Februari - maskeradernas månad!
  nr 9 1979
■■■ Du var inte ute förra veckohelgen, sa Söderlund i viken och såg förebrående ut. Kåken din låg övergiven med frostiga rutor.
    — Var tvungen att vara kvar i stan, sa jag. Vi var bjudna på maskerad i Sollentuna.
    — Maskerader är det djävligaste jag vet, sa Söderlund och satte en ny mört på angelkroken.
    — Jag håller med, sa jag. Men människor älskar att klä ut sig i februari.
    — Det tycker jag dom gör året om, som modet är nu för tiden, sa Söderlund och spottade mörten tre gånger i ansiktet innan han sjösatte den i ishålet.
    Inte nog med att man ska klä ut sig till arab, man ska ruinera sig på taxi till Sollentuna också. 85 spänn är mycket pengar för en som ska vara arab i Sollentuna.
    — Här måste de va, sa chaufförn, ty det stod ett par marschaller och flammade på grindstolparna.
■   Ur en tidigare taxi utklev ett par helt civila människor.
    — För helvete, hustrun, det var väl maskerad?
    Hustrun, utklädd till odalisk, ryste vid tanken på att vara den enda utklädda på en högst vanlig bjudning. Men visst hade det väl stått “maskis” på kortet? Jodå, det bromsade in en taxi till och ur den kom Gustaf III och något som liknade ett halvgammalt fnask från Kiviks marknad men skulle föreställa Ulla Winblad. Genom grindhålet fick vi dessutom sällskap med en ayatollah Khomeini från Sundbyberg samt en, som vi trodde skulle föreställa Hjalmar Mehr, men var en Yassir Arafat från Rågsved. Vi hade kommit rätt.
   Svenska folkets fantasi är ju lite begränsad, den mäktar inte blomma ut i någon större variation i dräkterna. Folkhemmets maskisar blir därför lite enahanda. Jag minns Operamaskeraden 1953 när vi var trettioåtta kung Farouk med fez, solglasögon och kudde under den vita smokingjackan. På det här partajet var vi fjorton araber, vilket möjligen kan glädja försäljare i lakansbranschen. Dessutom kom det åtta fruntimmer utklädda till Fozzie, björnen i Mupparna. Det kom fyra miss Piggy också.
    Karl XII var på röken redan när han anlände och började kladda på damerna efter första dansen. En Fozzie från Upplands Väsby sopade till honom mitt på dansgolvet, men sitt verkliga Poltava mötte han i baren, där en Fozzie bet honom i örat. Hon visade sig inte vara någon Fozzie utan värdfamiljens airedaleterrier.
    Det tycks fortfarande vara inne att klä ut sig till operetthjälte, eller också är det bara så att det just är operettkostymerna som uthyrningsateljéerna har mest gott om. De gamla operetterna från Gustaf Werners och Ingalill Södermans tid, som ingen ids se längre, lever kvar på uthyrningsateljéernas dammiga vindar. Vi räknade denna kväll i Sollentuna till fyra greve Danilo i frack och chapeau claque och trenne furstar med gyllene revben på uniformsbringan. En hade faktiskt lyckats bli lik Nelson Eddy men Jeanette Mac Donald var inget vidare. Hon hade missuppfattat rollen. Man blir ingen Mac Donald bara för att man klär ut sig till hamburgare.
    Fyra damer infann sig förvandlade till Pippi Långstrump, vilket ju är en vansinnigt originell idé. Man bör dock inte förvandla sig till Pippi med ljumsklång kjol och nedhasade yllestrumpor om man inte har ben som rollen kräver. En av aftonens Pippiar förvånade världen med lår som gick rakt ner i dojorna utan att smalna på vägen.
    Vissa försök till dagsaktuell originalitet kunde spåras. Sålunda kom tant Brun, tant Grön och tant Gredelin i sällskap med en kille som klätt ut sig till avgasrör och uppgav sig heta Farbror Bly.
    Diogenes och hans hustru huttrade och frös, ty kläderna var tunna.
    Och så fanns där ett antal av dessa lata personer som nöjer sig med att gå på Buttericks och köpa ett plastansikte. Dessa masker äger ofta en stor porträttlikhet med världens kändisar, men säga vad man vill om Richard Nixon, man såg honom aldrig dricka grogg genom sugrör.
   Det värsta med såna här maskerader i förorten kommer frampå småtimmarna när alla Yassir Arafatar och Pippi Långstrumpor ska ha taxi till stan. Medan man väntar i timmar på taxibil ställer värden till med prisutdelning för bästa kostym.
    Priset gick denna gång till en man som var Emil i Lönneberga med stor vegamössa och långt lingult hår. Mannen tackade med att be värden fara åt helvete, för han var inte Emil i Lönneberga “ett förbannade nå” som han uttryckte sig. Han var taxichaufförn!
    — E're nån mer som ska me? röt han. Det sitter redan en stenpackad Karl XII med en airedaleterrier i knäet i baksätet.
    Det är mycket man slipper här i livet om man har vett att åka ut till stugan i skärgårn när helgen kommer, sa Söderlund i viken.
    — Vi skulle kanske kunna ställa till med maskerad här ute på ön? sa jag.
    — Det har vi ju varenda lördag på sommaren, sa Söderlund. När stockholmarna kommer ut med båten över veckändan och har köpt semesterkläder efter modebilagorna i Damernas Värld och Femina, då e're jävlaranamma maskis på ångbåtsbryggan! Vad jag inte hajar, det är att Oskarsson på udden går i blommig utanpåskjorta bara här ute, gjorde han det inne i stan skulle han få pris så fort han visade sej!
    En blek sol kastade långa granskuggor på isen och just som en skuggtopp, sakta som minutvisaren på en kyrkklocka, närmade sig angelhålet viftade vakaren till och linan började löpa ut på rullen. Söderlund fick tag i reven och gjorde motryck.
    — Tung är han! sa Söderlund och strax sprattlade en firre på isen.
    — Ser ut som en lake, sa jag.
    — Det ÄR en lake, sa Söderlund. Såvida det inte är en gädda på väg till nån maskerad.