Exploderad ål...

nr 30  1967
■■■ I dessa stilla julikvällar när solen står på knä i granskogen på fastlandet och skjuter solstrålar i långa röda knippen ut över fjärden, då sitter Söderlund i viken och jag på vår favoritgrynna och rycker strömming med pimpelspö, dels för att strömming är så gott, dels för att vi vill jävlas med mellanhänderna.
  När det gäller fisk har det alltid funnits mellanhänder. Olaus Magnus skrev om hur det gick till med strömmingen på 1500-talet:
    "I många städer och andra samhällen i Norden har man den stora förmånen - en ädel gåfva af naturen - att dagligen kunna, äfven till ett ringa pris, sjöledes få lefvande fisk af olika slag och smak. Men denna köper borgarna af dit inkom- mande fiskare, icke efter vikt, emedan tillförseln är så utomordentligt riklig, utan korgvis, efter skälig värdering. Lifligast är denna handel vid bron i hufvudstaden Stockholm, dit olika slags fisk om sommaren fraktas i båtar och om vintern öfver isen i sådana slädar, för att sedan i hästlass likt sten eller timmer föras till torget och där afyttras . . ."
    Stackars skärgårdsbo. Honom har det alltid varit lite småtaskigt om. Här slet de och släpade för att få fisken ur sjön, sen skulle de köra den med häst och släde till stan, där stockholmarna i nåder köpte den korgvis "efter skälig värdering". Sedan sålde borgarna denna lättköpta strömming till andra borgare på torgen med god förtjänst. Det var just snyggt.
  Och det är likadant i dag. En yrkesfiskare i våra vatten fick upp 900 kilo strömming en natt i juni och skickade hela klabbet till försälj-ningsorganisationen i stan. Vad tror ni han fick betalt? 58 öre/kilo. Men han fick bara betalt för 50 kilo! Resten fick han skänka bort till fiskbullefabrikerna för 5 öre kilot. Den dagen kostade strömmingen 2:80 kilot i Farsta, knappt fyra mil från fiskarens brygga.
    — Det måste vara fel på mellanhänderna, menar Söderlund och jag, och kringgår dem genom att rycka strömmingen själva. Oskarsson på udden, som är skåning, sitter i båten bredvid och rycker han också. Skillnaden är bara den att Oskarsson rycker sill. Vi har försökt lära Oskarsson att det heter strömming, men det är med skåningar i skärgårn som det var med skåningar i regeringen förr i världen , dom tar inte emot intryck av andra utan gör som de vill.
  Annars finns det klart fastslaget i en kunglig förordning att vad strömming är för något. Så här heter det: "Under namn af strömming må i handeln föras allenast sådan sill som fångats i Östersjön eller Bottenviken samt ilandförts vid kusten däraf".
    All sill norr om Simrishamn ska alltså kallas strömming. Strömming är en läckerhet. Eller som salig Albert Engström sa:
    — Vore strömmingen bara lite dyrare skulle den anses som den finaste främmandemat.
    Söderlundskan är en hejare på kräftströmming, lökströmming och sotare. I vårt hus är vi inte bortkomna när det gäller gravad strömming, marinerad strömmingsflundra och vanlig strömmingsflundra. Fast helst ska strömmingen njutas helstekt, för det är i ryggbenet som smaken och näringen sitter. Oskarsson vill helst ha den rökt i en sån där ABU- låda, där man bäddar för strömmingen med hickoryspån och sen brassar på med T-sprit. Eller stadsgårdswhisky, som Söderlund säger. Men det är med strömmingen som med all annan god mat, får man den för mycket och för ofta, börjar intresset svalna. När det börjar växa ut fjäll på ryggen på en och öronen sakta börjar ombildas till gälar, då är det dags att byta fisk på sig.
    — Ål, sa Söderlund i viken, vi går över till ål. De säger att den redan är uppe i stränderna.
    Vi halade fram långreven ur sjöboden och agnade - just det - med strömming skuren i bitar. Även ålen diggar strömming, vilket tyder på att ålen är en intelligent fisk med god smak. Det var jag som agnade och Söderlund som lade ut reven. Oskarsson på udden fick ro, för någon nytta ska man ju ha även av skåningar.
    — Aj, sa plötsligt Söderlund vid kvällsgroggen på verandan. Nu kände jag att det gick en ål på reven!
    — Vi får väl se i morgon bitti, sa Oskarsson. Inte för att jag tror mycket på en rev som är agnad med sill.
    — Strömming för fan, sa Söderlund.
  Reven gav utdelning - fyra ålar, varav en gul och fet hona. Det var jag som vittjade. Ingenting är så spännande som att vittja en långrev. Det är som att öppna hundra tombolalotter i rad och fröjdas åt en massa vinster mellan nitarna. Söderlund för inte vittja, för han kan inte hålla i ålarna. Ålen är en rätt lattjo fisk, rent konstruktionsmässigt. Den består av en väldans massa ringmuskler, och ska man hålla fast en ål, får man nypa till med tumme och pekfinger runt en enda av dessa ringmuskler. Det gäller att ha smala men starka fingrar. Pianister gör sig bra i ålfisket. Söderlund fingrar är däremot direkt olämpliga. Han brukar stoppa händerna i fickorna när han passerar snabbköpskassor, ända sedan den gången han stödde sig med handflatorna mot en kassadisk på Metro och kassörskan stämplade in 4:80 därför att isterbanden kostade 2:40 kilot på den tiden.
    — Vi ska röka ålen, bestämde Söderlund.
    — I röktunnan? sa Oskarsson. Det kommer att ta en vecka.
    — Vi ska röka'n i sopugnen, sa Söderlund, det är effektivt.
    Vi repade enris på Stenholmen så att den blev nästan flintskallig. Oskarsson plockade alkottar. Men eftersom dagen var regnig skickades han hem efter en dunk bensin att tända riset med. Söderlund la de väl saltade ålarna på ett galler ovanför härden och under dem bäddade han med ris och kottar. Men det var lögn i helsicke att hitta bensindunken. Oskarsson svor på att han ställt den vid bryggan, men någon osnuten unge hade förstås varit framme och norpat dunken för att fylla på sin aktersnurra.
    Vi fick tända med T-sprit i stället. Röken bolmade vit och väldoftande ur ugnen.
    — Kom så går vi upp i bersån och tar en bärs, sa Söderlund. Det här tar sina modiga fem timmar. Har ni sett en sopugn starta rakt upp i himlen någon gång? Det har vi, Söderlund i viken, Oskarsson på udden och jag. Det small så tre rutor sprack i sjöbon. Själva ugnen nådde en höjd av cirka tjugo meter innan den tappade farten och landade med ett plask en bra bit ut i sjön.
    Oskarsson, skåning, sa helt lugnt:
    — Jaså, det var där jag hade gömt dunken.
    Söderlund satt alldeles tyst och tittade ömsom på mig, ömsom på Oskarsson. Sen sa han:
    — Ålarna måste ha undrat på fan. Vi hittade en av dem i en tall. Den var sotig och såg väldigt konstig ut på ögonen. Lite förebrående, tyckte Söderlund.
    — Månntro han går att äta? undrade Oskarsson.
    — Vi kanske kan sälja receptet till någon tidning, sa Söderlund. Exploderad ål. Medge att det är en nyhet.
    — Då får man väl gå hem och steka sig lite sill, sa Oskarsson.
    — Strömming, sa Söderlund. Strömming, jävla skåning!