ETT KANONSÄKERT SYSTEM...
              
nr 21 1980
■■■ Ack hur härligt majsol log över bryggor, sjöbodar och båtar. Öbergs pråm var den sista som kom i sjön.
    Sen satte vi oss mitt i bråten av bockar, presenningar, färgpytsar och penslar som styvnat för att fira den slutgiltiga sjösättningen med en jordkällarkall bärs i burk.
    Söderlund i viken la sin vana trogen förseglingsringen i burken innan han förde burken till munnen. Andra slänger ringen ifrån sig och skräpar ner. Inte Söderlund. Pettersson med Archimedesen brukar alltid säja, att Söderlund en vacker dag kommer att svälja ringen så att vi får ringa på en doktor med magnet i snöre. Men än har det inte hänt. Ringen håller sig på burkens botten.
    Nu fattas bara att Oskarsson glömt att lämna in kupongen, sa Söderlund och kisade misslynt mot solen.
    — Ånej, sa Öberg med Pentan, han brukar komma ihåg saker och ting.
    — Ett sånt stenhårt system, sa Söderlund, blir vi inte miljonärer den här gången, blir vi det aldrig.
  Vi tippade för bortåt 40 spänn var för det vackra systemets skull. Det är en stor summa för folket på denna ö som aldrig varit särskilt hemfallet åt tippning. Men Söderlund hade mött en polare från förr på ett stadshotell i Västmanland och blivit invigd. 
    Så som han lade ut texten var vi redan på grön kvist. Oskarsson på udden skulle in till stan, fast det brukar höra till att vi alla tar ut kompdagar i samma vecka just för sjösättningens skull. Oskarsson fick med sig kupongen och alla stålarna.
    Kan man verkligen lita på den fan? undrade Söderlund.
    — Vad skulle kunna hända? sa jag. Tror du att Oskarsson skulle frestas gå på krog och supa opp alla stålarna?
    — Nej, men glömma att lämna in kupongen före klockan sex, sa Söderlund. Men då jävlar ska jag personligen rulla'n i närmaste myrstack!
    — Stryk, ska han ha, sa Öberg med Pentan.
    — Vi dränker'n i sjön, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Lugn, sa jag, han har inte kommit tillbaka än.
    — Han har inte det nä, sa Söderlund i viken.
    — Kvällsbåten har inte gått från fastlandet än, anmärkte jag. Det felas tre minuter i avgångstiden.
    Får jag höra att den satans Oskarsson har missat inlämningen av tipskupongen, vet jag inte vad jag gör, sa Öberg.
    — Han har alltid varit en smula disträ, sa Söderlund. Minns ni när han skulle lämna in ålen till rökning eftersom han ändå skulle till stan och skicka en låda lingon till sin morsa i Skåne? Han lämnade in lingonen på rökeriet och skicka fyra färska ålar till en vettskrämd morsa i Höör.
    — Eller när han for till Mallorca på en almanacka från Gulf, sa Pettersson med Archimedesen. Passet hade han glömt hemma i skrivbordslådan.
    — Det går åt helvete med vårat kanontips, sa Öberg med Pentan. Men det ska han få äta upp, han ska inte få låna gräsklipparn på hela sommaren. Han är ju för snål för att köpa en egen, den förbannade skåningen. Springer å lånar stup i kvarten. Han e tom på soppa och full av gammalt gräs när man får tebaka'n. 
    — En ärans drullputt är han, sa Söderlund. Kasta min bästa dragg på 40 meters djup utan lina. "Slänga draggen", sa jag och så gjorde han det. Nog fan får man väl räkna med att t.o.m. en skåning ska ha vett att knopa i en lina innan han slänger? Det är möjligt att han kommer ihåg att lämna in tipset. Annars jävlar!
    — Tillfällig glömska, sa Öberg med Pentan, det kan man ju överse med. En polare, som letat efter en tvåa med kök i Vasastan i åtta år, fick äntligen napp. Men då gällde det att han skulle ringa mellan kvart över två och halv tre en torsdag. Tror'u inte han glömde bort sig. Ringde tjuge i tre och då vare så dags. Men sånt kan man trots allt överse med, det drabbade bara honom själv och ingen annan. Men om Oskarsson nu har glömt lämna in tipset, så drabbar de ju dej Söderlund, å mej å Olsson å Pettersson å honom själv också för den delen. Ett helt gäng blir lidande för att en jävla snedseglare inte kan komma ihåg saker och ting.
    — Ja, sa Pettersson med Archimedesen, kommer han ut och har glömt tipset, då får han välja alltså, en dagsedel per skaft eller att vara varg i veum i åratal.
    — Var ligger egentligen Veum? undrade Söderlund.
    — De e väl nånstans i Skåne, så han får hemmaplan, sa Öberg.
    — Nu kommer båten om Aspö udde! sa jag och de övriga sträckte på halsarna precis som om de inbillade sig kunna urskilja om Oskarsson var med.
    — Har han verkligen glömt lämna in kupongen, vågar han sig nog inte ut, siade jag.
    — Ett sånt kanonsäkert system, sa Söderlund.
    — Fan vad han ska få! sa Öberg.
    — Ska vi nita'n direkt på bryggnocken? undrade Pettersson.
    — Vi kan ju i alla fall möta honom, sa jag.
  Rov för stridiga känslor stegade gubbflocken iväg mot ångbåtsbryggan. Jo då, Oskarsson på udden var med, stod på fördäck och vinkade käckt på långt håll. Fyra hotfulla män nickade bistert till svar. Trossen kom, landgången lades ut, Oskarsson landsteg med ICA-kassar i nyporna och raska kliv.
    — Hallå där, sa Söderlund och såg ut som Humphrey Bogart, ställd mot väggen i någon läskig kriminalfilm från 40-talet. Kom du ihåg att lämna in tipskupongen?
    — Javisst, sa Oskarsson och log.
    Men han log förgäves. Ingen av fyra bistra män tittade åt hans håll. Vi körde huvudena ihop och såg varandra i ögonen.
    — Fan också, sa Söderlund i viken. Jag som kände mej så upplagd för att lappa'n på truten.