En miljon sjuhundratusen bössor för mycket!
 
nr 41  1977 
■■■ Det hänger 1 miljon 700 tusen registrerade skjutvapen på väggarna i svenska hem, de tillhör jägare, tävlingsskyttar, hemvärnsgubbar och så dom som bara har bössorna som souvenirer. Det är, tror jag mig förstå, 1 miljon 700 tusen bössor för mycket.
    Av olika skäl tror jag inte att människan är riktigt vuxen ansvaret att ha vapen hemma. Norrland är ett exempel. Han är en medelålders kille med hallväggen full av studsare. När Norrland låg i lumpen var han inte bara livsfarlig, han var lite dum också. Vi hade mauser på den tiden. När det kommenderades rast och vila, satte sej Norrland med en duns. Mausern var osäkrad och slagfjädern spänd, skottet brann av och en stålhjälm virvlade runt i luften och försvann i ett buskage tjugo meter därifrån. Norrland är en av de få i svenska armén som har skjutit hjälmen av sej själv.
    — Tur att inte hakremmen var spänd, sa Norrland, då hade jag fått gå omkring och leta efter huvudet halva dan.
    Såna som Norrland ska inte ha hallväggen full med gevär.
    Under krigsåren hade vi vapen hemma lite till mans för vi var ju med i Hemvärnet och när som helst på natten kunde det gå larm. Då skulle man hämta uniform, bössa, gasmask och stålhjälm ur garderoben och hasta per cykel till Bromma flygfält. Det var övning stup i kvarten. Dessa satans tyskar, dom skulle alltid anfalla Bromma flygfält klockan tre på natten. Och där låg man i snön och hackade tänder och undrade hur det skulle gå på matteskrivningen påföljande dag när man inte fått en blund i ögona. Vid sexsnåret brukade stridsdomarna komma och säja att vi hade skött oss bra. Tyskarna, 150 sömniga bondbassar från Svea Livgarde, hade omringats vid Marabou chokladfabrik och lidit ett svidande nederlag.
    Mopsen var 58 år och äldst i hemvärnsgruppen. Han hade villa i Ängby och ansågs besutten. Mopsens fru tyckte inte om att Mopsen sprang ut med Hemvärnet om nätterna och dessutom tyckte hon att bössa, gasmask och hjälm tog för mycket plats i garderoben. Hon kastade in grejerna i städskåpet i stället. Man ska inte kasta med mausergevär. Den här bössan brann av och skottet gick rakt genom trossbotten och upp på övre våningen där gamla mormor bodde. Mopsens fru blev något blek.
    Det var ingenting mot mormor. Hon var alldeles vit i ansiktet när hon kom vacklande nerför trappan klamrande sej fast vid ledstången:
    — Nu är tyskarna här, rosslade den gamla, dom sköt nyss hål i pottan för mej.
    På ön i havsbandet hade vi höstkrig på 60-talet med enheter ur marin, flyg och armé inblandade.
    — För fot gevär! kommenderade furir'n. 118 Holm ställde mausern i berghällen med en viss beslutsamhet. Slutstycket fjädrade tillbaka och ett skarpt skott for till väders och missade Linjeflygs Metropolitan på linjen Stockholm — Visby med någon futtig meter. Sånt händer när ovant folk handskas med vapen. Linjeflyg går numera en annan rutt och undviker ön, för det kommer ju nya årsklasser som man inte heller kan lita på.
    Det pangas mycket i skärgårn ska jag tala om, mycket mera än vad myndigheterna egentligen har reda på.
  Söderlund i viken och Pettersson med Archimedesen skulle skjuta räven på Vitholmen, därför att rävjäkeln käkade opp nästan varenda ejderunge som fanns.
    Man for i Petterssons snurra och när man kom fram till holmen, ville Pettersson fylla bensin för det var torrt så det dammade i tanken.
    — Har vi inte tid med nu, sa Söderlund, raska på, räven går just ronden kring stränderna.
  Jo, visst fick man räven, men kulan gick tvärsigenom den magra stackarn och fortsatte dessutom igenom Petterssons jeep dunk. Dom såg det inte förrän dom skulle åka hem. Det fanns inte en liter kvar. Och där satt dom på ett öde skär med en död räv.
    Såna killar ska inte handskas med vapen.
    De ska inte hålla på med krut heller. Jag har hört berättas om en annan jakt. Södervikarn och Pelle med ögat var på sjöfågeljakt ute i yttersta havsbandet en gråkall dag med blåst och regn. Men Södervikarn har en jakt- och fiskebod på Stenskär, så där kunde dom värma sej frampå eftermiddagen. Men Södervikarn frös så han skakade redan klockan tio på dan och Pelle med ögat menade, att han var en jävla idiot som så här års gav sej ut till havs med en tunn vegamössa på roten.
    — Du skulle ha tatt pälsmössan, sa Pelle.
    — Jovisst, sa Södervikarn, men jag hitta’n inte. Jag leta som en dåre. men den fanns ingenstans!
    Det var inget annat att göra än att puttra iväg ner till Stenskär för att värma sej i kåken. Men där var det lygens att få eld i kamin. Veden var sur och papper att tända med hade man glömt.
    — Kvistar och pinnar, sa Pelle med ögat.
    — Ha, skrattade Södervikarn. På Stenskär växer inte så mycket som en knippa ljung en gång.
    — Jag vet, sa Pelle. vi har ju krut.
    — Visst fan, sa Södervikarn och nöp av kulorna på ett par patroner och tömde krutet i kaminen. Sen langade han in en tändsticka och då var det färdigt! Kaminen hoppade jämfota och small så att järnringarna skramlade.
    — Ut, skrek Pelle och båda gubbarna störtade sig på dörren.
    De kom lagom för att se något lurvigt föremål virvla omkring i luften och slå i backen tio meter från stugan. . .
    — Tamejfan sköt vi inte en ejder med skorstenspipan! sa Södervikarn.
    — Nej, sa Pelle med ögat, det är din gamla skinnmössa.
    — Visst, nu minns jag, sa Södervikarn, jag satte den ju över skorsten för att inte veden skulle bli sur.
    — Sätt den på roten den här gången, rådde Pelle med ögat. Den är varm och skön ännu.
  Som sagt: Det finns 1 miljon 700 tusen registrerade skjutvapen i privat ägo. Och det är precis 1 miljon 700 tusen bössor för mycket.