser Oskarsson på udden. Han vet ju i inte vad Söderlund vet, att gubben Isaksson hade ett brännvinspaket för 328:50 fastknopat på sitsen.