Funderingar i mellandagarna...
                                       
nr 52 1977 
■■■ Must är ett måste i svensk jul.
    Egentligen smakar julmust som grogg på socker dricka och Coca Cola, men man har druckit det sen man var liten klimp och inte kunde försvara sig när upprymda föräldrar slog upp i kupiga glas och gapade God Jul, och man dricker det än.
    Det var så mycket av det dom lurade i en när man var barn, som blev vanebildande. Men hallonbruset hängde aldrig med upp i vuxenåren, därtill var det en alltför gräslig kemikalie. Hallonbrus bestod av något som liknade rosafärgat strösocker. Man slog två teskedar av joxet i ett glas vatten och en sorts bubblande vätska uppstod som var ilsket röd och smakade skurpulver. Eller tyckte man kanske bara det, därför att det var samma tomte utanpå hallonbrus burken som på morsans skurpulverpaket? Jag minns att jag och grannens Karl Urban hade våra misstankar, fast vi bara var 6 år. 
    Vi misstrodde redan vid denna späda ålder att producenterna var charlataner och att det var samma jox i burk och paket. I ett obevakat ögonblick pytsade vi därför två teskedar skurpulver i ett glas vatten. Visst brusade det. Vi drack och mådde som hundvalpar.
 Provinsialläkaren såg strängt på mamma och rådde henne att hålla bättre uppsikt över kemikalierna i hemmet. Sen sa han något mer, men det uppfattade jag inte, för Karl Urban rapade så det lät som om någon rivit sönder en madrass på längden.
•   Mot bakgrunden av denna tidiga upplevelse är det ju konstigt, att man inte fått avsmak för allt vad tomtar heter. Men det har man inte, man älskar tomtar och är jullarvig i största allmänhet.
    Jag tror rentav det är själva tomtens fel, att man fortfarande besvärar magen med detta brunbrus som kallas julmust. Jag kom fram till det under juldagen ute på ön.
 Det är samma tomte utanpå flaskorna i år som 1931. då jag först lade märke till tomten. Han sitter på min näthinna sedan decennier, samma jävla tomte år ut och år in. Han har en korg med julklappspaket på axeln och en risig gran i nypan och tycks ha varit på väg in i samma bondgård i 46 år. Man ler lite igenkännande åt honom när man slår upp det vanliga glaset till skinkan. Sen glömmer man honom till nästa år.
    Men. . . ägnar man denna tomte ett mera närgånget studium, ska man finna, att han är tämligen aktuell. Mustens tomte speglar vårt splittrade samhälle. Titta på hans profil, visst är det Mundebos näsa, den som vibrerar så härligt när budgetministern säger “miljarrrrderrr”! Kolla hans vita hår och skägg, visst är det Karl Marx! Ligger det månne en tanke bakom detta? Kan man i denna tomtebild spåra marknadsförarnas strävan att kränga must tvärs över alla partigränser?
    Nej, kanske inte ändå misstanken faller på julgransfoten nederst på bilden. Det är ett sånt där gammalt träkors man hade på 20-talet innan någon smålänning uppfann vattenbehållarfoten av grönmålad plåt. Tomtens politiska aktualitet är nog skenbar, han har säkerligen gått sina modiga 50 jular i det skick han går och står.
    Kanske var det här den sista julen vi hade råd att unna oss allt det som vi förknippar med en traditionell jul. Snart har man lagt så mycket skatt på både inkomster och utgifter, att vi får skänka varandra svångremmar i julklapp.
  En mellandagsdialog på ångbåten till stan skvallrade om, att fler än jag tänker i sådana banor.
    — Fan, sa en medelålders herre som stödde hakan mot ryggsäcken han hade i knäet, det pekar åt helvete med ekonomin. Det var nog sista året man hade råd med skinka på sex kilo.
    — Förr, sa en annan ryggsäck, kunde man komma billigt undan genom att sticka till Kanarieholmarna å fira jul. De va ingen vidare jul förstås, “jultallrik” kallade dom en plåttallrik med lite sylta och en skinkbit. Vi kalla den för “navkapsel”. . . “Hjultallrik” alltså Haha! Men nu ska de bli skatt på charterresorna också.
    Bil, sa en herre på två meter, varav hälften i en blå vindtygsjacka, bil kan man ju inte hålla sej me längre. Nästan femti lappar för en sketen Volvo. Och kliver man ur för att lägga ett brev på lådan, så kommer myndigheterna i bärgningsbil och snor Volvon mitt för nosen på en.
    Tre spänn för en sockerdricka, sa en man med nylonpälsmössa och en ansiktsfärg som antydde att det var länge sen den senaste socker-drickan. Jag minns, sa han, när den kostade 28 öre hos gumman Karlsson på Västmannagatan.
  Det är en ny nostalgi som uppstått i dyrtidens spår, prisnostalgin. . .
Minns du när Aftonbladet kostade 1O öre?... Lakritsrullar med sockerpiller ini kostade 5 öre. . . Man hade en krona i veckopeng, för det fick man snask så man blev sjuk. . . Det kostade 1:10 att gå på Skandia på Drottninggatan och se Tutta Rolf i ”En stilla flirt”. . .
    Mannen som en gång i livet druckit sockerdricka för 28 öre flaskan sa:
    — Skatter, kriser, för bud . . det går inte att leva snart. T o m glada killar tappar sugen och går på knäna. Jag träffa Söderlund i viken i går. Han känner den där killen Olsson som skriver roliga bitar i Se, det säjs att det ska vara en rätt glad kille. Men när Söderlund tittade in till Olsson på juldagen och ropa god fortsättning, så fick han inget svar. Olsson satt ihopsjunken på en stol mitt på golvet och svarade inte. Han bara satt där och stirrade på en tom julmust! Är inte det jävligt symboliskt på någe vis?
    Ångbåten pinglade med maskintelegrafen och drog ner propellervarvet, ty den var framme vid Dalarö.
Fem dystra män enades om att en man försjunken i grubbel inför en tom julmust verkligen var jättejävla symbolisk på någe vis.
    Sen steg vi iland på Dalarö brygga och ställde oss i grillkön vid Majlis kiosk. En grillad med bröd kostade 3:40. 
    En man med nylonpälsmössa sa, att han kom ihåg när den kostade 30 öre. 25 för korven och 5 för bröt. . .
    — God fortsättning, sa gubbarna med ryggsäckarna.
    — På vad då? sa nylonmössan.