En mört på 50 gram. . . 
   
nr 32 1979                              
■■■ Häromdagen blev Oskarsson på udden och Pettersson med Archimedesen osams med hela ön. Felet var Söderlunds, och i viss mån mitt, men oss är det ingen som är arg på.
    Det var svår tjocka den dagen. Oskarsson på Udden, som satt på stora bryggan och metade. såg knappt sina egna skospetsar och måste meta alldeles intill bryggan för att inte förlora flötet ur sikte.
  Själv kom jag hem över fjärden för åtta knop styrande efter kompass. Den som inte kör på kompass i sådan tjocka är antingen inte klok eller också heter han Öberg med Pentan. Öberg släpper ut en lina i aktern och tror sig hålla rak kurs så länge linan pekar rätt ut från båten. Därför hamnar han också i Björkösund fast han ska till Ornö Huvud, en kursavvikelse på nästan hela Ornö, dvs. en 7- 8 distansminuter.
    Man kan fråga sej vad man har ute i tjockan att göra? Jo, dels var det så att Pump-Olle, en gammal polare, är i Norrland och fiskar lax och hade skickat mej en 6 kilos laxöring i gåva att hämta på Dalarö Brygga, dels var det klart och fint när jag for in.
    Sen har ju också tjockan sin charm. Sirenerna bölar i farleden i alla tonarter. Där hörs en mäktig mistlur någonstans inne i det vita, den låter som en utdragen mollton från Tommy Dorseys trombon. Du ser aldrig fartyget, bara det vita bogsvallet lyser i tjockan 75 meter framför din stäv. Förmodligen är det någon av dessa Norrlandsbåtar med pappersmassa på väg söderut. Dom har börjat gå tätare på sistone. Vi tar det som ett tecken på att det är uppåt igen för massaexporten. Alldeles bakom dej hör du ett uppkäftigt “ha hoo-a” inte olikt Earl Bosties saxofon i “Flamingo” och om styrbord tjuter Artie Shaws klarinett, förmodligen Waxholmsbolaget som letar bryggor på radarn.
  Min billiga, men ack så pålitliga, Silvakompass för mej spik på min egen brygga och där står Söderlund i viken och ser trumpen ut. Han hade väl hoppats att jag skulle komma ett par hundra meter fel så att han kunnat utbrista i några uppfriskande spydigheter. Nu sa han i stället:
    — Det var mej en jädrans lax!
    — Just, sa jag. Men den har rest lång väg från Norrland så jag måste upp och rensa den på stubben annars blir han skämd.
    Då tändes det en glimt i ögat på denne Söderlund, den okynnigaste 59-åring skärgården känner.
    — Kan vi inte vänta bara lite? vädjade han. Jovisst, men varför?
    — Kom, sa Söderlund och stövlade iväg mot stora bryggan. Vid sjöbodarna la han ett finger över munnen och började smyga som siste mohikanen i tjänsteärende.
    Bakom den alltjämt metande Oskarsson på udden låg hans fångst för dagen, en stackars mört på 50 gram. Man får just inte annat om man metar intill bryggkanten. Söderlund i viken smög fram och bytte ut denna mört mot en lax på 6 kilo. Sen tog vi betäckning bakom sjöbodsknuten för att avvakta händelsernas utveckling.
    Där kom den förste. Öberg med Pentan var ute och spankulerade med händerna i jeansfickorna. Han tvärbromsade och glodde som om han mött ett spöke mitt på ljusa dan.
    — Vilken jävla fisk du har fått! sa han till Oskarsson.
    — Gå och bada, fräste Oskarsson utan att vända sej om.
    — Det är en lax, va?
    — Nej, det är en mört för fan.
    — Kan dom bli så stora? Oskarsson fattade öskaret och fyllde det med sjövatten och kastade över axeln rakt i synen på Öberg.
    — Jävla typ, sa Öberg och gick hem för att byta.
    Sen kom Pettersson med Archimedesen gungande i sina nya gummiskor som han är så stolt över. De riktigt fjädrade när han tvärbromsade och skrek:
    — Det där kallar jag fiskelycka!
    — Var lagom sarkastisk, sa Oskarsson och stirrade envist ut i tjockan.
    — Drog du opp den själv, eller hade du hjälp? undrade Pettersson med Archimedesen.
    — Har du nya gummiskorna på dej? undrade Oskarsson.
    — Ja, hur så?
    — Ta då och studsa ända in i helvete, sa Oskarsson.
    Pettersson skakade på huvudet och avvek, förolämpad och stött.
    Herregud, sa fru Öberg, nästa person, det var den största fisk jag sett på åratal!
    — Förbannade kärring! skrek Oskarsson på udden och så var han osams med den också.
  Under tiden hade Pettersson med Archimedesen hunnit löpa runt ön och berätta om Oskarsson på udden som satt på ångbåtsbryggan och metade laxar på sex kilo. Och det är klart att ön skulle ner och titta.
    Där kom Petterssonskan, Söderlundskan och Begagnade Bergman med familj. Där kom adjunkten som hyr gula villan och Isaksson på Rödskär som för laxens skulle hade avbrutit ett rafflande schackparti med Lurviga Lundgren, så kallad därför att han har så mycket hår på bröstet. (När han solbadade på en klipphäll i fjol frågade människorna varandra vem det var som hade glömt en ryamatta på Sandskärsudden.)
    Osvaldsson kom roende från Lillholmen ty ryktet om den stora fisken hade nått honom per telefon.
    Det blev till slut en hel folksamling på bryggan men ingen var imponerad och ingen var glad, för Söderlund hade bytt fisk igen och där satt Oskarsson med en mört på 50 gram. Allas vrede vändes mot Pettersson med Archimedesen vilken anklagades för att ha spritt falska rykten. Församlingen mumlade hotfullt.
  Om aftonen språkade vi genom saken i Söderlunds berså. Tjockan hade skingrat sej och solen sjönk röd som en blodapelsin i en blå och stilla fjärd, blåblå skulle Grive i TV säga. Det konstaterades att Oskarsson var osams med alla som han bett fara åt helvete och att Pettersson var osams med alla som han lurat ner till bryggan. Söderlund i viken sa att vi skulle ta det som en lektion i missförståndens roll i de mänskliga relationerna.
    Vi svenskar sitter här, sa han, och hånler åt en värld i brand.
    Men hur kan vi begära att mänskligheten i fjärran länder ska kunna hålla fred när en liten ö som den här kan bli osams för en mört på 50 gram?
    På detta skålade vi i kask på kaffe och vodka - Kaskenkorva, som Söderlund säger.