Fem å fyra för en gammal gul Fiat!
                  
nr 24  1977  
■■■ Gubbarna på ön är ganska överens om att Oskarsson på udden är en vrång typ. Men man tror ända inte att han är medvetet vrång, han bara är så till sin natur.
  Oskarsson sitter förmodligen inte inne i stugan och planerar sin djävulskap. Att han skulle säja till sej själv att nu går jag ut till gubbarna och säjer så och så, så blir den och den väldigt lessen det vill vi inte tro. Oskarsson är nog mera spontant vrång, det ligger i hans natur så att säja, och han rår nog inte för att han är som han är.
    Men det är klart att han får det att klia i fingrarna på oss ibland. När han, som den här våren, dels sålde en rutten jolle till Pettersson med Archimedesen så att Pettersson höll på att dränka sej i vårisen. Dels sålde en tvättmaskin till Öberg med Pentan, trots att han måste ha vetat att tvättmaskinen var kortsluten och gav en stöt vid minsta beröring, ja då är det väl inte mer än naturligt att gubbarna på ön börjar ruva på hämnd.
    När Oskarsson därför råkade yppa att han ämnade sig till stan för att sälja sin Fiat så är det klart att gubbarna såg sin chans.
    — Vad tror du att du får för den? sa Söderlund i viken.
    — Fyra och två, sa Oskarsson tvärsäkert. Inte för att jag är särskilt hemma i begagnade bilbranschen, men en fyra och två ska jag väl i alla fall få ut.
    — Jag bjuder två och fem, sa Söderlund.
    — Du skulle må då, sa Oskarsson.
    Öberg med Pentan sa, när Oskarsson hade gått, att vi kanske skulle ta och jäklas me’n? Och då blev Söderlund idel öra.
 Öberg tittade in till Oskarsson på kvällen, förebärande resonemang om reparation av stora bryggan. Vi måste göra något åt den till sommaren, för kistorna har satt sej i blåleran och däckningen börjar gå i vågor.
    — Apropå ingenting, sa Öberg, är det i morron bitti du ska in till stan och sälja din Fiat?
    — Ja men, sa Oskarsson.
    — Du sa, att du inte är vidare hemma i begagnade bilbranschen?
    — Inge vidare, bekände Oskarsson.
    — I så fall, sa Öberg och halade fram en papperslapp ur bakfickan på jeansen, i så fall har jag en lista här på några firmor som är ganska schyssta att ha å göra med.
    — Väldigt hyggligt av dej, sa Oskarsson, tack ska du ha. 
    Morron därpå for Oskarsson och Öberg satte sig vid telefonen.
    — Goddag, Jontes Bil på Krukmakaregatan, detta är från socialbyrån. Det kommer en dåre till er om en stund och vill ha fyra och två för en gammal Fiat. Bilen är i och för sig värd fyra och två, men den är inte hans. Bjud två och tre så blir ni av med honom och slipper våldsamheter.
    — Tack för tipset, sa Jontes Bil på Krukmakaregatan och Öberg ringde Bil-Olle på Kungsholmsgatan.
    — Det kommer en farlig typ in till er i dag på förmiddagen. . . bjud två och tre så sticker han utan att det blir nåt gurgel.
    Tack för tipset, sa Bil-Olle och Öberg ringde Ekonomi-Bil på Frejgatan.
    — Goddag, det är från kriminalen, en av våra Kumlakroniker är på väg till er för att kränga en av vårdarnas bilar, en gul Fiat. Handskas bara lugnt med honom så händer ingenting.  Bästa sättet är att bjuda lågt, förslagsvis två och tre, så pyser han.
    — Tack för tipset, sa Ekonomi-Bil på Frejgatan och Öberg ringde Billiga Berra på Sveavägen.
    — Om ett par timmar kommer det en man som vid första påseendet verkar helt harmlös och vill sälja en gul Fiat. Detta är från gatukontoret. Bilen är inte hans. Han snodde den från en bärgningsbil, som flyttade felparkerade bilar i natt. . . ja, ni vet. Nu är den här kurren lite våldsam av sej, men ingenting händer om ni bara avfärdar honom genom att bjuda under. Två och ett, två och tre så där. . .
    Tack för tipset, sa Billiga Berra.
    Nu är nätet utlagt, sa Öberg och hängde upp telefonluren i klykan. I afton, min käre Söderlund, kommer du att kunna hämnas alla oförrätter som Oskarsson på udden utsatt dig för under åren genom att förvärva hans Fiat för två tusen fem hundra kronor.
    — Det ska bli mej en njutning, sa Söderlund.
  Vi mötte Oskarsson på bryggan när kvällsbåten kom. Han hade en stor plåsterlapp i pannan och ena armen i band, vilket gjorde oss en smula oroliga.
    — Blev det våldsamheter i alla fall? undrade Söderlund.
    — Undra vem som nita'n? sa Öberg. Billiga Berra eller Bil-Olle?
    — Hej, sa Söderlund, hur gick det. Lyckades du sälja bilen?
    — Nej, sa Oskarsson.
    — Mitt bud står fast, sa Söderlund, två och fem!
    — Ha, sa Oskarsson. Det trodde du va? Nä, det är för sent nu.
    — Så, du har inte bilen kvar då?
    — Nä, sa Oskarsson. Jag stod parkerad utanför Jontes Bil på Krukmakaregatan när jag hörde ett brak. Bromsarna hade lossnat på en grusbil som mosade mej akterifrån. Det blev bara en skrynkla kvar av Fiaten. Själv klämdes jag opp ur vraket och for i luften som en champagne kork. Jävlar vad jag slog mej. Men det var det värt. Försäkringsbolaget sa att jag kommer att få fem och och fyra.
    — Fem å fyra för en gammal Fiat! Vad ger ni mej för det?
    Jävla Oskarsson.