Gäller inte när det gäller
                              
nr 20  1977 
■■■ För folk i Bergslagen som står till armhålorna i vatten gäller följande: När det verkligen gäller, då gäller inte försäkringarna. Detta är försmädligt för folk som bor i områden där vattnet stiger fortare än premierna.
    — Vad är det för stil? undrar en försäkringstagare som hänger i lampkronan för att inte gäddorna ska nafsa honom i tårna.
    JO, det är finstil. Det står i de finstilta försäkringsvillkoren att försäkringen inte gäller för sådana här naturkatastrofer. Dom skulle du ha läst innan du skrev på den prickade raden.
■  Hur garderade försäkringsbolagen än är i det här fallet, så kan det nog inte hjälpas att folks förtroende för dem rubbas en smula. Det här folket har alltid hyst en viss skepsis mot försäkringsväsendet. Som gubben i Strix sa:
    — Jag tog en livförsäkring på käringen men hon dog allt ändå hon.
    Eller festarrangören på Närkes landsbygd för vilken publiken regnade bort från en popgala. Han sa:
    — Där stod jag i ösregnet med ett stripigt popband och två tusen läsk men ingen publik. Och inte ett rävis blev det på regnskadeförsäkringen heller trots att jag cyklade runt och slog sockerdricka i varenda regnmätare jag såg.
 SMHI i Norrköping var inte främmande för de fenomen som kallas lokala skurar, men att det skulle ha kommit 320 millimeter i Latorp inom en timmes tid, det höll man inte för sannolikt. Och den lokale försäkringsinspektören sniffade på en regnmätare och sa: Hut svagdricka, bornera icke.
    Skaderegleringarna slår olika här i världen.
    Öberg med Pentan fick t ex hela sitt villakök reparerat av försäkringsbolaget när fru Öberg hade satt sån fräs på flottyrkokaren att brinnande olja hade svett färgen av väggarna.
    Det tyckte Isaksson på Rödskär var helvetes behändigt.
    — Vad kostar en flottyrkokare? undrade han på sitt fundersamma sätt.
    — Nån hundring för dom billigaste, sa Öberg.
    En rimlig investering. sa Isaksson och for till stan. Han återvände med kvällsbåten och hade ett paket under armen. Vi satt kring näten vid sjöboden och iakttog honom. Han klev i lillbåten och stack iväg mot Rödskär efter ett beslutsamt ryck i startsnöret.
    — Tänt vare här, sa Söderlund i viken.
    — Egentligen skulle man ingripa, sa Oskarsson, men kåken är sa risig, så man unnar honom verkligen en uppsnyggning.
    Det gick emellertid inte lika bra för Isaksson som för Öberg. Han tog väl i för mycket, kan tänka, för hela kåken brann ner. Och sen kom gubbarna från försäkringsbolaget och skakade på huvudet. Dom gör gärna det när man inte har betalt försäkringspremien på två år.
  Samma oröta som Haglund. sa Pettersson med Archimedesen. Haglund var en av Petterssons många suspekta bekanta på Östermalm. Haglunds gamla Opel skulle inte klara besiktningen och i Haglunds hjärna föddes idén att låta bilen försvinna med tjusig utdelning på försäkringen som resultat. Haglund räknade ut att han skulle ställa åbäket i Styrmansgatsbacken med nosen neråt Strandvägen. I skydd av mörkret skulle han tassa ut i den sovande staden, lossa handbromsen och låta bilen ljudlöst rulla nedför backen, över Strandvägen och så plums i plurret. Till försäkringsbolaget skulle han säja att bilen blivit stulen.
    — Jädrans dum idé, sa Söderlund i viken. I plurret nedanför Strandvägen, det är den första platsen som försäkringsbolagets grodkillar letar på.
    I så fall tänkte Haglund säja, att handbromsen släppt eller nåt ditåt.
    Haglund hade tänkt på allt. Så sent som klockan 23 var han nere vid Strandvägen och kollade att ingen Vaxholmsbåt lagt till vid kajen, för det vet man ju vilket väsen det blir på Vaxholmskaptener när dom blir påkörda av bilar mitt i natten. Kl. 24 var han ute och kollade läget igen. Inte en bil syntes i backen förutom hans gamla risiga Opel. Det passade Haglund förträffligt. Inget kunde hejda hans framfart. Vid fyrasnåret på morgonen skulle det ske.
    Klockan 03.50 smög sej Haglund ut för att begå mörksens gärning.
    Han smög förgäves. Där fanns ingen bil.
    På morgonen fick han lösa ut fanskapet med 300 spänn under Västerbron.
    Man ska inte ställa bilar på parkeringsförbjudna gator. Hur risiga dom än är.
    När Haglund suckande lagt upp sina hundringar, så sa gubben i kiosken:
    — Polisen var här å flukta på bilen. De blev körförbud på stubben, så du får ta'n härifrån med bärgning.
    Detta kostade ett par hundra och verkstaden ville ha 1100 för att göra Opeln körklar igen. När Opeln kom hem till Styrmansgatan, vek inte Haglund från dess sida. Det var en vacker morgon i mitten av april. Styrmansgatan låg lika öde som den brukar göra alla P-förbjudna nätter. Inga Vaxholmsbåtar kunde skönjas vid horisonten. Haglund släppte handbromsen, klappade igen dörren och lät bilen gå.
    Någon hade slängt en ölburk mitt i gatan. Opeln körde över burken med vänster framhjul. Det var vad som behövdes för att hjulen skulle ställa sig snett. Det klirrade och brakade i den nattysta gatan när Opeln dammade in genom skyltfönstret till en fotobutik så att glasskärvor och japanska småbildskameror sprutade.
“Herrelös bil krossade butik” stod det i tidningen dan därpå. Sen ringde polisen och frågade Haglund om det var riktigt, som ett tidningsbud uppgivit, att Haglund lossat handbromsen och släppt iväg bilen med flit?
    — No comments, sa Haglund.
    — Hur som helst så har vi varskott försäkringsbolaget att misstanke om brott föreligger.
    — Så går det, sa Oskarsson på udden.
    — Jävla lång historia, gäspade Söderlund. Vad angår oss sådana som Haglund?
    Jo, sa Pettersson, jag bara undrar hur han har det i dag. Han bor numera i Bergslagen.