Får en båt se ut hur som helst?  
                                                    
nr 31  1964
 
■■■ Detta är sommarens fråga i skärgårn:
     — Får en motorbåt se ut hur som helst?
    Och detta är svaret på denna fråga:
    — Ja!
   Jag var nere i fiskehamnen i Dalarö och kollade det här med båtarna i tisdags. Där finns båtar i 30.000-kronors klassen vilka ser ut som om någon knuffat GB:s glasskiosker i sjön. Där finns båtar i 150-kronorsklassen som inte sett en burk målarfärg sen dom gick utför Mississippi med Huckleberry Finn. Mellan dessa båda ytterligheter finns den allt mer dominerande armadan av plastkälkar i 10.000-kronorsklassen, vilka för varje år blir alltmer snarlika de cabrioleter som presidenter vinkar till folk ifrån i TV-aktuellt.
   För 40 år sen var det Petterssonbåten som dominerade. På 20-talet var varannan båt i skärgårn en Petterssonbåt. Vem var Pettersson? Man vågar väl förmoda, att vem han än var, så inte var det någon fetlagd person. Petterssonbåten lånade nämligen sina linjer från kanoten. Den var lång, 8 meter minst, men på bredden var den sällan över 1.80. Värst var det i ruffen, där man och hustru skulle dela på 1 meters utrymme. Men så var det också mera rulle på nativiteten under 20-talet. Petterssonbåtarna fungerar än i dag och står i ett andrahandsvärde kring 2.500 kronor. När man mitt i Jungfrufjärden möter en Petterssonbåt som plötsligt växlar om från babords slagsida till styrbords, så vet man att skepparen flyttat pipan från den ena mungipan till den andra.
   Plastbåten verkar sannolikt inte vara befordrande på nativiteten, ty vem skulle väl kunna älska med 50 hästkrafter vrålande i nacken? Det lustiga med de vrålande plastbåtarna är, att även om passageraren inte hör vad skepparen försöker säja, så hörs det utomordentligt av folk som befinner sej flera sjömil ifrån. Folk som bott i skärgård vet om sånt, men de disponenter från stan, som köpt sitt livs första plastbåt och fräst ut bland kobbar och skär, har inte hunnit bli bekanta med detta akustiska fenomen. Vi var ett halvdussin personer på piren i Askfatshamnen som hade riktigt skojigt härom kvällen. Ute på vattnet snurrade en plastracer omkring med ett ungt par ombord.
    Han skrek:
    — Älskling vad du ser söt ut i den där randiga tröjan!
    Hon skrek;
    — Va säjer du?
    Han röt:
    — Älskling vad du ser söt ut i den dar randiga tröjan!
    Hon röt:
     — Va?
    Han gallskrek:
    — Älskling vad du ser söt ut i den där randiga tröjan!
    Hon gallskrek:
    — Vad säjer du?
    Samtalet ekade över fjärden, alla människorna på stranden slutade med vad de höll på med och skuggade med handen över ögonen för att fånga en skymt av flickan som såg söt ut i randig tröja. Men plastracern försvann söderut med en hes disponent och en flicka som var tragisk i ensam i hela skärgårn om att inte veta att hon såg söt ut i randig tröja.
  Högsjöbåten d. v. s. en båt som man i motsats till plastracern kan använda utan njurbälte när det går vågor på sjön, behåller alltjämt en viss popularitet. Men att köpa en högsjöbåt innebär vissa risker. Ofta är det fråga om ombyggda fiskebåtar som kört så mycket strömming i så många år att de helst inte borde ha byggts om. Söderlund och jag köpte en gemensamt en gång. Det första vi gjorde var att skrapa den ren. Jag skrapade mönjan ini båten, Söderlund gick loss på kopparfärgen utanpå skrovet. När jag skrapat en stund i mönjan, sa färgen aj. Det var inte mönjefärg, det var Söderlunds ansiktsfärg.
    — Hej Söderlund, är du där?
    — Ja.
    — Är inte du under båten?
    Den båten kom aldrig i sjön mer. Men brann fint gjorde hon.
  Nästa båt vi kom över var ett fynd, sa säljaren. Konsten att sälja båtar verkar inte vara så svår. Det är bara att gå omkring och kalla båtarna för fynd. Men man måste kunna springa bra när man kasserat in pengarna. Fyndet var dock ett fynd så till vida att det höll tätt. Fyndet var en koster som man kapat masten på. Kostern drevs fram av en tändkulemotor, en sån där som måste värmas med blåslampa innan den går i gång. Det tog tjuge minuter att värma upp tändkulan i cylindertoppen så att den glödde. Sen sög man i för kung och fosterland i ett balanshjul som måtte ha vägt ett halvt ton. Sen small det så att semestrande kustartillerister började försöka påminna sej om var dom lagt krigs- placeringsordern. När de blå rökmolnen lagt sej gick motorn i en stigande och fallande rytm som erinrade om en känd melodi. Vi kom snart underfund med att den gamla tändkulemotorn spelade Holiday for strings för oss. Pumpum, pumpum-pumpump, pompompom, pumpum pumpum, pompompompom som PA.
    Singoalla, notarie Axelssons vita angorakatt, hatade vår koster. Hon satt på bryggan en dag för att se om det var nån strömming på gång och det hände just som Söderlund drog i balanshjulet. Söderlund kunde ju inte veta att Singoalla satt en halv meter från avgasröret. Det sa POFF och den vackra angorakatten såg ut som två kilo trassel från en beg. bilverkstad. Själv råkade jag träffa notarie Axelsson en stund senare. Han bar på en låda med ett nystan i.
    — Ska du lägga ut långreven?
    — Håll käften, sa Axelsson, det är inte långreven. Det är katten. Hon ska till veterinärn för att shamponeras.
    Numera kör vi varsin aktersnurra, Söderlund och jag. Behändiga manicker som utan att vara en säkerhetsrisk för traktens katter driver fram våra båtar i svindlande sju knop. Kostern sålde vi till en gubbe på Runmarö. Vi sa till honom att den var ett fynd.