Fy, dessa läskiga badbrallor!
nr 29 1968
■■■ Söderlund kom ner på bryggan
i sin zigzag-mönstrade badkappa som får honom att likna en något fetlagd huggorm, mötte lilla fröken Johansson från pensionatet, tyckte att han borde säja nåt och sa:
    — I dag blåser det nog upp, fröken Johansson. Men lilla fröken Johansson stampade med liten fot i bryggan och fräste:
    — Fy såna snuskiga karlar det finns!
    Jag vet inte vad som flög i'na, sa Sö
derlund, men sannolikt måste det vara dessa evinnerliga lågtryck som gör att fruntimren får spader.
     Söderlund kunde ju inte veta att det i samma dagstidningar berättats om en man, vilken fått böta femhundra kronor därför att en fatal vindpust öppnat hans badkappa och inför ett antal svimmande damer blottat hans manliga behag.
    Söderlund var rätt förlägen, när vi gav honom ett snabbreferat av detta rättsfall som räddat våra vanligaste kvällstidningars löpsedlar en nyhetsfattig julidag. Han var förlägen och upprörd:
    — Och så säjer dom att vi lever i ett manssamhälle, sa han. Inför lagen är vi ingalunda likställda med kvinnorna. Man kan för exempel inte gå på krogen numera utan att det ångar in ett naket fruntimmer som vickar på rumpan så att hon dammar ner käket för en. Och hon ska ha tusen lock för vickandet. Krögarna lägger detta på notan så att en pyttipanna är uppe i fyrti spänn, man får varmrätten och vickningen på en gång så att säja. Men om badkappan blåser isär för en stackars karl så får han betala! Vad är det för jävla demokrati? sa Söderlund. Skulle jag ta av mej naken och vicka på rumpan för lilla fröken Johansson skulle hon få pröjsa en bra slant.
    —
Stilig tanke, sa Oskarsson på udden eftersinnande. Jag ser framför mej Söderlund i viken på nakenturné vickande på baken i svenska folkparker.
     — Jädrar i det, sa. Öberg med Pentan, bara den där gulröda badkappan i zigzag-mönster skulle dra  två tusen nyfikna till Brunnsparken i Örebro.
     — En blottare med färg! ska det stå på affischerna, tyckte Oskarsson.
    Söderlund återförde diskussionen till
ordningen genom att erinra om att männen alltid uppträtt anständigt och välekiperat på badstränderna medan fruntimmerna blivit allt djärvare i sina försök att tillfredsställa sina exhibitionistiska böjelser.
    Min första baddräkt, sa Söderlund, hade hängslen och magstycke och byxben som gick nästan ner till knäna. Den kostade 2:50 på postorder från Åhlén & Holm. Strax före kriget strök man hängslena för då hade resårfabrikanterna kommit så långt att man kunde lita på deras produkter.
    — Sen kom Tarzan-brallorna, sa Oskarsson. Åtsmitande grejor i leopardmönster.
    — Men fortfarande med ben på, sa Söderlund. Den badande delen av det manliga Sverige delades i två läger, en falang som valde att stoppa behagen i vänster byxben och så majoriteten som föredrog att förvara dom i höger ben. Själv var jag en utpräglad individualist, redan på den tiden hörde jag till vänsterfalangen. 
    Det var en skön tid, det vill jag
påminna mej. Då var det alltjämt komfortabelt att bada.
   1948 tror jag det var som den plågsamma naturvidriga epok inleddes i vilken vi fortfarande pinas, Y-frontbrallornas tidevarv. Är det inte fan att man inte längre kan få tag i ett par badbrallor med ben utan måste uppträda i bikini? Titta på ett par moderna badbrallor, det är tre centimeter tyg mellan benen och den där lilla remsan ska man skyla sina manliga behag med! 
    — Förmodligen, sa Söderlund, är dom moderna badbrallorna designade av nån gammal fröken som aldrig
varit i tillfälle att närmare studera hur en karl är skapt. Förmodligen går hon efter något uppslagsverk med nakenstatyer, ni vet dom där diskuskastande marmorkillarna som har muskler som Arne Tammer och nuppar som gråsparvar. Men vad begär egentligen dessa formgiverskor att vi rejält utrustade män ska göra av saker och ting? Återigen är vi i ett läge när tvenne falanger har uppstått, en som stoppar saken mellan benen så att det nästan sticker ut som en svans där bak, och en falang som föredrar att lägga saken på magen. Sannolikt, tejpar dom fast den med naveln. 
   En annan sida av problemet är ju att man inte kan gå som folk i dom där kanariefågelsbrallorna! Det minsta man råkar sära på benen riskerar man åtal och fem hundra spänn i böter. Nej, man får gå som om man hade sommarsjuka och tre hundra meter kvar till muggen. Detta, sa Söderlund i viken, är ju. ingenting annat än terror!
    Mötet beslutade anta en resolution riktad till svenska badbralleproducenter. Ni
har just läst den.
    — Ja man blir så arg så man blir alldeles varm, sa Söderlund. Kom så hämtar vi overallerna och tar oss ett dopp. Det är hål på knäna i min, men lilla fröken Johansson får väl stålsätta sej om knäskålen skulle råka lysa igenom.