Försiktige Fredrik, den värsta sorten. . .
     nr 33  1980 
■■■ För folk med stuga på skärgårdsö är Försiktiga Fredrik den värsta av alla “rå om-are”. Han lär ha lämnat ön igår, sörjd och saknad av ingen.
    Först måste jag kanske påminna om vad en "rå om-are" är för en figur.
    Jo, det är han som kommer ut med Waxholmsbåten tillsammans med hustru, tre barn och en lurvig hund som pinkar på allt inklusive Waxholmskaptenen. Han medför en liten ask Aladdin som gåva för att i tre dagar riktigt rå om oss på ön.
  Av dessa våldgäster är Försiktiga Fredrik den jobbigaste typen, för han ser en fara i varje fritidsaktivitet och mästrar oss i det mesta. Han är så försiktig att han har flytväst på sej när han åker färja till Åland.
    Han kom i måndags och hade en smalfilmskamera i en svångrem kring halsen. Hustrun hade prickig klänning utan ärmar trots att madammen ifråga hade helskägg i bägge armhålorna.
    Barnen gallskrek på glass så fort de satte sin fot på bryggan. Hunden bet en tomtägare i benet som skulle hämta tidningen och halvmissade en annan.
    — Älsklingar, sa hustrun, nu ska vi riktigt rå om varann ett tag!
  Att det under det gångna årets 365 dagar funnits tillfällen att rå om oss i stan hade aldrig fallit henne in. Vad gör man med sånt tråkfolk? Jo, man försöker givetvis att hitta på något att underhålla dem med. 
    Fiske? sa Försiktiga Fredrik. Vad ska det tjäna till? Kvicksilverhalten i strömmingen är fortfarande så hög att det är förenat med allvarlig hälsofara att äta den.
    — Då drar vi väl upp några abborrar då! sa jag.
    — Jaså, sa Försiktiga Fredrik. Du drar upp abborre du. Har du tänkt på att varje abborrhona du drar upp innebär att du decimerar abborrsläktet med ungefär tvåtusen individer som hennes rom skulle ha givit upphov till. Förresten, vad använder du för bete?
    — Mask förstås.
    — Amerikanska forskare har påvisat, att masken känner smärta. Det är därför den vrider sej när den får kroken i sej. Kvalificerat djurplågeri, min herre!
    — Vi kan väl för fan lägga nät då? föreslår man något trött.
    — Hur många ejderungar har du fått i abborrnäten i år? undrar Försiktiga Fredrik förebrående. Jag läste häromdagen att nätfiske på sommaren är ett hot mot ejderstammen.
    — Inte en ejder, säjer jag. Vi lägger näten djupare än så just därför att vi har så mycket ejder i vattnen. Svamp då?
    — Törs inte fan äta svamp efter det där med Lindström, säjer Försiktiga Fredrik. Lindström spydde i fyra dar på intensiven efter en omelett på något som han trodde var Karl Johan.
    — Titta här, säjer man och visar skålen med det senaste dygnets fångst, det myllrar av dom på ön!
    — Hur många gånger har du varit inne på magpumpning? frågar Försiktiga Fredrik. Just de där gula champinjonerna är helvetes förrädiska.
    — På a/ svarar jag: Ingen gång. På b/ svarar jag: Det är kantareller!
    — Ska vi ta en sväng med snurran? Familjen vill kanske utanför holmarna och se havet?
    — Nej, inga besvär för min skull, säjer Försiktiga Fredrik. Snurran förresten, dom tar tre och tie litern för oljeblandad bensin har jag hört. Det skulle kunna bli mat för rätt många svältande barn i Kampuchea det.
  Man ger upp och undrar om Försiktiga Fredrik åtminstone kan ta en hink och gå till brunnen efter lite vatten, barnen hans hoppar nämligen jämfota av raseri över att inte ha fått nån saft, Försiktiga Fredrik återvänder med skvimpande hink och säjer:
    — Hur många har drunknat i den där brunnen då?
    När man ber honom att hugga ved vägrar han så att man får hugga själv. För ett bastubad ska vi väl i alla fall ha till kvällen?
    — Hur många gånger har du huggit dej i benen? undrar han medan jag klyver.
    Sola? Kan det vara nånting? Nej, Försiktiga Fredrik har läst nånstans att även det är skadligt.
    — Din fru ligger ju i solen för jämnan, det är inte bra. När hon börja sjunga “den blomstertid nu kommer” i november är det färdigt. Steka sej i solen innebär nämligen en smygande men obönhörlig uppmjukning av hjärnan, påpekar Fredrik.
  Vill han ha en fällstol att sitta i? Nej, inte efter det där med Ivar. Sagde Ivar hälsade på en kompis som har ställe på Ingarö, fick en fällstol att sitta i och klämde handen. Dom fick amputera två fingrar på Karolinska.
    En kopp kaffe då för fan?
    — Nej, säjer Försiktiga Fredrik, det blir man sur i magen av.
    — Där också?
  Stugan finner till allmän överraskning nåd för Försiktiga Fredriks granskande blickar. Medan han understryker att vi är privilegierade. Egentligen borde vi inte bo här hela somrarna, vi borde nöja oss med tre veckor och hyra ut resten av sommaren till andra människor som inte är lika privilegierade utan saknar egen stuga. Stackars invandrare till exempel. Det borde bli lag på sånt, menar Fredrik.
    Jag tar en skogspromenad med de mina, säjer Fredrik.
    — Gör det, säjer vi.
    Det sista vi ser av honom är en apelsinfärgad flytväst som försvinner mellan stammarna.
    Själva bor vi sedan några dagar på det förträffliga Utö Värdshus dit vi har en knapp halvtimmes gång med båten.
    Vad Försiktiga Fredrik och hans familj har för sig i vår stuga vet vi inte. Kanske sitter de i bersån och slår sej lösa på Aladdinasken. Nöjer de sej med att dela på en pralin om dagen blir kolesterolrisken inte så stor. Jag har för mej att amerikanska forskare har påvisat även detta.