Ett brev betyder så mycket!
          nr 34  1967
■■■ Gamle John hade varit i land med båten och hämtat posten och Söderlund i viken satt på en pollare på bryggan och läste brev.
    — Ett brev betyder så mycket, sa jag.
    — 38:50, sa Söderlund, brandförsäkringen på kåken. Fylgia hälsar att hon mår bra.
  Så här ute på ön betyder breven faktiskt mera än i stan. Det är alltid spännande med en hälsning från fastlandet, om det så bara är påminnelse om en försäkringspremie.
    Fast folk kan inte skriva brev, anser Söderlund. På den gamla goda tiden när det inte fanns telefon och man fick köra slut på trettiåtta hästkrakar för att ta sej från Stockholm till Göteborg, då var brevskrivandet en konst. Folk umgicks via postverket. Av gamla brev vet vi det mesta om 1700-talets, människor, hur de levde och vad de tyckte och vilka frågor som diskuterades i tiden. På 1800-talet blev det genast sämre, då började folk åka tåg till varandra för att sitta och prata skit i några dagar. Konsten att skriva brev glömdes bort. Allt detta är mycket sorgligt, framhöll Söderlund.
    Tänker man tillbaka på de brev som man fått ut till ön under den här sommaren, så måste man medge att det ligger något i vad Söderlund säjer.
  Svenska standardbrev låter så här:
   “Hejsan, jag mår bra! Hur mår Du? Jag badar och solar hela dagarna och har det jätteskönt. Nu är papperet slut så jag kan inte skriva mer. Skriv snart, Hälsningar. . .  etc”.
  För det mesta nöjer sej folk med att skriva vykort. Gula sandstränder, flaggblått vatten och strandparasoller som liknar flugsvampar, för färgtryckningstekniken har en bit kvar innan den är fulländad, över ett hus i bakgrunden har avsändaren ritat ett kors med kulspetspennan så att man tror att portvakten har hissat pestflaggan. Men bredvid krysset står det: “Här bor jag!” Så vänder man på kortet och vad hittar man väl där? Jo en mycket summarisk text: “Här är det stenkul! Hälsningar Lasse”. Sen går man omkring i fjorton dar och undrar vilken jävla Lasse det kan vara som har skrivit. Man känner 469 stycken.
   Varför undrade Söderlund, kan dom inte lära ungarna i skolan att skriva brev? I stället för att lära dom att mor är rar och att farsan är ute och ror, så kan dom väl lära ungarna nåt som dom har praktisk nytta av! Uppsatser får dom skriva för brinnande livet, långa grejer med Inledning, Avhandling i och Avhandling II och Avhandling III och Avslutning. Men vad handlar uppsatserna om? Jo, här sitter battingar i Bandhagen och Österkorsberga och skriver sida upp och ner om vad Napoleon hade för sej i Moskva 1817 eller tio sidor om kons magar, löpmagen, våmmen, boren, roxen och glan eller va fan dom heter. Varför kan dom inte lära ungarna att skriva ett vettigt brev?
    Va sitter ni här och dillar om? sa Söderlundskan som dök upp för att rensa en hink strömming till middag.
    — Om svenska folkets tafatthet när det gäller brevskrivning, sa jag.
    — Folk måste lära sej skriva bättre! sa Söderlund.
    — Som du då? sa Söderlundskan med skepsis.
    — Kan inte jag skriva brev kanske? sa Söderlund.
    — Jorå, jag har sparat en del av dom ståtligaste. Dom som är i det närmaste obetalbara.
    — Nä nu jäv. . . sa Söderlund.
    — Minns du tex. det där ömsinta brevet du skickade mej till Mallorca en höst för några år sen? undrade Söderlundskan och skrattade så att hon var tvungen att sätta ifrån sej strömmingen, “I besittning av Edert ärende av den 25 dennes undrar jag vad i helvete du menar med att inte resa hem på fredag utan stanna en vecka till? Kommer du hem och har blitt på tjocken med nån spanjor, så får du fanimej försörja ungen själv, om du så ska kränga ballonger på djurgårdsslätten! I övrigt har det inte hänt nåt särskilt. Katten har klämt svansen i hissdörrn, lillgrabben fick blodförgiftning i fingret när han peta sej i näsan. Dom har skjutit Kennedy. Puss! Din Harry.”
    — Nog behöver svenska folket lära sej skriva brev alltid, sa Söderlundskan, tog strömmingshinken och gick.
   En förlägen tystnad spred sej över bryggan. Söderlund vek en svala av inbetalningskortet från försäkringsbolaget och lät det segla ut över viken, Den kom inte många meter.
    — Men i går gjorde jag en som flög ända till Oskarssons boj, sa han. Det var lysräkningen. Elverket har tunnare papper i sina avier.
    Konsten att vika papperssvalor har också blivit bortglömd, sa jag.
    — Riktigt, instämde Söderlund, det viks alldeles för lite papperssvalor i folkhemmet, Det är välståndet. Ungarna får modellflygplan med eterdrivna dieselmotorer redan när dom går i pappslöjden. Det är bara äldre herrar som vet hur en riktig svala ska göras. När Oskarssons firma flyttade till Wasahuset på Vasagatan, fick dom lokaler på femtioelfte våningen och började tävla med papperssvalor. Kontorschefen var en baddare på svalor, dom gick flera hundra meter längre än personalens. Han utmanade hela surven på tävling, den som inte kom över Klara sjö med svalan fick bjuda på krogen. Det höll på att sluta i tragik, en svältavlönad telefonist råkade ut för en kastvind så att hennes svala vände och flög in i en annonsbyrå tre våningar under. Inte nog med att hon fick punga ut med flera hundra för krognotan, det kom upp en vizualizer från annonsbyrån och ville knacka'na på ögat för att hennes svala hade knuffat omkull en tuschflaska över en renritad layout.
   Sporten har sina sidor, sa Oskarsson på udden som kommit ut på bryggnocken för att titta efter om det var några abborrar inne i viken. När jag jobbade på skatteverket och vi huserade i Bonnierhuset, så var vi femton gubbar som vek svalor varenda lunch. När det blåste nordlig vind flög dom långt opp på Kungsholmen och vi fick skicka dit yngsta amanuensen i en taxi för att få reda på vem som vann. Han fick förresten sparken sen, för att han inte såg opp. Han vek en svala som stack ända bort till Lilla Essingen, men det visade sej att han hade kastat bort debetsedeln för en bilhandlare på Söder.
    — Det är mycket viktigt att man ser upp med vad det är för papper man viker svalor av, sa Söderlund allvarligt. När pojkar'na på Folksam kom in i nya skrapan vid Skanstull skulle dom se vilken som kom först över till General Motors. Den gången var det ett livförsäkringsbrev som gick åt skogen för en nybliven änka i Flen, Änkan surrade om sitt förbannade brev i flera månader, och killarna hade det rätt snejsigt när dom skulle förklara saken på bolaget.
    — Det är kallt, sa Oskarsson.
    — Ja, sommaren är slut, sa Söderlund. Man får ge sej in till stan och vika svalor. Dom säjer att dom blir snabbare om man ballastar dom med två gem?
    — Ett gem, sa Oskarsson, i varje fall om man viker av ett A 4. Det vill till en helsikes turbulens om man ska få nån rulle på en A4 med två gem.
  Hallå stan, här kommer vi med friska krafter! Här ska vikas och flygas svalor i massor! En svala gör ingen höst.