Fel glas, Öberg!
   
nr 28 1976  
■■■ Öberg med Pentan for till stan för att hämta sitt livs första glasögon. Han kom ut med sexbåten och såg inte klok ut.
    — Som Glenn Miller, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Ska vi sala till en trombon? undrade Söderlund i viken.
    Glasögon behöver ju alla förr eller senare. När man är tvungen att breda ut tidningen på golvet och stå på en pall for att kunna läsa serietabellen, då är det dags.
    Mänsklig fåfänga håller oss emellertid tillbaka. Oskarsson på udden levde med härsken syn i tre år utan att vilja erkänna det för någon, allra minst sej själv. Det blev inga glasögon köpta förrän den dan han inte längre kunde urskilja brudarna i FIB aktuellt. Dessförinnan hann han dock röja sej genom att på ett party hos Söderlund sätta i sej fyra frukostkorvar på raken och säja att inkokt ål var del bästa han visste.
    Folk skäms för att visa att dom är beroende av glasögon. Putte Kock hade glasögon i femton TV-år utan att någon visste det. Han tog nämligen av sej brillorna så fort han skulle möta folket i rutan med ett blixtsnabbt ryck sekunden innan kamerans röda lampa tändes. Till slut blev det en sport bland kamerakillarna på TV att få med Puttes brillor i bild. Man zoomade in honom när han minst anade det och Putte hade ett helvete i studion. Men han var ju en vindsnabb dribbler i ungdomens år och takterna satt i, kamerakillarna lyckades aldrig. När Putte äntligen visade sej med glasögon i rutan, skedde det helt frivilligt och efter moget övervägande.
  Att Öberg fick ge sej till stan efter glasögon berodde dels på att det var dags, dels på att ön krävde detta. Tar man vedyxan och släcker lyset för en hel ö genom att hugga av jordkabeln och tror att man dödat en huggorm, då är det fan i mej dags.
    Men ingen hade väntat sej att Öberg skulle återvända som Glenn Miller. Vi trodde inte att dom fanns kvar i marknaden, de där fyrkantiga glasen utan bågar som amerikanska jazzmusiker och recensenter på Orkesterjournalen och Estrad var en samma om att använda på 40 talet.
    — Farsan! kved Öbergs söner som mötte vid båten.
    Mera sa dom inte. Det behövdes inte. Det finns inga gränser för det förakt som tre barn i T-shirt och jeans kan lägga i betoningen av ordet "Farsan".
  Att det ska vara så svårt i detta land, du designare, att få fram glasögon som passar folk och inte förvandlar deras utseenden. 
    Man minns ännu med smärta när en kommunal förtroendeman på Värmdö hade fått gratisglasögon från det militära. När han muckade och återvände till hembygden låste folk in sina barn. De militära glasögonen bestod nämligen av två små runda gaspoletter inramade av rostfria stålbågar. Den fridsamme förtroendemannen såg ut som en syrabadsmördare ur nån gammal thriller. Han var på vippen att förlora väljarnas förtroende, ty vem vågar anförtro sina angelägenheter åt en man som kunde vara Peter Lorres brorsa.
   Vi som minns 30 talet, kan ännu inte se ett par goggles utan att rysa. Alla som ville verka intellektuella skulle ha goggles på 30 talet. Filmregissörer, författare och kulturarbetare. I varenda ABF-cirkel satt det en instruktör i fluga och goggles. Helst skulle man ha uppstruket hår också som Gunnar Hirdman var så tjusig i.
    I dag ser varenda flicksnärta ut som en sportbil med dimljus. Vill någon påstå att de tefatsstora modeglasögonen är vackra. 
    Att Öberg mitt i denna förbistring lyckats fixa ett par trombonistbrillor från 40-talet var närmast en prestation men t.o.m. fru Öberg klagade:
    — Komma hem och se ut som en katolsk kvarterspräst.
    — Vi får väl göra som med Begagnade Bergman, sa Söderlund.
  Begagnade Bergman var en av dom som for till stan efter glasögon och inte såg klok ut när han kom tillbaka. Det satt två sillassietter i ansiktet. Begagnade Bergman vägrade byta. Barnen grät, hustrun svor att gå i sjön. Men Begagnade Bergman satt framför TV:n i sina assietter och tyckte han var helball. För första gången på två år såg han skarpa bilder igen i apparaten.
    Vi handlade i maskopi med Begagnade Bergmans familj. Att helt rått sno glasögonen för honom skulle inte gå, han bevakade dem ängsligt. Möjligen skulle man kunna pilla glasen ur bågarna och ila till stan efter nya bågar. Bergmans barn pillade och Söderlund for, för säkerhets skull utrustad med fotografi av Begagnade Bergman för att få bågar som passade till karaktär och utseende.
    Optikern i stan skakade på huvudet när Söderlund visade honom kortet.
    — Här har han inte varit, är det nån bankrånare?
    Sedan misstaget uppklarats fick Söderlund nya bågar på tjugo röda minuter och hann lagom ut med kvällsbåten.
    — Tur att farbror hann, sa barna som mötte på bryggan. Farsan sitter framför TV:n och lallar om att Kekkonen talar en förvånansvärt god engelska. Än har han inte hajat att det är Kojak han ser på.
   — Sålunda, sa Söderlund till, Öbergskan, kunde vi kanske förfara även med Öberg om han trilskas.
 Vi behövde aldrig ingripa, Öberg kom stövlande ner från bastun utan glasögon och sa:
    — Fan så jag såg ut i spegeln. Dom här glasögonen kan jag ju inte ha. Jag hade nog lite för brådis hos optikern. Jag ser ut som Glenn Miller. Det är bara trombonen som fattas.
    Slutet gott allting gott. I torsdags for Öberg in till stan och återvände som Harold Lloyd.