Fina båtar, glada stollar...
   nr 8  1975  
■■■ En gång om året reser man till Göteborg för att gå på båtmässan. Folk, som aldrig har suttit i en båt, förstår inte vad det innebär att gå på båtmässa i februari.
    Det är som att kliva rakt in i våren!
   Nick Hjorth och Lasse Dahlquist brukar stå i farstun och plira och säja “välkommen, grabben”. Nick, den verserade eleganten, seglaren med Great Britain i mustaschen. Bohuslän i sitt hjärta och tinningarna grånade av västkustens bidevind, Lasse med snusnäsdukscharmörens betvingande glimt i ögonvrån och dragspelstonerna från Brännö brygga ringande i öronen, två sega gubbar som kliver fram som notoriska   budbärare om sommar, sol och porlande saltsjö kring friborden.
    Dom är kramgoa, sa Lasse, som är plastbåtsbagare från Skellefteå.
    Lasse gör Utternbåtarna och är en annan av de färgstarka profilerna i denna moderna tiders hästmarknad. Andra profiler är, Berndt som gör Monarks båtar i Varberg, Gösta som konstruerar aktersnurror i Uppsala. Benke som ritar inredningar i båtarna. Bosse som säljer Ockelbo, Sigge som säljer Sagabåtarna och säjer att man antingen måste vara entusiast eller idiot för att arbeta i båtbranschen. “Båtmässor är den enda cirkusen i världen där artisterna får betala för att uppträda. Men vi har roligt.” Där finns Harald, Olle, Arne och Loffe, killar som bygger, säljer, försäkrar och tror att den ljusnande framtid är deras. Än är det bara 20 % av folket som har tillgång till båt. Det finns 80 % kvar att sätta avbetalningskontraktet under näsan på.
    Det är ett härligt folk. Det är samma sorts folk som sålde hästar på 20-talet och bilar på 40-talet, pojkar som slår plånböckerna i handflatan och gör affärer med ett tjosan på läpparna.
  Detta hindrar inte att de är seriösa. 60-talets skojare i branschen är borta, killarna i kamelhårsulstrar som kastade sej i en taxi och försvann med en rivstart så fort man betalt kontantinsatsen och skrivit på avbetalningsväxlarna. Dom säljer Smålandstorp och swimmingpooler i dag.
  Med konsument- och sjöfartsverk fram och bakut har båtbranschen genomfört en snabb och målmedveten självsanering. 1964 fanns det en gubbe som sålde plastbåtar på Djurgårn. Han föll på knä och riktade en tacksägelsebön till Vår Herre för varje kund som nådde Vaxholm utan att förlisa. Jag minns en amerikansk, eller möjligen engelsk båt med skjutbar hard top som dom sålde på NK Kristensson. En som köpte den kom inte längre än till Blockhusudden förrän han sjönk med skrovet genomborrat av en tom pilsner. Sånt händer inte 1975.
    Båtarna är tämligen fulländade i dag, rent tekniskt. Plasten är fint härdad, armeringen god, sjöegenskaperna vetenskapligt bedömda och flytkraften sådan att de flyter även om de är vattenfyllda. Det finns inte mycket mer att göra åt dem.
  Komforten är så utvecklad den kan bli. Det är muggar och diskhoar, garderober och pentryn och f-n och hans mormor. Nu är det marknadsföringen det hänger på. Eller som en nestor i branschen sa:
    — Nu när alla båtar är lika bra, så får en vara slängd i käften å prata för varan.
    Sigge tycker jag har kommit längst i år. Jag menar Sigge Hedberg som säljer Saga Tour och andra Sagabåtar. Han kastade in ett nytt försäljningsargument i marknadsföringen, kilopriset!
  En Saga 24 kostar 24:45 kilot, säjer Sigge. Han är en fräck fan, Sigge. Han talar tidigt om att en Albin 25 kostar 35:40 kilot och att en Monark 69 går på 39:90. Inte nog med det. Han upplyser också om, att kilopriset på en färg-TV är 87:50, att oxfilé kostar 50 kronor medan ett kilo guld kostar 28.350:—.
    Vart vill Sigge komma med det här?
    — Jo, framhåller Sigge, det är så många käringar som rycker gubben i rocken på dom här mässorna och säjer, att "är du inte klok, tänker du verkligen köpa en så dyr båt?"
    — Visst, kan gubben då säja, köper du oxfilé för 50 kronor kilot, kan jag väl köpa en båt för 24:45! Logiskt, anser Sigge. Oxfilé är dyrare än båtar. Och inte kan man åka till Sandhamn på en oxfilé heller!
    Tokfan.
    Det är väl det som gör båtbranschen så färgstark, att där verkar så många originella stollar med tagen kvar från hästmarknadernas tid. Fast på den tiden var logiken ännu rakare, alla hästar blev oxfilé när dom nådde tillräcklig ålder.
   På sätt och vis är jag lite tilltalad av dessa nya försäljningsargument i båtbranschen. Har man kanske inte kört med fot och ton och kvadratmeter år ut och år in? Visst är det dags att kasta in en måttenhet som kilogram i hanteringen. Uppriktigt sagt så känner jag folk som varit inne på att blanda måttenheterna förr. 
    Jag minns tex. en gammal sportredaktör som suckade när Lycksele skulle upp i Allsvenskan. Han sa att Lyckseles hemmamatcher skulle bli hans ruin, för till Lycksele var det enligt denne redaktör fyra sjuttiofemmors resa, två dit och två hem.
    Fast numera går det ju flyg. (Har någon räknat ut vad Linjeflyg betyder för folknykterheten? Nu kommer man till Kiruna på en kall kaffe och en skorpa.)
   Unna er att gå på båtmässa. Titta på de tekniskt fulländade båtarna åt vilket intet mer är att göra. Men lyssna framför allt på gubbarna, dom är magnifika. Det är inte mycket att göra åt dom heller. Innan nattåget går tillbaka till Stockholm, säjer Nick att jag borde stanna en dag till, för då kunde jag få morsa på en kändis. Mässan har inbjudit kapten Baines från Onedinlinjen.
    Marknadsföring pågår. . .