Ett mode uppstår så lätt. . .
                                                    
  nr 5  1979     

■■■ Nu är det fullt igen, sa Öbergskan och menade vedboden.
    Man ska inte tro att denna vedbod är full av ved — tvärtom, denna strömavbrottets svinvinter har det gått åt mera ved än någonsin på ön.
    Nej, det som Öbergs vedbod är full av är avlagda jeans. Öbergs har trenne tonårsbarn som fyller vedboden med jeans så fort de blir omoderna och det blir dom ungefär en gång i kvartalet. En gång skulle jeans vara stuprörssmala och sitta som solbränna på benen. Alla utsvängda jeans var ute och hängde i vedboden.
    Idag ska jeansen vara säckiga igen, stuprörsjeansen fyller vedboden.
  Oskarsson på udden har också tonårsbarn och gnisslar tänder varje modet ändras. Ungdomar som fnyser åt prylsamhället, skäms ögona ur sig om de inte får nya jeans högst tre dagar sedan det stått i Travolta-Revyn att modet har svängt.
    — Jeansbranschen styrs av stenhårda behovsskapare, hänsynslösa människor som spelar på ungdomens fåfänga, gnisslade Oskarsson.
    Snack, sa Söderlund i viken, dom är inte mera stenhårda än du och jag. Men dom är rasande slarviga.
■   Medan snön föll i tunga flingor och vi satt på våra sparkstöttingar vid hålen i isen och ryckte med pimpelspöna, utvecklade sig en diskussion om hur mode kommer till. Söderlund vidhöll att ett mode kommer till mest av en slump.
    — Det var som med utanpåskjortan, sa han. Minns ni storyn om den där amerikanska miljonären, som hade pyjamasfabrik i Minnesota? En dag brann hela magasinet opp för honom och där låg det 120.000 par pyjamasbrallor som blev lågornas rov. Nu stod miljonären med 120.000 pyjamasjackor utan brallor. Vafan skulle han göra? Jo han satsade några miljoner dollar i en show där alla skådespelarna uppträdde i pyjamasjackor som utanpå skjortor. Det blev ett mode på stubinen. Han krängde alla 120.000 pyjamasjackorna på tre dar och fick tillverka ett par hundra tusen nya fort som tanken. Så går det till när moden skapas.
   Jag kan föreställa mej hur det gick till på den tongivande jeansfabriken. Någon bakfull käring ställde tillskärarkniven lite snett en morron och så blev det jeans med plats för torgmadamsrövar. Att kasta en hel dagstillverkning var ju inte att tänka på, det var bara att köra vidare och låta nån Travolta uppträda i flaxande brallor i nästa film, så var saken oskar.
    — Teorin låter fantastisk, sa Öberg med Pentan och hivade och drog, för det var nåt tungt på kroken, dock ingen abborre utan en glosögd simpa som liknade ldi Amin. Den släppte vi tillbaka i djupet. Simpor går att äta men då ska det vara många — det blir en fin bouillabaisse av stjärtarna.
    — Teorin är inte mera fantastisk än att vi har exempel på sådana modebildningar här på denna ö, sa Pettersson med Archimedesen.
    Folk som påstår sånt, måste förklara sig.
    — Jo, sa Pettersson, har ni märkt att det i var och varannan kåk sitter taklister på fem tum?
    — Ja, hos mej i varje fall, sa Söderlund.
    — Här också, sa Oskarsson.
    — Vem var det som var först med det? Var det inte jag kanske? sa Pettersson.
    — Möjligt, sa Söderlund. Gullan kom hem en dag och sa, att vi skulle peta ner dom vanliga entumslisterna och gå in för femtum halvtum. Och det blev riktigt snyggt.
    — Trivsamt, instämde Oskarsson, det sänker liksom takhöjden och gör interiören intimare.
    — Fast det var ett jäkla gerande i hörnen, sa jag.
    Vet ni, sa Pettersson, att modet har spritt sig? Olaussons på Ornö har femtumslister kring taken i fem rum och på Dalarö sitter det breda lister i åtminstone tre kåkar som jag vet.
    — Det är väl inget fel i det? sa Oskarsson.
    — Nej men ett jävla bra exempel på hur modegrejer kommer till, menade Pettersson.
    Det var så, att Pettersson med Archimedesen efter tio år i kåken tyckte att det var dags att tapetsera om. Pettersson for till stan och köpte rullar och klister.
■   Att tapetsera väggar är inte så lätt för lekmannen. Man gör det så sällan, att man aldrig hinner få någon rutin. Därför bär man sig lite valhänt åt.
    — Vet du, sa Pettersson till Söderlund, att de breda taklisterna är ditt fel?
    — Mitt sa Söderlund. Jag tyckte nyss du sa, att det var jag som hade apat efter dej.
    — Men lik förbannat är det ett av Söderlund förorsakat mode, sa Pettersson. Där stod jag och måttade med tapetrullen på väggen och skar. Och när första våden var uppe, så var det dags att måtta igen.
    Då kom Söderlund. Han tittade och sa.
    — Det där är inte rationellt. Skär för fan upp alla våderna på en gång! . . . Få se . . . åtta, sexton, tjugo, tjugufyra . . . det går åt tjugofyra våder till det här rummet. Hit med kniven, så ska jag skära upp dem åt dej.
    — Jag minns sa Söderlund. Jag fick knappt tack for hjälpen.
    — Det kan, sa Pettersson, bero på att alla våderna var 2.30 långa. Jag har 2.40 i takhöjd. Det fattades en decimeter runt om. Det var inget annat att göra än att dölja detta faktum med en taklist upptill på femtum x halvtum! Så uppstår ett mode sa Pettersson.
  Under tystnad ryckte vi i våra spön. En kråkas avlägsna kraxande var nästan det enda som hördes i en vintertyst insnöad skärgård. I morse kom det en containerbåt förbi ute i rännan. Det var nästan uppiggande med dess rasslande bland flaken.
    — Tyst, sa Söderlund i viken.
    Precis som om vi inte redan var tysta. Vi spetsade öronen. Från fastlandet nådde oss taktfasta hammarslag.
    — De e väl en jävel till som fått för sig att han ska ha femtums taklister, sa Oskarsson och drog opp en Idi Amin på två hekto.