FÖRLÅT, VAR ÄR OLJAN?
   nr 26 1979
■■■ Det är slut i Texas, det börjar tryta i Baku och ingen vågar säja hur länge fyndigheterna räcker i Kuwait. Snart är det bara på stränderna i Stockholms skärgård som det finns olja. Är det inte ryssar så är det greker som levererar.
    — Vi ligger skyddade i lä av Ornö, säjer Söderlund i viken, därför slapp vi lindrigt undan på den här ön.
    Vi gick runt stränderna i påskas och fick inte ihop stort mer än 15—20 kilo. Helgen efter blev det 8 kilo. Men vi sa att det kommer väl en klump flytande då och då hela året framöver.
  Den är rödsvart och blank, påminner om det där klibbet som dom kallade Farm, något man tätade båtar med på träbåtstiden,
    I fredags kväll hittade Öberg med Pentan en nyss strandad klump på fyra hekto i badviken vid Gamla ångbåtsbryggan, av vilken bara landfästena återstår.
    — Nu är det färdigt igen! flämtade han.
    — Allmän skallgång! sa Oskarsson på udden. Vi får gå man ur huse och finkamma varenda strandmeter runt ön!
    — Med särskild koncentration på badviken! betonade Öberg.
    Några av gubbarna tog vänstervarvet runt ön, andra tog högervarvet. Vi spred oss så att vi gick med ett par hundra meters lucka. Går man tillsammans, blir det bara så att man börjar snacka och slappna av i uppmärksamheten. Det är inte klokt vad intressanta saker man kan hitta på en strand.
  Söderlund i viken hittade en alldeles hel plastdunk med tappkran, vilken kunde komma väl till pass i köket eftersom Söderlunds fortfarande hämtar sitt vatten i brunn.
  Begagnade Bergman fann en vattenskida som sonen förlorade i augusti i fjol. Visserligen var den lite sprucken i lacken men inte värre än att det kunde fixas med spackel och pensel.
  Petterson med Archimedesen hittade ett simbälte i frigolit, vilket var som på beställning, eftersom äldsta barnbarnet ska lära sig simma när det blir varmt i vattnet.
  Oskarsson på udden fann en ryssja utan ägaremärke. Det var två ålar och fyra abborrar i'n.
  Själv hittade jag tre utmärkta längder björktimmer, som slitit sig från någon massavedsflotte på väg till Norrland. Bra bastuved kan man aldrig få för mycket av. Får väl ta Jonseredarn med mej och såga den i bitar på söndag. Olja var det däremot ingen i skallgångskedjan som upptäckte.
    Men det låg en rödbrusig gubbe med Petterssonbåt och fet tant och solbadade i badviken. Tanten låg helt näck, konstaterade Pettersson med Archimedesen med lätt rodnande kinder. Han skulle just ta en klädsamt gentlemannamässig omväg, när en tung karda lades på hans axel. Det var den rödbrusige maken till det som utbredde sig på klippan.
    — Stå'ru å spänkar på min tant? sa den rödbrusige med något olycksbådande i tonfallet.
    — Nej, jag letar bara efter oljeklumpar, sa Pettersson.
    — Vill du påstå att min tant liknar en oljeklump? sa den rödbrusige.
    — Nej föralldel, sa Petersson, så stora oljeklumpar finns inte.
   Den rödbrusige höjde kardan till något som liknade en dagsedel, men lät den sakta sjunka igen, ty femtio meter längre bort stod Oskarsson på udden och kollade hans gumma genom kikare.
    Även Oskarsson fick en tung och ödesdiger karda på axeln.
    — Skiter väl i din kärring, sa Oskarsson, jag spanar efter olja.
    — Jag ser nog vart du riktar kikarn din snuskhummer! Men det ska jag säja, att det har du inget för, den enda olja här i viken är sololjan på tanten. Stick så're dammar!
    Sen kom Söderlund i viken och ställde sig att betrakta den nakna damen som nu vänt sig på mage och liknade en strandad hälleflundra.
    — En till? Nä, nu jävlar. . . sa den rödbrusige, grep en sten för att langa den i roten på Söderlund.
    Men Söderlund fick honom att hejda sej genom att skrika att han endast var ute efter olja.
  Sen var det min tur. Det är klart att man hajar till när det ligger en röd flundra på 80 kilo framför fötterna på en.
    — Säjer du olja, klipper jag till dej! sa den rödbrusige.
    — Olja, sa jag, och då kom han av sig.
    Den påk han ämnat randa mig med slog han i två bitar mot en sten och röt till tanten att palta på sej.
    — Här kan inte fan stanna, en hel holme full av smygtittande snuskhumrar som skyller på att dom letar olja! Kom, Emma, så dunstar vi!
  Just då dök Begagnade Bergman upp ur strandskogen, formade händerna till en tratt för munnen och skrek:
    — Hallå där, har ni observerat några oljeklumpar här i badviken?
    Den rödbrusige, som fått fart på rovan i Petterssonbåten, lutade sig över relingen och skrek tillbaka:
    — Mycke har man sett alltså. . . Skyltar med privat område. . . Folkilskna schäferhundar. . . Taggtråd och fan och hans mormor. . . Men skogen full av gubbar som smygtittar på tanten och skyller på att dom letar olja, de e nåt nytt för året! Har aldrig upplevt maken och ändå har vi badat här sen 1948!
    Därpå sköt han in backslaget och försvann med 11 arga knop mot en gästvänligare kust.
    — Var nånstans var det du hittade oljan, Öberg? sa Oskarsson.
    — Jag hitta för fan ingen olja, flinade Öberg. Jag ville bara ha badviken i fred. Tack ska ni ha för ett
 bra jobb! 
    Ack, du Öberg med Pentan, hur mycken falskhet finns egentligen i dej?