Sommaren 1978, ett svart minne!
                        
nr 32   1978  
■■■ Augustisolen stekte över ön, fjärden låg där nästan oljig och blänkte. Söderlund i viken läppjade lojt på en lättöl och sa, att hade det varit sånt här väder första torsdagen i juli, så hade han icke varit ibland oss längre. Då hade han varit ägare till en alldeles egen liten ö i Roslagen. Men nu blev det inte så, därför att regnet formligen öste ner den första torsdagen i juli.
    Jag tror att Söderlund har drömt om den här holmen i Roslagen i hela sitt liv. I varje fall har han snackat om den i åratal. Jämt och ständigt återkommer han till ön som han beskriver som ett paradis på jorden.
 Nu var det så, att denna ö ägdes av en knarrig miljonär från Uppsala som inte ville sälja, trots att han ägde åtminstone fyra, fem holmar i skärgårn och dessutom ett mindre paradis i Härjedalsfjällen.
    — Förr eller senare hänger gubben in skylten och då får man väl köpa av sterbhuset, tröstar sej Söderlund.
Men har man sett, den första tisdagen i juli stod det i tidningen att holmen var till salu!
    — Häng me, vi sticker på direkten! sa Söderlund till Oskarsson på udden, Öberg med Pentan och mej.
    — De e inte förrän på torsdag mellan klockan 11 och 13, sa Oskarsson.
    — Jag måste stå först i kön!
    — Men du kan väl lugna dej tills det blir nån kö att stå först i.
    Torsdag morgon dånade vi iväg i Söderlunds Saab 99:a. Söderlund hade varit inne i stan hela onsdagen och pratat med bankkamrerer och skaffat kontanter.
  När vi hade fyra mil kvar öppnades alla himlens slussar. Det regnade inte, det forsade!
    — Lugna ner dej, Söderlund, sa Öberg som satt i baksätet och tyckte att det brakade iväg för fort.
    — Får väl inte låta lite regn försena oss och omintetgöra hela affärn? sa Söderlund och stod kvar på gasen.
    — Vattenplaning är inte att leka med, sa Oskarsson på udden.
  Vid Roslagskulla kyrka hann vi ifatt en citrongul Mercedes.
    — Jävla väglus! sa Söderlund och tänkte köra om.
    Men se, då ökade den citrongula Mercedesen farten.
     — En sån ärans fähund! sa Söderlund. Det är nog det värsta man kan hitta på i trafiken, att ställa sej på gasen när någon vill om. På nästa raka tar jag honom på tvåan!
  Där kom rakan. Söderlund nästan reste sej i stolen. Det gjorde tydligen han i gula Mercan också. Det enda som hände var att vi fick så mycket vatten på vindrutan att vi inte såg ett barr.
    — Var väl också själva fan! sa Söderlund.
    Och mitt i en lång kurva gick han om.
    — Vattenpölen! skrek Öberg men det var för sent.
    Om kom vi, men vi plöjde i vatten till hjulnaven när det skedde och den citrongula Mercedesen försvann i kaskaden.
    — Han fick så mycket vatten på sej så han nästan drunkna! rapporterade Oskarsson som höll uppsikt bakåt genom bakrutan.
    — Oj vad han ska svära! sa Öberg.
    — Jag tror han stannar och knäpper på sej flytvästen! sa Söderlund.
  Taxibåten, som Söderlund beställt, låg där och väntade. Vi var på ön en kvart före utsatt tid. Vi var de enda spekulanterna.
    — Dom andra håller väl på att vrida ur kläderna efter att ha blivit omkörda av oss, gnäggade Söderlund belåtet.
  Prick elva kom miljonärn.
    — Ingen dålig båt, sa Oskarsson, minst ett par hundra hästar.
    — Gubben ser grinig ut, sa Öberg.
    — Får väl muntra opp’en me lite rundsnack, sa Söderlund.
    Inget dåligt läge eller hur? sa miljonärn när han visade runt.
    — Nä, men lite smala och krokiga vägar hit, sa Söderlund.
    — Håller man lagom fart, så räcker dom nog, muttrade miljonärn.
    — Vi hade ett helsike med en citrongul Mercedes som inte ville släppa om, sa Söderlund. Så fort vi signalerade för omkörning, ställde han sej på gasen. Tänk, att det finns såna tokjävlar!
    — Och jag, sa miljonären, hade ett helsike med fyra vettvillingar i en Saab 99:a. Dom höll på att dränka mej. Personligen kör jag en citrongul Mercedes. Den blev halv med vatten. Nu får herrarna ursäkta, det kommer just en båt med en seriös spekulant. Gomidda.
    — Ponera, sa Söderlund, att det hade varit en torr och varm dag som denna, då hade man inte suttit här i dag. Då hade man suttit som godsherre på en egen ö.
    — Det värsta var väl att du redan hade annonserat ut det här stället till försäljning, sa Öberg.
    — Tala inte om’et, sa Söderlund och svalde en klunk lättöl. Han har en fenomenal förmåga att klunka och sucka på en gång. Jag vet ingen annan som kan det. Det låter som när man stryper en ko.
    Nej, Söderlund vill inte höra talas om husförsäljningen. Det kom bara två spekulanter. Den förste vände så fort han såg kåken, den andre var mera intresserad och Söderlund förevisade:
    — Den här glasverandan har jag byggt utan tillstånd, men sånt behöver man ju inte skriva byggnadsnämnden på näsan om.
    — Ha, skrattade Öberg rått. 
    Ty det var ingen spekulant Söderlund talade med. Det var en inspektör från byggnadsnämnden. Söderlund kommer att bevara sommaren 1978 som ett svart minne i sitt hjärta.