En ångbåt, den enda...

nr 31 1972
■■■ Öberg med Pentan kom ångande med andan i halsen och undrade om han kunde få låna min telefon. Visst fick han det. 
    Men varför inte anlita sin egen apparat?
    — Frugan talar med Petterssonskan sen tre kvart. Hon skulle bara ringa och meddela, att hon inte hade tid att komma över till henne och prata. Men fort för fan, var står apparaten?
    — Åja, det brinner väl inte?
    — Det är precis det det gör, sa Öberg och pekade mot horisonten.
    Där, neråt Utö till, steg en tjock svart rök mot den sommarblå himmelskupan. Väl uppe i nivå med Sankte Per bredde den ut sig som en sån där atomsvamp man såg på bilder under Bikinisprängningarnas tid.
    — Det måste vara skogsbrand på Utö, sa Öberg. Vi måste larma brandkåren!
    — Äsch, sa vi, det bor ett par tusen folk på Utö så här års, det är väl sannolikt att någon av dem redan kommit på idén att ringa.
    — Har ni sett röken? frågade Söderlund som kom släntrande med fyra abborrnät över axeln.
    — Vi har sett röken, bekräftade vi. Öberg tror att det är skogsbrand på Utö.
    — Skogsbrand? sa Söderlund. Med svart rök? Sällan. Dessutom kommer röken från Muskö. Det är väl någon gammal hembrännare som har flugit i luften igen.
  Då kom Petterssons minsta barn, "4-hästarn" kallad. Små barn är ofta väldigt observanta. Det här barnet hade iakttagit, att röken hela tiden flyttade sig närmare oss.
    — Å fan, är det löpeld? sa Söderlund och lade ifrån sig näten.
    Det var ingen skogsbrand. Det var ingen löpeld. Och det var heller ingen hembrännare på väg att gå in i bana kring jorden. Vad vi såg var sommarens enda ångbåt.
  Så har tiden sprungit iväg, så snabbt har utvecklingen haft sin gång, att en ångbåt vållar uppståndelse.
Hela udden var full med folk när ångbåten kom inom synhåll. Vi hade god tid att samlas, ty det gick inte fortare än två knop. Fartyget hade nämligen 200 meters massavedsflottar efter sig, det var alltså fråga om en av de hundratals bogserbåtar som drar massaved från Småland till pappersfabrikerna vid Norrlandskusten.
    Men vi log åt oss själva . . . tänka sig att en 80-årig gammal ångbåt kunde bli en sådan attraktion.
    De unga, tonåringarna, som aldrig sett en ångbåt i hela sitt liv, fyllde luften med kommentarer:
    — Det var en jävel å ryka, har han skit i förgasarn? sa ett långhårigt amanuensbarn.
    — Hon går på kol, sa Öberg undervisande.
    — Det gör farsan också, sa en långhårig son till öns enda vegetarian, men inte ryker han för det.
    — Går den på kol? sa en medelålders dam. Vad ska det vara bra för, när han har så mycket ved med sig?
    — Det är lättare för eldarna att skyffla kol i pannorna än ved, upplyste Söderlund. Under kriget hade de inget kol, då fick de elda med ved. Detta innebar att man måste anställa två drumlar som stod på akterdäck och kapade ved på en sågbock. Lite längre förut stod det en karl och klöv kubbarna med yxa. Och midskepps stod det sen en fjärde man och hivade ner vedträna till eldarna - det var en mycket personalkrävande sjöfart.
    Många sjömän dukade under för strapatserna. Jag minns en gammal bogserbåtsmatros från Öregrund som sågade tills han stöp. Jag var medbjuden på begravningen. Matrosens chef höll tal och det var högtidligt så in i vassen. Fast jag blev utkastad.
    — Hurså? sa vi.
    — Jag kunde inte hålla masken när bogserbåtsskepparen sa: "det var veden som tog kol på honom."
    — Förr, sa Oskarsson på udden, drevs även nöjesbåtarna med kol. Jag minns från min barndom i Skåne, att de hade små s.k. kolibribåtar med ångmaskin i på Ringsjön. Gubbarna gick ner och satte fyr under pannorna redan i gryningen och vid niotiden hade de trycket uppe. Då kom familjerna med frukostkorgar och så bar det iväg på sjöutflykt. Fast det var ont om ved i Skåne, så folk slogs om varenda pinne. Min farfar fick stryk för att han hade förskingrat våra köksstolar. Han hade fått låna en båt över en lördag, och det var en jäkel att kräva bränsle. 
Den drog två pinnstolar i timmen.
    — Det var billigt ändå det, sa Söderlund. Hemma hos oss i Västerfärnebo utmanade vi grabbarna i Ängelsberg på ångbåtstävling på sjön Åmänningen. Västerfärnebo vann, men sen fanns det fanimej inte ett enda köksbord kvar i hela den byn. Folk satt på huk och käkade gröt i ett halvår efteråt. Gurra Jansson på S/S Fram vann individuellt, men han blev diskad när de upptäckte att han hade eldat pannan med mahogny. Han hade slagit ett stort hejans klädskåp i flisor och gjorde 8 modiga knop på det.
    — Bensinen blev hans öde, fortsatte Söderlund dystert. Den första bensinmotorn kom till trakten 1918 och den gjorde 9 knop. Gurra gav sig faderullan på att han skulle bräcka bensinarn, och vet ni vad han gjorde? Jo, han öppnade fyrluckan och kastade in en hink med fem liter bensin i brasan. Ingen har sett dem sedan dess, varken S/s Fram eller Gurra Jansson. Frid över hans minne. Han var dock en pionjär inom den mellansvenska sjöfarten.
  Sommarens enda ångbåt försvann långsamt uppåt Aspöleden med sina massavedsflottar och livet på ön återgick i sina gamla banor. En tanker från Esso, en bjässe på knappa hundra tusen ton och två hundra meter i strumplästen, gled förbi i farleden. Ingen fäste någon notis om den. Alla moderna vidunder som passerar vår ö, är oss likgiltiga. 
    Ty de äro legio.
    Men sommarens enda ångbåt talade vi mycket om.
    Kanske kommer den tillbaka någon annan sommar.
    — Då ska jag sälja ståplatsbiljetter, sa Oskarsson. Det är i alla fall min udde.
    
Vi ser fram mot den dan, sa Söderlund. Har vi tur så tutar han kanske lite med ångvisslan också.
     Då blir jag så sentimental att jag faller i gråt, sa Öberg med Pentan.