Ensamhet och piskning!
     nr 14 1980                              
■■■ Fiska och fiska? fräste Söderlundskan. Aldrig är det annat! Men nu ska vi ha vårrengöring i kåken och det blir mera piska än fiska för din del. . . Ut med madrasserna innan jag blir arg!
    Söderlund hängde suckande näten ifrån sig på en spik i väggen och lomade in. Oskarsson på udden, Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan log men skrattade inte. Den rätta skadeglädjen ville inte infinna sig, ty alla har vi den nödvändiga men ack så tråkiga vårstädningen att tänka på.
   Förr, sa Oskarsson på udden, förr klarade fruntimmerna jobbet utan att gnälla, men nu ska det vara jämlikhet även i städningen.
    — Jag tror, sa Öberg med Pentan, att hade Frida tvingat Birger Sjöberg att piska, damma och tvätta fönster så hade “Frida i vårstädningen’’ aldrig blivit skriven.
    Med instämmande nickar gick vi in till Söderlunds för att hjälpa till. Fem man kånkade ut på varsina två madrasser och snart yrde dammet som grå snö i vårluften.
    Vi tar mina madrasser på eftermiddagspasset, sa Pettersson med Archimedesen och det blev nya instämmande nickar. Starka män behöver dock en paus ibland och Söderlund bjöd på pilsner som vi klunkade i oss sittande på madrasserna.
    — Somliga, sa Söderlund, kan inte finna sig i den nya stilen. De mest inrotade mansgrisarna vill att allt ska vara som förr, tofflorna framställda och kaffe på sängen om morgnarna.
    — Man skulle kanske göra som TV-idoler och partiledare, sa Öberg, skilja sej efter 35 års äktenskap, ragga upp nån 18-åring och tala ut om sin lycka i Svensk Damtidning.
   Akta’re, sa Söderlund. Jag lider när jag slinker in på Alexandras med nån affärsbekant och ser dom där 55-åriga polarna som försöker bli unga på nytt. Dom har lämnat fru och barn och villan i förorten, tjackat tajta brallor, T-shirt och Peacemärke i kedja om halsen och jimmar till allmänt åtlöje på diskoteken om nätterna. Får dom nån tjej på kroken, vilket lär hända, så får dom ju inte sova på småtimmarna heller, ty unga tjejer är krävande numera.
    Jag tycker de där killarna är beklagansvärda. Man har nog bra som man har det, regelbundna måltider och erotik sisådär varannan lördag.
    Ibland är du klok som en räka, sa Oskarsson på udden. Larsson på lagret sparkade ut tant och ungar i kylan bara för att han hade träffats av blixten på personalfesten. Blixten hette Gittan, en 23-årig blondin på bokföringen. Tänka er, Larsson är 54 och tjejen 23, han kunde ju nästan vara farfar åt’na! Han blev farfar fortare än han hade anat, på tre månader åldrades han 30 år och lallade omkring vithårig, fårad och pank, ett fall för det sociala. Tjejen hade plockat honom på rubbet, stålar, sommarkåk, bil, ork och livslust. Bara för att den jävla Larsson inte kunde acceptera, att gubbsjukan kom smygande, sprang han på första bästa golddigger. När Larsson låg där som en urkramad citron, pep hon med en jugoslav i städbranschen.
   Blå ängeln, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Att va? sa Öberg med Pentan.
    — Blå ängeln, sa Pettersson. Marlene Dietrich. Hon var sån där på en gammal film. Fast de e kultur, så de e väl inte mycke å snacka me dej om, du läser väl bara Fib-Aktuellt?
    — Läser väl hellre Fibban och tar ett par bärs och drömmer om hur det var när man var ung, sa Öberg med Pentan. Det blir billigare än att ranta runt som torsk åt kallhamrade småluder på Lorry.
   Sånt är man inte smart nog för heller, sa Söderlund i viken. Ska man klara dagens tuffa brudar, måste man vara smart som den där kisen från Brunflo ni vet.
    — Aldrig hört talas om, sa Oskarsson, berätta.
    Då gjorde Söderlund det.
    Kisen kom från Brunflo i Jämtland till Stockholm och tog telefonkontakt med en av dessa madammer som tar emot i bostaden. Jo, han var välkommen.     Allt förlöpte bra och killen sa, när det var färdigt:
    — Är du nöjd med 500 spänn?
    Flickan, som var en hundrafemtiokronors, gjorde stora ögon och utbrast:
    — Det kan, du lita på att jag är!
    — Då så, sa killen och lämnade över fem hundralappar. Då kanske man är välkommen tillbaka i morron då?
    — Det vet du, sa flickan.
   Dan därpå gick han i repris och gav flickan 500 spänn till och flickan sa:
    — Du är den snällaste och mest generösa kund jag nånsin haft, du kan inte vara från den här kallhamrade stan?
    — Nej, sa han, jag är från Brunflo i Jämtland
    — Så lustigt, sa flickan, det är jag med. Min mamma bor förresten kvar där fortfarande.
    — Vet väl det, sa killen, vi bor faktiskt grannar. Hon bad mej förresten ta med 1 500 spänn som du skulle ha. Här är dom 500 som blev kvar.
    Medan vårsolen steg över ön resonerade vi mycket som mannens klimakterium och mänsklig ensamhet.
   Ensamhet måtte vara någonting ohyggligt. Jag minns en äldre man jag mötte en kväll på 60-talet på gamla Standard i Luleå. Han berättade om sitt liv över en nattfösare, om hur han hade gjort sig av med hustrun och ersatt henne med en dam från Skåne som han hittat på annons. Hon kom flyttandes upp från Skåne med en vit pudel.
    — Vi levde lyckliga i elva år. Men så en dag när jag kom hem från jobbet låg det bara ett avskedsbrev på köksbordet. Hon hade tagit med sig pudeln och rest hem till Skåne!
    — Det måste vara ett hårt slag?
    — Ja, sa mannen, det var en sån jädrans trevlig pudel!
    Jag sa till gubbarna på madrasserna:
    — Att sitta på en krog i Norrland och gråta över en tolvårig pudel, låt oss aldrig bli utsatta för en sådan ensamhet!